I kulturväg är nog Java mest känt för sina wayang (puppets) som finns i många olika varianter. De kan vara tvådimensionella i läder (wayang kulit) eller trä (wayang klitik) för att framföras som skuggteater (de i trä brukar tydligen gå sönder under föreställningarna för de slåss så mycket); tredimensionella i trä med tygkläder (wayang golek - sjukt läskiga!); eller i form av livs levande människor (wayang wong) eventuellt med typiska trämasker (wayang topeng). Den mest klassiska storyn är den hinduiska Ramayana, som (i extremt korta drag) handlar om att Ramas fru Dewi Shinta blir bortrövad av Rahwana, sen är det massor av krig och slagsmål, och sen kommer en vit apa som heter Hanuman och hjälper till att rädda Shinta men då vill inte Rama ha henne längre eftersom hon är oren då hon varit med en annan man (som om det var hennes fel liksom) men hon lyckas till slut bevisa sin renhet genom att inte brinna upp när hon tänder eld på sig själv. Typ så.
Vi såg ett utdrag ur Ramayana i form av wayang kulit (läder-wayang, alltså skuggteater). Jag tyckte det var vackert. Den ackompanjerades dock av en slags orkester (gamelan) där många av ljuden var väldigt högljudda slag på något metalliskt, så det blev ofta ett öronbedövande slammer och oväsen. I och J var tvungna att gå ut för att de inte klarade av ljuden, men jag satt kvar för jag var väldigt fascinerad av denna teaterform, och jag tyckte att oväsendet på sätt och vis gjorde sitt till - även om jag var tvungen att hålla för öronen ganska ofta.
En kväll såg vi också en förkortad version av hela Ramayana-berättelsen i form av en sjukt häftig balett vid det hinduiska templet Prambanan utanför Yogyakarta (så häftigt med de upplysta templena som en fond bakom scenen). Ja, det kallades för balett men det var verkligen inte såsom jag tänker mig balett, utan de bar väldigt utsmyckade och vackra kostymer, och det kändes mest som nån slags tyst, överdriven teater som vid vissa tillfällen hade inslag av dans och var ackompanjerad av en gamelan. Det där var kanske inte den mest smickrande beskrivningen men jag gillade det verkligen!
Något annat som är typiskt för Java är batik. I Malang såg jag många som faktiskt använde batikkläder till vardags, men också vid festliga tillfällen. Det kan vara väldigt vackert (men också gräsligt ibland). Så när vi var i Yogyakarta så passade vi på att shoppa batiktavlor gjorda av elever på en konstskola i staden, och jag och en Schweizisk tjej, N, deltog i en batikkurs (nästan alla utbytesstudenter från Malang åkte nämligen till Yogya samtidigt). Jag är så glad att jag gick den där kursen! Om jag bara slipper rita själva mönstret eller motivet själv (riktigt så konstnärlig är jag tyvärr inte...) så skulle jag kunna tänka mig att syssla med batik på heltid. Så kul var det! Först skissar man upp motivet på en tygbit med en blyertspenna, och det är det jag alltså helst skippar. Sen har man en speciell manick som man fyller med smält bivax, och sen använder man den till att fylla i konturerna på skissen.
Därefter var det som att måla i en målarbok - vi fick välja färger själva och fylla i med pensel innanför konturerna av bivax. Sen täckte vi färgen med smält bivax med hjälp av en pensel. Sen använde vi samma pensel för att täcka resten av tyget med smält paraffin, för att skapa en krackeleringseffekt på bakgrunden genom att krama ihop tyget så att det blir sprickor i paraffinet (men ej i bivaxet). Så när man i sista steget doppar tyget i färg så fäster färgen bara där paraffinet har spruckit, och alltså inte där paraffinet är intakt och inte heller där vi har täckt med bivax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar