Våra orangea, lurviga släktingar

De orangutanger som man ser i regnskogen runt Bukit Lawang är räddade från ett liv i fångenskap. De blev illa behandlade tidigare och har nu lyckats anpassa sig hyfsat till livet i skogen. Vår guide kallade dem för semi-wild. De blir dock fortfarande matade av människor, och de håller sig inte lika långt bort från människor som vilda orangutanger gör. Vår guide var kluven till det där med matningen av dem. Å ena sidan vill man att de ska bli självständiga och hitta sin egen mat i skogen, men å andra sidan skulle de då bli så vilda att det skulle bli svårt att få syn på dem under en trek. Bukit Lawang lever ju på att turister kommer dit för att se orangutanger, så slutar man mata dem så slutar turisterna komma (även om jag inte kan förstå hur det kan vara det enda man vill se där, för mig var det mest en bonus). Det vore alltså lite som ett ekonomiskt självmord att försöka få orangutangerna att bli så vilda som möjligt.

Vi fick bl.a. se den fruktade orangutangen Mina. Hon är 35 år (orangutanger blir 40-50 år), och gravid med sin sista unge. Mina kan vara väldigt aggressiv mot människor, och vår guide visade alla de ärr han hade från slagsmål med Mina. Några hade han fått för inte så lång tid sedan när Mina hade varit påväg att ge sig på en turist under en klättring på trekken, så han var tvungen att försvara turisten. Trots allt detta så hörde det tydligen till att leta upp Mina, jag kan inte riktigt förstå varför... Så vi klättrade upp på samma ställe som Mina hade gett sig på turisten, för det var däruppe hon brukade hålla till. Det var verkligen brant, så att "fly" om Mina skulle vara aggressiv skulle inte bli lätt... Guiden kollade läget först, och det visade sig att Mina satt där och var helt lugn, så vi kunde följa efter.

Det slog mig då hur otroligt lika människor och orangutanger är. Orang utan är faktiskt indonesiska för skogsmänniska. Mina satt där, under ett träd, och såg så ledsen ut. Guiden sa att det var för att hon kände att hon började närma sig slutet på sitt liv. Hon lutade hakan i handen och lekte förstrött med en pinne med andra handen. Tittade sig ibland omkring lite halvintresserat, tittade på oss likadant. Slöt ögonen och verkade sucka djupt.

Efter en stund visade sig dock några saker som så tydligt skiljer orangutanger från människor. Åldringen Mina klättrade hur enkelt som helst upp i ett träd, slängde sig smidigt mellan grenar och lianer med världens precision. Sådant skulle ju inte många 70-åriga människor klara av (inte särskilt många yngre människor heller för den delen). Det som hade fått henne att börja röra på sig var att en annan orangutang med sin bebis hade närmat sig, och det gillade inte Mina, och framför allt inte när hon själv var gravid. Hon ville alltså markera för orangutangmamman att de inte fick vara här. Jag tänker mig att det är något som också särskiljer orangutanger från människor (men jag har inte träffat så många gravida kvinnor att jag kan uttala mig med säkerhet om det - någon med egen erfarenhet kanske kan berätta? :p ).