Sjukhuset vi har vår obstetrik-gynekologi-placering på här i Malang heter Saiful Anwar General Hospital, och är det största sjukhuset här omkring. Det är alltså ett allmänt sjukhus, men enligt några nya bestämmelser så ska dessa stora sjukhus enbart ta de mer komplicerade fallen, och de enklare fallen ska hamna på mindre sjukhus som kan ligga mer avlägset, utanför staden. Sen finns det ju också extremt gott om privatsjukhus dit alla som har råd går. Resultatet: bara en enda vaginal förlossning har ägt rum på Saiful Anwar senaste veckan, och då var inte jag där ens. Jag som trodde att jag skulle få se kanske fem om dagen i fyra veckor! Och de senaste två dagarna har inte en enda patient funnits på förlossningen. De patienter vi ändå har fått se har i princip bara varit havandeskapsförgiftning och vaginala blödningar i samband med graviditet, så en del kejsarsnitt har det blivit. Jag ska försöka ta reda på incidens (= hur vanligt det är) här och jämföra med Sverige.
På de offentliga sjukhusen är vården gratis (dock inte de mer avancerade undersökningarna och behandlingarna) eftersom alla medborgare har en sjukförsäkring från staten. Det innebär att alla som behöver vård har rätt till sjukvård i s.k. tredje klass. Där är salarna jättestora med 20-30 sängar, och integriteten verkar enligt mig vara i princip obefintlig. Alla patienter hör om varandras bekymmer eftersom ronden äger rum i dessa salar, och även de läkarsamtal och undersökningar jag har sett har varit mitt i den stora salen. Tänk er att bli gynekologiskt undersökt i sin säng i en sal med 20 andra patienter, och bara ett skynke som hindrar folk som passerar förbi i korridoren utanför från att se rakt in i ditt underliv. Dina medpatienter i sängarna bredvid har däremot fri sikt. Liksom givetvis de tre läkarna, två barnmorskorna, fem läkarstudenterna och tio sjuksköterskestudenterna (möjligtvis en lätt överdrift där, men inte särskilt stor).
![]() |
Några av sängarna på obstetrikavdelningen |
![]() |
Läkarsamtal, mitt emellan en annan patients säng och den öppna dörren ut mot korridoren |
![]() |
Några sjuksköterskestudenter övar sig i att palpera livmodern efter kejsarsnitt |
Ja, tredje klass väljer man bort om man har de ekonomiska förutsättningarna. Första och andra klass får man nämligen betala för. Andra klass innebär två-, tre- eller fyrsal, bättre standard på rummen, mer läkartid och mer integritet. Inga studenter får komma in till varken första eller andra klass. Första klass innebär enkelrum och att den ansvariga läkaren är en överläkare istället för en ST-läkare.
Även dessa väljer man dock bort om ekonomin tillåter. De flesta som har råd är nämligen skrivna på något privatsjukhus, och har en ytterligare sjukförsäkring utöver den statliga. Alla de vi har pratat med, dvs. läkarstudenter, läkare och deras familjer, förstår knappt frågan när vi frågar om de brukar gå till Saiful Anwar när de blir sjuka. För dem är det en sådan självklarhet att gå till privat klinik. Och då är ändå Saiful Anwar ett av de sjukhus med bättre standard/hygien av sjukhusen i Indonesien, enligt vad jag har hört (t.ex. att det finns handsprit överallt, det är tydligen väldigt ovanligt).
Familjen jag bor hos äger ett privatsjukhus. Pappan är läkare och jag ska följa med honom på hans kvällsskift på akutmottagningen ikväll. Det ska bli spännande att se vilka skillnader som finns jämfört med Saiful Anwar (även om jag inte varit på akutmottagningen på Saiful Anwar), och om det finns några skillnader mot hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar