Angkot

När jag, C och H ska ta oss till sjukhuset måste vi resa med kollektivtrafiken, som i Malang utgörs av så kallade angkot (alt. microlet). Det är gröna eller blå minibussar som är märkta med en bokstavskombination på två eller tre bokstäver, vilken på något sätt tydligen ska ange vilka hållplatser/stationer de åker mellan. Linjesträckningen är dock omöjlig att ta reda på på annat sätt än att fråga lokalbefolkningen, eller eventuellt chauffören (det sistnämnda är dock inte så pålitligt). En resa kostar 2500 eller 3000 rupiahs (= knappt 2 kr), men behöver du byta linje för att ta dig dit du vill så måste du såklart betala igen.

Det finns ingen tidtabell, men fram till kl 18 så går de med nån minuts intervall - efter kl 18 går de dock knappt alls... Det finns inte heller några hållplatser, utan du kan ställa dig vid vägkanten och vinka till första bästa angkot. Se bara till att du står på rätt sida av vägen, så du inte råkar hoppa på en som åker åt fel håll. Jag har varit påväg att göra fel flera gånger eftersom det på angkoten bara står vilken linje det är, inte vart den är påväg. Du kan dock fråga chauffören innan du kliver på, om han (ja, han - inte hen) kör till den plats du vill till - ibland får man ett korrekt svar. Och ibland förvandlas kollektivtrafiken till en taxi+guide och tar dig precis var du vill för nästan inga pengar alls. Häromdagen nyttjade vi det och drog till tempel, risodlingar, teplantage och t.o.m. chaufförens hem (!) där vi blev bjudna på hemgjorda bananchips och tempeh-chips. 

För att hoppa på rätt angkot till sjukhuset måste vi korsa en stor väg med rusningstrafik typ dygnet runt. Det är läskigt. Det finns övergångsställe där fordonen enligt trafikreglerna måste stanna och släppa fram fotgängare, men regler är enbart till för att brytas här. Ska du vänta på en lucka i trafiken så får du vänta till kl 21, så enda alternativet är att bara gå rakt över, hålla upp en hand i en stoppgest och hoppas att fordonen stannar (eller i alla fall kör runt dig istället för över dig). Jag har lärt mig att det är bättre att gå över vägen när det kommer mopeder/motorcyklar än när det kommer bilar/lastbilar, för ju mindre storlek på fordonet desto lättare har de att gira runt dig. Ibland står det en självutnämnd trafikpolis med visselpipa och röd flagga där vi korsar vägen, och försöker stanna bilarna så att vi ska kunna gå över. Det funkar ibland.

När du ska gå av angkoten ropar du vänster på indonesiska (kiri). Det är ju vänstertrafik här så när du ropar vänster betyder det att du vill att de kör in på vägrenen. Jag har inte riktigt förstått systemet, för ibland stannar chaufförerna bara på vissa ställen, dvs som om det vore bestämda hållplatser, och ibland 2 sek efter att du ropat kiri.

Hur lång tid en resa med angkot tar är oförutsägbart. Hoppar du på en angkot som redan står stilla vid vägkanten kan du räkna med att få vänta länge innan den åker, för det är väl olönsamt att köra en angkot om den inte är full. Helt full blir den visserligen aldrig, utan det går alltid att klämma in en till person (om den så får hänga ut utanför dörren). Om man bara ska trängas "lagom" mycket så rymmer en angkot kanske 8 passagerare. Oftast är det dock 15-16 personer som åker med...