När vi anlände till Malang, staden vi har vårt utbyte i, blev vi uppmötta på busstationen av min värdsyster, S. Vi tog en biltur genom stan och lämnade av J och I vid ställena de skulle bo på. Sedan åkte vi hem till oss. Klockan var 17.40 så vi kom mitt i middagen. Det är ju nämligen Ramadan och pga att Malang ligger mer österut än Jakarta så får de bryta fastan 17.30 istället för 17.55 som det var i Jakarta.
Det var fullt med människor där, jag lyckades knappt lära mig namnet på någon och ännu svårare att förstå allas relationer till varandra. Förutom jag och min värdsyster S var där värdmamma, värdpappa, bror, syster, systers nyblivna man, två andra utbytesstudenter från Frankrike (som jag delar ett litet rum med...) och sen måste det ha varit någon personal också. De har nämligen kokerskor, diskare, städare, tvättare, portvakt (som också vänder bilarna åt dem)... Och de äger både ett privatsjukhus och en resebyrå. Huset har vita golv och väggar, väldigt högt i tak, öppen planlösning och med den största kristallkrona jag har sett.
 |
| När jag anlände mitt i middagen... |
Efter att ha fått höra hur läkarutbildningen fungerar här och efter att ha hört hur lyxigt de flesta andra utbytesstudenterna också bor så förstår jag att det bara är de rika som kan utbilda sig till läkare. Med svenska mått mätt rör det sig väl inte om jättemycket pengar, men för de som lever här är det ju höga summor. Och jämfört med Sverige så är ju allt dyrt, eftersom vi istället för att betala för utbildningen får lite pengar för att utbilda oss. Alla jag har berättat det för (inkl. studenter från andra länder i Europa) tycker att det låter hur konstigt som helst - det ger mig lite perspektiv och jag känner mig rätt nöjd med att få studera i Sverige där vi har studiebidrag till alla och inte behöver finansiera vår utbildning själva. Det är ju absolut ingen självklarhet med universitetsutbildning för "alla" på de flesta platser i världen, men något vi nästan ser som en rättighet i Sverige. Alla andra jag har pratat med behöver få hjälp av sina föräldrar eller jobba vid sidan av för att kunna betala alla avgifter till universitetet, hyra och mat (alt. bo hos sina föräldrar, vilket de flesta här i Malang verkar göra). Här i Indonesien måste de till och med betala för att specialisera sig, dvs. när de jobbar som motsvarande ST-läkare! Hemma är ju det en anställning som man får lön för.
Min familj är som sagt muslimer, men som jag redan har konstaterat så förekommer många religioner i Indonesien. J's familj är från Bali och är hinduer, medan I's familj är kristna. Jag bor ganska nära en moské, något som visserligen de flesta verkar göra. Böneutropen är frekventa och jag måste säga att åh, vad jag gillar det! Det är bland det bästa med att bo där jag bor. En del andra utbytesstudenter men också lokalbefolkning här har dock beklagat sig nåt oerhört över böneutropen. Vi försökte komma fram till hur vi kan tycka så olika. Är jag verkligen så mycket mer "öppen"? Nja, det är nog inte hela svaret men det spelar nog in litegrann. De jag diskuterade med var en annan utbytesstudent och en kristen tjej från Malang. Det vi kom fram till var att jag nog bor lite längre ifrån moskén så ljudnivån är antagligen lite lägre, samt att vår moské nog har en yngre och nyare imam (eller vem det nu är som sköter utropen), för jag tycker det låter som att någon sjunger en vacker melodi medan de tycker att det är entonigt och trist. Även inställningen kan nog påverka hur man uppfattar utropen, så jag är inte helt övertygad om att det bara rör sig om objektiva skillnader...
 |
| Värdpappa, värdmamma, värdsyster och jag |
 |
| På utflykt med värdfamiljen och en av kokerskornas son och dotter |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar