Idag fick vi återigen uppleva det indonesiska kaoset, den här gången på sjukhuset istället för i huvudstaden. Vi (jag, J och min franska rumskompis C) har under vår första vecka här hållit till mestadels i operationssalarna eftersom vi snabbt insåg att på avdelningarna vi var tilldelade händer i princip ingenting. Innan vi kom på att operationssalarna var ett alternativ kände jag mest för att åka hem härifrån, så stor besvikelse var det... (men mer om det, dvs avdelningsarbetet, senare).
På operation behöver man ju givetvis speciella operationskläder, och för att få tag på dem här så får man gå till en lucka och be om dem. Därefter går man till omklädningsrummet och byter om, och på andra sidan omklädningsrummen finns den sterila korridoren med operationssalarna. För oss har det bara varit att gå till luckan, och så länge vi är iklädda våra vita rockar har det inte varit några som helst problem för oss att få ut kläderna, och är man väl ombytt till operationskläder så räknar alla med att man får vara där (vilket väl inte är så konstigt). Inte så att vi har smitit dit utan tillåtelse, utan vi har haft muntlig tillåtelse från diverse läkare, men ingen har ifrågasatt att vi är där.
Men idag när vi kom dit så krävdes plötsligt ett skriftligt brev från head of department, dvs bossen på gynekologi-obstetrik som är det ställe vi är placerade på. Visserligen en bra grej, eftersom det kändes ganska skumt att en vit rock skulle ge vem som helst tillåtelse att gå vart som helst. Konstigt bara att ingen varken har informerat oss om det eller krävt oss på det tidigare... Hur som helst så gick vi då tillbaka till avdelningen och skulle leta upp sekreteraren till head of department. Jag trodde först inte att det skulle vara några problem alls eftersom vi tidigare hade fått muntlig tillåtelse från hans närmsta läkarkollegor som verkar stå nästan lika högt i rang. Först verkade det verkligen helt lugnt också, men sen startade världens cirkus...
Jag tänker inte redogöra för hela cirkusen för jag minns knappt alla turer. Men vi lade fyra timmar på det och det var ungefär 20 olika personer inblandade - ST-läkare, sekreterare, överläkare, handledare, dean på universitetet och till sist även head of department. Alla hade olika budskap om vad som gällde men ingen annan än head of department hade ju makt nog att fatta beslutet om vi skulle få ett brev eller ej. Hans första besked var att vi behöver inget brev för att gå dit. Vi fortsatte att upprepa att jo, annars släpps vi inte in där. Till slut börjar brevet ändå formuleras. Men plötsligt (efter att fler personer utan någon egentlig inblandning i frågan har fått säga sin åsikt) så sker en helomvändning - beskedet från head of department blir att nej, han tillåter oss inte att vara där. Vi blev så besvikna - igen. Tårarna började komma och jag tänkte - när går nästa flight till Bali? För jag tänker inte spendera hela min sommar med att sitta och titta in en äcklig limegrön sjukhusvägg i Indonesien! Typ så. För det var så som dagarna såg ut när vi spenderade dem på avdelningarna.
Diskussion på indonesiska fortsätter medan jag kämpar för att inte börja gråta, och den här gången leder diskussionen faktiskt till att vi får vi muntlig tillåtelse att äntra operationssalarna - men skriftlig förvägras vi fortfarande (för det behövs ju inte). Vi står på oss, och trots vår ilska och besvikelse så lyckas vi ändå övertyga honom på något sätt. Eller om det snarare var så att han tröttnade på vårt tjat (han är nog absolut inte van vid sådant eftersom studenterna och ST-läkarna här har en enorm respekt för honom och alla andra överläkare, och skulle aldrig komma på tanken att vara såhär påstridiga gentemot en sådan auktoritet!) för när han slutligen bad sekreterarna att skriva ihop brevet så speglade kroppspråket att han tänkte: "Jaja, ni får väl det där förbaskade brevet om det nu är så himla viktigt för er, bara ni håller tyst nu!".
Så vi gick slutligen därifrån med tusen känslor samtidigt och med det mest värdefulla pappret jag nånsin haft i min hand. Denna upplevelse ringar in ungefär samma fenomen som vår dag i Jakarta gjorde. Det här med att alla säger sig ha koll på allt, men ingen ger samma besked som någon annan, och i slutändan visar det sig att inget av det man nånsin har hört har haft en gnutta sanning i sig. Återstår att se om den där fotokopian på brevet (nej, vi kunde inte ens få varsin underskrift, det var för mycket begärt...) fungerar som den magiska nyckel jag hoppas på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar