Yogyakarta - Javas kulturhuvudstad

I kulturväg är nog Java mest känt för sina wayang (puppets) som finns i många olika varianter. De kan vara tvådimensionella i läder (wayang kulit) eller trä (wayang klitik) för att framföras som skuggteater (de i trä brukar tydligen gå sönder under föreställningarna för de slåss så mycket); tredimensionella i trä med tygkläder (wayang golek - sjukt läskiga!); eller i form av livs levande människor (wayang wong) eventuellt med typiska trämasker (wayang topeng). Den mest klassiska storyn är den hinduiska Ramayana, som (i extremt korta drag) handlar om att Ramas fru Dewi Shinta blir bortrövad av Rahwana, sen är det massor av krig och slagsmål, och sen kommer en vit apa som heter Hanuman och hjälper till att rädda Shinta men då vill inte Rama ha henne längre eftersom hon är oren då hon varit med en annan man (som om det var hennes fel liksom) men hon lyckas till slut bevisa sin renhet genom att inte brinna upp när hon tänder eld på sig själv. Typ så.

Vi såg ett utdrag ur Ramayana i form av wayang kulit (läder-wayang, alltså skuggteater). Jag tyckte det var vackert. Den ackompanjerades dock av en slags orkester (gamelan) där många av ljuden var väldigt högljudda slag på något metalliskt, så det blev ofta ett öronbedövande slammer och oväsen. I och J var tvungna att gå ut för att de inte klarade av ljuden, men jag satt kvar för jag var väldigt fascinerad av denna teaterform, och jag tyckte att oväsendet på sätt och vis gjorde sitt till - även om jag var tvungen att hålla för öronen ganska ofta.

En kväll såg vi också en förkortad version av hela Ramayana-berättelsen i form av en sjukt häftig balett vid det hinduiska templet Prambanan utanför Yogyakarta (så häftigt med de upplysta templena som en fond bakom scenen). Ja, det kallades för balett men det var verkligen inte såsom jag tänker mig balett, utan de bar väldigt utsmyckade och vackra kostymer, och det kändes mest som nån slags tyst, överdriven teater som vid vissa tillfällen hade inslag av dans och var ackompanjerad av en gamelan. Det där var kanske inte den mest smickrande beskrivningen men jag gillade det verkligen! 

Något annat som är typiskt för Java är batik. I Malang såg jag många som faktiskt använde batikkläder till vardags, men också vid festliga tillfällen. Det kan vara väldigt vackert (men också gräsligt ibland). Så när vi var i Yogyakarta så passade vi på att shoppa batiktavlor gjorda av elever på en konstskola i staden, och jag och en Schweizisk tjej, N, deltog i en batikkurs (nästan alla utbytesstudenter från Malang åkte nämligen till Yogya samtidigt). Jag är så glad att jag gick den där kursen! Om jag bara slipper rita själva mönstret eller motivet själv (riktigt så konstnärlig är jag tyvärr inte...) så skulle jag kunna tänka mig att syssla med batik på heltid. Så kul var det! Först skissar man upp motivet på en tygbit med en blyertspenna, och det är det jag alltså helst skippar. Sen har man en speciell manick som man fyller med smält bivax, och sen använder man den till att fylla i konturerna på skissen. 

Därefter var det som att måla i en målarbok - vi fick välja färger själva och fylla i med pensel innanför konturerna av bivax. Sen täckte vi färgen med smält bivax med hjälp av en pensel. Sen använde vi samma pensel för att täcka resten av tyget med smält paraffin, för att skapa en krackeleringseffekt på bakgrunden genom att krama ihop tyget så att det blir sprickor i paraffinet (men ej i bivaxet). Så när man i sista steget doppar tyget i färg så fäster färgen bara där paraffinet har spruckit, och alltså inte där paraffinet är intakt och inte heller där vi har täckt med bivax.

Avslutningsvis kokar man tyget för att bivax och paraffin ska försvinna (man återanvänder det sedan, eftersom det flyter upp till ytan när kokvattnet svalnat). Det vi gjorde tog 7 timmar, och då gjorde vi en ganska liten tygbit och dessutom i en något förenklad variant av batik - traditionellt brukar man ju doppa i färg i varje steg och inte måla med pensel. Det skulle alltså innebära att man måste tänka till och täcka olika delar av mönstret för varje gång man doppar, och om man vill ha konturerna i en annan färg än vitt så antar jag att man måste täcka allt förutom konturerna när man färgar dem... Vilket jobb!!! Det skulle ju bli väldigt många fler steg och måste ta en evighet!

Efter Malang

Vi lämnade Malang, där vi hade vår praktik, lite tidigare än planerat. Därmed fick vi så att säga en bonusresa! Min plan var ju att åka från Malang till Kambodja, och därefter till Vietnam. Men i och med att vi kunde göra en hel del kvällspass på sjukhuset så fick vi ihop våra planerade pass på några färre dagar. Det var inte särskilt svårt att bestämma vart vi ville resa. Vi skulle ju givetvis hålla oss inom Indonesien och jag och J var väldigt eniga om vad vi hade saknat under vår vistelse i landet - kultur och stränder!

Jag hade visserligen besökt en strand med min värdfamilj, men bilresan var då ca 7 h tur och retur, och det var mitt i Ramadhan så familjen ville ju hem igen i tid till breakfasting, alltså när de får börja äta igen kl 17:30. Således ungefär 2 timmar på stranden varav nästan ingen tid var särskilt avslappnande eller njutningsbar eftersom
1) vi (jag och mina rumskompisar C & H från Frankrike) åt lunch medan alla andra fastande iakttog oss - man känner sig verkligen som en syndare kan jag upplysa om;
2) vi var ännu mer iakttagna när vi badade (i kläder, eftersom man ej bör visa sig i bikini i ett muslimsk land, i alla fall inte på ställen som inte är turistorter) - jag tror att typ 20-30 personer stod samlade i en klunga på stranden och betraktade oss;
3) vi var verkligen de enda som badade, delvis eftersom det som sagt var Ramadan och då får man ej ägna sig åt nöjen, så jag kände mig då ännu mera skyldig, syndig och rätt bortskämd eftersom vi faktiskt åkt till stranden bara för vår skull;
4) när jag promenerade eller satt och läste på stranden kom det fram typ en person i minuten och bad om att få fotografera mig (något jag - givetvis - tycker känns så extremt konstigt och obekvämt;
5) jag var lite småstressad eftersom jag visste att vi snart skulle åka hem igen.
Det var i alla fall en väldigt fin strand, och såhär i efterhand när jag har besökt 7 andra indonesiska stränder så tycker jag fortfarande att den där var den vackraste. Och då var den ändå på Java, som inte direkt är den indonesiska ö som är mest känd för sina stränder. Det fanns också en fiskmarknad där, den var häftig! Min familj frågade mig om jag ville ha nån fisk, och jag sa att jag älskade fisk. Så de köpte två kylboxar med färdiggrillad fisk. Jag såg fram emot att få äta den till middag. Men jag undrar fortfarande var de gjorde av all den där fisken, för jag såg aldrig skymten av den igen under nästkommande 3 veckor.

Så - vi kände alltså ett sug efter sol (ja, sol hade vi visserligen fått men då gick vi klädda i långbyxor och långärmat utan urrigning pga den muslimska traditionen i staden Malang), sandstränder, saltstänk och bad i havet. Och vi ville som sagt också ha kultur för även om Java är kultur-ön i Indonesien så var det en bristvara i Malang och framför allt under Ramadan. Vi ville ha musik, dans, teater! Var hittar man det? Yogyakarta på Java och Ubud på Bali såklart! Vilket sammanträffande att Bali också råkar vara känt för sina stränder! Dessutom kan man nog få tag på öl där också... Tänkte vi och bokade tågbiljetter till Yogya och flygbiljetter till Bali.

Lite strul blev det ju såklart eftersom både jag, J och I hade bokat flyg till Kambodja respektive hem respektive till just Bali, efter att praktiken skulle vara slut. För egen del försökte jag avboka flighten Malang-Jakarta för att istället flyga Denpasar (Bali)-Jakarta och därifrån återuppta min resplan till Kambodja - dock var tydligen flighten från Malang i princip den enda som Garuda (det nationella indonesiska flygbolaget) flyger som INTE är refundable (annars ingår det alltid i priset hos dem). Så jag bokade istället bussbiljetter från Bali till Malang för att komma fram i tid till Malang-Jakarta-flighten. Det skulle ta 12 h. Inte särskilt kul bussresa, men det var i alla fall billigt... Under tiden hade dock min kära familj hemma i Sverige ringt och krigat med resebyrån jag bokade flygbiljetterna med, och till slut visade det sig att de faktiskt kunde hjälpa mig att avboka och få nästan hela beloppet tillbaka. Dock skulle jag i så fall vara tvungen att avboka hela resan som jag bokat med dem, från Malang till Siem Reap i Kambodja. Så jag satte mig och kollade på biljetter från Denpasar-Siem Reap istället. Och vilken tur jag hade! Det fanns faktiskt en flight från Denpasar på perfekt datum, som kostade precis lika mycket som den summa jag kunde få tillbaka från resebyrån. Tyvärr hade den en mellanlandning i Malaysia på 14 h men när jag vägde 14 h på en flygplats och två extra dagar på Bali, mot 12 h på en buss och två dagar mindre på Bali så fanns det ju en solklar vinnare i det förstnämnda. Bokat och klart och nu sitter jag på flyget till Kuala Lumpur (Malaysia Airlines, det olycksdrabbade flygbolaget...) med en vaskad bussbiljett i skräppåsen på sätet framför mig.

Saker jag älskar med det här landet

Här kommer som utlovat en lista på saker jag älskar med det här landet - både små och stora saker, både saker jag älskat från första sekunden och saker jag har lärt mig att uppskatta.

- Människorna här verkar alltid ha så nära till ett skratt eller åtminstone ett leende (när vi trekkade pikade våra guider oss för att vi småfnissar och aldrig släpper ut det där skrattet ordentligt)
- Det är alltid nära till ett ställe att köpa mat på, oavsett om du befinner dig i centrum, på en landsväg eller i en liten by (även om många warungs serverar mat som har legat färdiglagad på en tallrik i solen i flera timmar...)
- Jordnötter (de finns i nästan allt, så jag som tidigare tyckte jordnötter inte var mer än okej, har nu lärt mig att det är något av det godaste man kan äta)
- Att folk umgås hela tiden (även när de t.ex. bara sitter på sin cykeltaxi och vilar så gör de det tillsammans), man är många som hjälps åt för varje syssla (även om hjälpen oftare består i att betrakta och konversera än att praktiskt gripa in) och familjerna är nära varandra hela tiden (t.ex. sover i korridorerna på sjukhuset för att vara nära sin sjuka släkting)
- Alla hus har vackra, starka färger - blått, lila, grönt, orange, rosa, gult, turkost... (Och moskéerna tar priset, ser ut som nån sorts lekpalats på ett nöjesfält med sina utsmyckningar och femton färger på samma byggnad! Mycket roligare än i beiga Sverige.)
- Batik (vackra mönster och vackra färger - och de använder faktiskt batikkläder till både vardags och fest!)
- Kaffet (javanesiskt kaffe var väldigt gott, men balinesiskt är ännu godare!)
- Att man kan ta en tupplur när som helst, var som helst (busschaufförer i bussen, cykeltaxixhaufförer på cykeln osv,)
- Att jag kunde se en vulkan från vardagsrumsfönstret!
- Böneutrop (så vackert, låter verkligen som att de sjunger - jag blir väldigt avslappnad)
- Språket, eller snarare språken eftersom det är olika språk på varje ö (det är så gulligt med alla upprepningar av ord, t.ex. hati-hati, anak-anak, tiket-tiket; alla ng- och gn-ljud inkl. det fantastiska ordet gungpung som på javanesiska betyder rygg)
- Att växter odlas i plastpåsar och pet-flaskor
- De superspecialiserade små butikerna som säljer bara backspeglar, bara nummerskyltar till mopeder, bara silverkupoler till moskéer, bara rottingmöbler, bara bambupinnar, bara bildäck...
- Tempeh (en sorts sojabönskaka som görs genom att fermentera sojabönorna, och som äts ungefär som tofu. Det kan vara supergott men också rätt smaklöst och trist, så det jag älskar är framför allt att det faktiskt finns att få tag på här, till skillnad från i trista, biffätande Sverige)
- Slöjor och muslimhattar som är så himla vackra (sen kan man ifrågasätta mycket med slöjanvändandet men det går inte att säga emot att det är vackert)
- Att folk använder flipflop jämt och ständigt
- Att allt går att transportera på en moped (50 levande hönor; 10 burar med småfåglar; väldigt många meter virke; en tremetersstapel med rischips; glass; en familj med mor, far och tre barn; madrasser...)
- Den otroligt vackra naturen
- All färsk frukt! (Jag har testat sååå många nya frukter här, jättespännande!)
- Marknader där man verkligen kan köpa ALLT!

Väntan, frustration och till slut lite avkoppling

Nu är det ta mej tusan bara en vecka kvar innan jag lämnar det här landet. Tiden har gått så himla fort, samtidigt som det känns som en evighet sedan jag lärde känna J, och vi åkte motorcykel på ön i sjön i vulkanen, blev duschade i flodvatten blandat med elefantslem och genomsvettiga åt lunch i regnskogen övervakade av en apa på en halvmeters avstånd.

Sedan dess har vi hunnit med flera veckors praktik på obstetrik-gynekologi på sjukhuset i Malang. Och vi har hunnit bli så extremt upprörda över hur saker fungerar här i Indonesien - all väntan, allt kaos, all hierarki, allt strul med papper... Att inte få göra någonting alls som läkarstudent här, att ingen passar tider, att man aldrig kan lita på nånting som någon säger.

Sista veckan i Malang där vi hade vår praktik började jag dock inse att jag själv hade anpassat mig till det indonesiska sättet att leva. Jag störde mig inte längre på att få vänta mer än 50 % av all tid från att jag vaknade till att jag kom hem från sjukhuset. I början blev jag så stressad av det och tittade på klockan hela tiden. I slutet accepterade jag det, lugnade ned mig och lärde mig att slappna av. De har ett mycker mer avslappnat sätt att se på tid här, och även om det aldrig skulle fungera hemma att helt koppla bort fokus på tid och klockan, så ska jag försöka ta med mig lite av förhållningssättet. För det tror jag att jag skulle må bra av. Till exempel det att man inte måste göra saker hela tiden, att man kan ta till vara på väntetiden till att bara koppla av istället för att plocka fram telefonen och kolla facebook så fort man har 10 sekunder över (facebook-detoxen hann jag dock påbörja redan innan jag åkte, men telefon- och klock-detoxen har denna resa hjälpt till med).

Det lugnet som infann sig den sista veckan hjälpte mig också att börja fokusera på vad jag verkligen har älskat med att resa i det här landet istället för att fokusera på det jag störde mig på (som för övrigt inte per definition var dåliga saker utan bara så annorlunda mot vad jag var van vid - mer om dåligt kontra annorlunda och om kulturkrockar i ett annat inlägg). Jag började skriva ihop en lista på vad jag gillar allra mest med Indonesien så som jag har upplevt det, och den listan kommer i nästa inlägg!

Ramadhan

Som jag redan har berättat så är det ramadhan denna månad, så min värdfamilj som är muslimer fastar från soluppgång till solnedgång. Normalt sett går de upp och äter en tidig frukost kl 3.30 på natten, och går och sover några timmar igen innan det är dags att vakna för dagen. Sedan är det bara att hålla sig undan från mat och dryck (inklusive vatten) fram till kl 17.30. Inte så svårt väl?! När jag frågar folk om det så blir oftast svaret att nej, det är faktiskt inte så svårt. Vattnet kan vara svårt att vara utan ibland, men maten är det inga stora bekymmer att undvika under en dag (14 h blir det ju). De säger att eftersom att de har gjort det en månad om året under hela sina liv så är de vana.

Och jag, ("you crazy swede"), kände att jag inte kunde vara i ett muslimskt land precis under ramadhan utan att testa. Så i natt gick jag upp och såg några minuter av VM-finalen under tiden jag åt "frukost". Jag åt yoghurt, rostat bröd och melon - inte ris och kycklingspett som de andra. Sedan gick jag och la mig igen, och gick upp vid 7. Var på sjukhuset vid 8 och tog mig med hjälp av mitt magiska permission letter in på operationsavdelningen och blev bästis med alla kirurger och anastesiologer bara genom att hålla upp brevet och peka på stämpeln och underskriften. Fick se en avlägsning av ett ca 10x10 cm stort myom (= sjuklig muskelknuta) på livmodern. Kände mig hungrig, men inte så törstig. Och det var inga större problem att stå upp i flera timmar trots att jag inte hade ätit på 7-8 timmar när operationen avslutades, och jag är normalt sett van att äta var fjärde timme åtminstone.

Efter operationen, ca kl 11, träffade jag några andra utbytesstudenter som satt och drack kaffe och juice i cafeterian. Kaffe... Socker... Åh! Ge mig!! Men nej, jag var bestämd, jag skulle klara detta! Det var ju fortfarande bara förmiddag, längre än så kan jag väl ändå stå emot.

Jag gick till förlossningsrummet, men där var det lugnt som vanligt. Inga mammor som skulle föda idag heller. Vi har dock insett att när vi gör kvällspass så händer det mer grejer där, och det börjar precis efter att de får bryta fastan. För när de bryter fastan blir det avbrott i all verksamhet på sjukhuset. Personalen får matleverans och det sitts och smaskas i varje hörn. Även på akutmottagningen bildades en cirkel på golvet av personal som sitter och äter. Och sen, direkt när de har ätit klart, så får obgyn-läkarna antingen springa till akut-operationsrummet för att utföra ett akut kejsarsnitt eller två, eller akut förlösa en kvinna som varit i "stage 2" av förlossningen (=utdrivningsskedet på svenska, dvs när bebisen pressas ned och ut) alldeles för länge för att barnet ska må bra av det. Det är vad som händer när fastan bryts.

Jag gick vidare till polikliniken, för jag insåg att jag var tvungen att sysselsätta mig med nånting för att inte tänka på hur hungrig jag var. Klockan var nu 12. Jag hakade på en trevlig ST-läkare i obstetrik. Hon var väldigt mån om att jag skulle förstå allt som hände där, vilket ju är skitbra för sådana bra läkare att gå med finns det ont om här. Men just idag orkade inte mitt huvud med att tänka ordentligt, så jag nickade mest åt det hon sa utan att kunna memorera något annat än hennes namn så att jag kan gå till henne nån annan dag istället.

Efter bara 45 minuter gick jag därifrån och tog en promenad till gallerian. De andra utbytesstudenterna skulle luncha och fika tillsammans, men jag ville inte riktigt sitta och titta på när de åt. Så jag tog en helkroppsmassage i 2 timmar istället, betalade ca 45 kr. Det var väldigt skönt, och jag tänkte inte på hur hungrig jag var under tiden. Törsten däremot - det började bli väldigt torrt i munnen. Och huvudet började göra ont - antagligen en kombo av lågt blodsocker, lite vätskebrist och uppmjukandet av axlar och nacke.

Sen tog jag en angkot hem. Jag kom hem 16.30, en timme innan jag skulle få äta igen. Håll ut... Småprata lite... Sitta stilla... Göra så lite som möjligt...

Kl 17.30 - maten uppdukad på golvet. Vanligtvis äter vi vid bordet men idag blev det på golvet av någon anledning. Ris, åh underbara ris! Tempeh, nån omelettgrej, en sorts pytt-i-panna med kycklinglever, grönsaker, jordnötssås, crackers/chips, anklår.

Därefter avslutades kvällen med slöjbärande och moskébesök.

Angkot

När jag, C och H ska ta oss till sjukhuset måste vi resa med kollektivtrafiken, som i Malang utgörs av så kallade angkot (alt. microlet). Det är gröna eller blå minibussar som är märkta med en bokstavskombination på två eller tre bokstäver, vilken på något sätt tydligen ska ange vilka hållplatser/stationer de åker mellan. Linjesträckningen är dock omöjlig att ta reda på på annat sätt än att fråga lokalbefolkningen, eller eventuellt chauffören (det sistnämnda är dock inte så pålitligt). En resa kostar 2500 eller 3000 rupiahs (= knappt 2 kr), men behöver du byta linje för att ta dig dit du vill så måste du såklart betala igen.

Det finns ingen tidtabell, men fram till kl 18 så går de med nån minuts intervall - efter kl 18 går de dock knappt alls... Det finns inte heller några hållplatser, utan du kan ställa dig vid vägkanten och vinka till första bästa angkot. Se bara till att du står på rätt sida av vägen, så du inte råkar hoppa på en som åker åt fel håll. Jag har varit påväg att göra fel flera gånger eftersom det på angkoten bara står vilken linje det är, inte vart den är påväg. Du kan dock fråga chauffören innan du kliver på, om han (ja, han - inte hen) kör till den plats du vill till - ibland får man ett korrekt svar. Och ibland förvandlas kollektivtrafiken till en taxi+guide och tar dig precis var du vill för nästan inga pengar alls. Häromdagen nyttjade vi det och drog till tempel, risodlingar, teplantage och t.o.m. chaufförens hem (!) där vi blev bjudna på hemgjorda bananchips och tempeh-chips. 

För att hoppa på rätt angkot till sjukhuset måste vi korsa en stor väg med rusningstrafik typ dygnet runt. Det är läskigt. Det finns övergångsställe där fordonen enligt trafikreglerna måste stanna och släppa fram fotgängare, men regler är enbart till för att brytas här. Ska du vänta på en lucka i trafiken så får du vänta till kl 21, så enda alternativet är att bara gå rakt över, hålla upp en hand i en stoppgest och hoppas att fordonen stannar (eller i alla fall kör runt dig istället för över dig). Jag har lärt mig att det är bättre att gå över vägen när det kommer mopeder/motorcyklar än när det kommer bilar/lastbilar, för ju mindre storlek på fordonet desto lättare har de att gira runt dig. Ibland står det en självutnämnd trafikpolis med visselpipa och röd flagga där vi korsar vägen, och försöker stanna bilarna så att vi ska kunna gå över. Det funkar ibland.

När du ska gå av angkoten ropar du vänster på indonesiska (kiri). Det är ju vänstertrafik här så när du ropar vänster betyder det att du vill att de kör in på vägrenen. Jag har inte riktigt förstått systemet, för ibland stannar chaufförerna bara på vissa ställen, dvs som om det vore bestämda hållplatser, och ibland 2 sek efter att du ropat kiri.

Hur lång tid en resa med angkot tar är oförutsägbart. Hoppar du på en angkot som redan står stilla vid vägkanten kan du räkna med att få vänta länge innan den åker, för det är väl olönsamt att köra en angkot om den inte är full. Helt full blir den visserligen aldrig, utan det går alltid att klämma in en till person (om den så får hänga ut utanför dörren). Om man bara ska trängas "lagom" mycket så rymmer en angkot kanske 8 passagerare. Oftast är det dock 15-16 personer som åker med...

Socker

Sedan jag kom till Malang har mitt kolhydratintag skjutit i höjden något enormt. Sockerkonsumtionen är nog 10 gånger större jämfört med hemma och riskonsumtionen är säkert närmre 50 gånger större. Utan minsta lilla överdrift (men då äter jag dock sällan ris hemma).

Vitt ris till varenda måltid, inklusive frukost. Hemma äter jag ris max en gång i månaden. Nasi goreng, dvs stekt ris, går an men kokt vitt ris - jag klarar inte mer! Med en god gryta till kan det fungera, men grejen är att det är kött i nästan alla grytor vi äter hemma (trots att de är medvetna om att jag inte äter kött och förklarar för mig vad varje rätt innehåller). Så ja, jag har fått vänja mig vid att peta bort köttet. Och även vid att råka få lite kött i munnen trots att jag beställt en vegetarisk rätt.

Tofu och tempeh börjar jag faktiskt också tröttna på, framför allt eftersom de i min familj ofta äts naturella, rakt upp och ned. Utan kryddning, utan sås. Torrt och smaklöst är det, men jag tvingar mig själv för att få i mig protein. Serveras tofun i en gryta så är det dock oftast jättegott! Jag har fortfarande inte hunnit tröttna på nudlar, så jag antar att det är så jag får överleva de kommande veckorna. Och lite Gado gado så att jag får i mig i alla fall lite grönsaker.

Vad gäller sockret så finns det ju i allt, utan undantag. Jag beställde svart kaffe - fick socker i kaffet. Färska, söta fruktjuicer - tillsätt lite mer socker vet jag! Lite sojasås till riset för att det inte ska vara så torrt - socker i sojasåsen (kallas ketchap). Köpte sojamjölk för att jag älskar det hemma - smakade bara socker. Jordnötssås är ju givetvis sött, men här är det så mycket socker i att det smakar mer som nån sorts dessert än något annat. Alla sorters grytor med kokosmjölk - häll i lite socker. Köpte en toast till mellanmål - fick toast fylld med ost och choklad. Ja, toastbröd för övrigt - finns i alla möjliga färger och söta smaker. Likadant med yoghurt och mjölk - rosa, gul, grön, blå - olika smaker men alla lika söta. Försökte hitta frukostflingor för att jag var så trött på ris till frukost - alla innehöll mer socker än Frosties. Hittade havregryn som jag tänkte ha som müsli istället - visade sig också vara sockrade!

Till råga på allt så har vi inte så mycket att göra på eftermiddagarna här, så vi fördriver tiden med att prova oss igenom favoritkaféernas iskaffe-/frappemenyer...

Sjukhuset

Sjukhuset vi har vår obstetrik-gynekologi-placering på här i Malang heter Saiful Anwar General Hospital, och är det största sjukhuset här omkring. Det är alltså ett allmänt sjukhus, men enligt några nya bestämmelser så ska dessa stora sjukhus enbart ta de mer komplicerade fallen, och de enklare fallen ska hamna på mindre sjukhus som kan ligga mer avlägset, utanför staden. Sen finns det ju också extremt gott om privatsjukhus dit alla som har råd går. Resultatet: bara en enda vaginal förlossning har ägt rum på Saiful Anwar senaste veckan, och då var inte jag där ens. Jag som trodde att jag skulle få se kanske fem om dagen i fyra veckor! Och de senaste två dagarna har inte en enda patient funnits på förlossningen. De patienter vi ändå har fått se har i princip bara varit havandeskapsförgiftning och vaginala blödningar i samband med graviditet, så en del kejsarsnitt har det blivit. Jag ska försöka ta reda på incidens (= hur vanligt det är) här och jämföra med Sverige.

På de offentliga sjukhusen är vården gratis (dock inte de mer avancerade undersökningarna och behandlingarna) eftersom alla medborgare har en sjukförsäkring från staten. Det innebär att alla som behöver vård har rätt till sjukvård i s.k. tredje klass. Där är salarna jättestora med 20-30 sängar, och integriteten verkar enligt mig vara i princip obefintlig. Alla patienter hör om varandras bekymmer eftersom ronden äger rum i dessa salar, och även de läkarsamtal och undersökningar jag har sett har varit mitt i den stora salen. Tänk er att bli gynekologiskt undersökt i sin säng i en sal med 20 andra patienter, och bara ett skynke som hindrar folk som passerar förbi i korridoren utanför från att se rakt in i ditt underliv. Dina medpatienter i sängarna bredvid har däremot fri sikt. Liksom givetvis de tre läkarna, två barnmorskorna, fem läkarstudenterna och tio sjuksköterskestudenterna (möjligtvis en lätt överdrift där, men inte särskilt stor). 

Några av sängarna på obstetrikavdelningen

Läkarsamtal, mitt emellan en annan patients säng och den öppna dörren ut mot korridoren

Några sjuksköterskestudenter övar sig i att palpera livmodern efter kejsarsnitt

Ja, tredje klass väljer man bort om man har de ekonomiska förutsättningarna. Första och andra klass får man nämligen betala för. Andra klass innebär två-, tre- eller fyrsal, bättre standard på rummen, mer läkartid och mer integritet. Inga studenter får komma in till varken första eller andra klass. Första klass innebär enkelrum och att den ansvariga läkaren är en överläkare istället för en ST-läkare.

Även dessa väljer man dock bort om ekonomin tillåter. De flesta som har råd är nämligen skrivna på något privatsjukhus, och har en ytterligare sjukförsäkring utöver den statliga. Alla de vi har pratat med, dvs. läkarstudenter, läkare och deras familjer, förstår knappt frågan när vi frågar om de brukar gå till Saiful Anwar när de blir sjuka. För dem är det en sådan självklarhet att gå till privat klinik. Och då är ändå Saiful Anwar ett av de sjukhus med bättre standard/hygien av sjukhusen i Indonesien, enligt vad jag har hört (t.ex. att det finns handsprit överallt, det är tydligen väldigt ovanligt).

Familjen jag bor hos äger ett privatsjukhus. Pappan är läkare och jag ska följa med honom på hans kvällsskift på akutmottagningen ikväll. Det ska bli spännande att se vilka skillnader som finns jämfört med Saiful Anwar (även om jag inte varit på akutmottagningen på Saiful Anwar), och om det finns några skillnader mot hemma.

Indonesisk sjukhuskaos

Idag fick vi återigen uppleva det indonesiska kaoset, den här gången på sjukhuset istället för i huvudstaden. Vi (jag, J och min franska rumskompis C) har under vår första vecka här hållit till mestadels i operationssalarna eftersom vi snabbt insåg att på avdelningarna vi var tilldelade händer i princip ingenting. Innan vi kom på att operationssalarna var ett alternativ kände jag mest för att åka hem härifrån, så stor besvikelse var det... (men mer om det, dvs avdelningsarbetet, senare).

På operation behöver man ju givetvis speciella operationskläder, och för att få tag på dem här så får man gå till en lucka och be om dem. Därefter går man till omklädningsrummet och byter om, och på andra sidan omklädningsrummen finns den sterila korridoren med operationssalarna. För oss har det bara varit att gå till luckan, och så länge vi är iklädda våra vita rockar har det inte varit några som helst problem för oss att få ut kläderna, och är man väl ombytt till operationskläder så räknar alla med att man får vara där (vilket väl inte är så konstigt). Inte så att vi har smitit dit utan tillåtelse, utan vi har haft muntlig tillåtelse från diverse läkare, men ingen har ifrågasatt att vi är där.

Men idag när vi kom dit så krävdes plötsligt ett skriftligt brev från head of department, dvs bossen på gynekologi-obstetrik som är det ställe vi är placerade på. Visserligen en bra grej, eftersom det kändes ganska skumt att en vit rock skulle ge vem som helst tillåtelse att gå vart som helst. Konstigt bara att ingen varken har informerat oss om det eller krävt oss på det tidigare... Hur som helst så gick vi då tillbaka till avdelningen och skulle leta upp sekreteraren till head of department. Jag trodde först inte att det skulle vara några problem alls eftersom vi tidigare hade fått muntlig tillåtelse från hans närmsta läkarkollegor som verkar stå nästan lika högt i rang. Först verkade det verkligen helt lugnt också, men sen startade världens cirkus...

Jag tänker inte redogöra för hela cirkusen för jag minns knappt alla turer. Men vi lade fyra timmar på det och det var ungefär 20 olika personer inblandade - ST-läkare, sekreterare, överläkare, handledare, dean på universitetet och till sist även head of department. Alla hade olika budskap om vad som gällde men ingen annan än head of department hade ju makt nog att fatta beslutet om vi skulle få ett brev eller ej. Hans första besked var att vi behöver inget brev för att gå dit. Vi fortsatte att upprepa att jo, annars släpps vi inte in där. Till slut börjar brevet ändå formuleras. Men plötsligt (efter att fler personer utan någon egentlig inblandning i frågan har fått säga sin åsikt) så sker en helomvändning - beskedet från head of department blir att nej, han tillåter oss inte att vara där. Vi blev så besvikna - igen. Tårarna började komma och jag tänkte - när går nästa flight till Bali? För jag tänker inte spendera hela min sommar med att sitta och titta in en äcklig limegrön sjukhusvägg i Indonesien! Typ så. För det var så som dagarna såg ut när vi spenderade dem på avdelningarna.

Diskussion på indonesiska fortsätter medan jag kämpar för att inte börja gråta, och den här gången leder diskussionen faktiskt till att vi får vi muntlig tillåtelse att äntra operationssalarna - men skriftlig förvägras vi fortfarande (för det behövs ju inte). Vi står på oss, och trots vår ilska och besvikelse så lyckas vi ändå övertyga honom på något sätt. Eller om det snarare var så att han tröttnade på vårt tjat (han är nog absolut inte van vid sådant eftersom studenterna och ST-läkarna här har en enorm respekt för honom och alla andra överläkare, och skulle aldrig komma på tanken att vara såhär påstridiga gentemot en sådan auktoritet!) för när han slutligen bad sekreterarna att skriva ihop brevet så speglade kroppspråket att han tänkte: "Jaja, ni får väl det där förbaskade brevet om det nu är så himla viktigt för er, bara ni håller tyst nu!".

Så vi gick slutligen därifrån med tusen känslor samtidigt och med det mest värdefulla pappret jag nånsin haft i min hand. Denna upplevelse ringar in ungefär samma fenomen som vår dag i Jakarta gjorde. Det här med att alla säger sig ha koll på allt, men ingen ger samma besked som någon annan, och i slutändan visar det sig att inget av det man nånsin har hört har haft en gnutta sanning i sig. Återstår att se om den där fotokopian på brevet (nej, vi kunde inte ens få varsin underskrift, det var för mycket begärt...) fungerar som den magiska nyckel jag hoppas på!

Utseendet framför allt

Under de fyra dagar jag har varit på sjukhuset i Malang så har jag reflekterat mycket över det här med hygien och vårdrelaterade infektioner.

En av de mest uppenbara sakerna är arbetskläderna. Här använder ju de flesta sina egna kläder på sjukhuset (undantaget vissa sjuksköterskestudenter av nån anledning, jag tror de får/får köpa speciella sjukhuskläder från sitt universitet). Läkarstudenter har sen en lång rock över kläderna, lik svenska rockar och alltid med långa ärmar som inte får kavlas upp (man måste ju kunna se vilka som är studenter!). ST-läkarna har kortärmade, figursydda rockar som bara når till höfterna - de verkar också vara till för att man ska känna igen ST-läkarna snarare än något annat. Färdiga specialister har jag bara sett några stycken, de verkar mest hänga på sina kontor (rätt likt vissa överläkare i Sverige). Jag såg dock några på en stor rond och då var de enbart klädda i vardagskläder. Typ hawaii-skjorta...

Jag skulle inte påstå att de är klädde särskilt hygieniskt med andra ord. Jag tog med mig vita sjukhuskläder hemifrån, och de är okej att använda här. Det var tur att jag tog blus med krage för tydligen är det absolut viktigaste att vi har krage, inga tighta byxor eller jeans (nästan alla kvinnor har kjol), skor utan öppen tå och helst inte gympaskor heller. Jag tycker det är ganska talande. Det är väldigt viktigt hur man klär sig, men inte för hygienens skull utan enbart för utseendets skull. Slöjor används ju såklart av många i personalen, och hygienen i det kan säkert ifrågasättas. Jag vet att det har varit en debatt i Sverige angående huruvida det ska vara tillåtet eller ej, men det är nog mest niqab som diskuteras (och då inte utifrån hygienaspekten) och det har jag knappt sett någon med här.

Handsprit finns faktiskt vid varje säng på avdelningarna (ja, de har salar med 20-30 sängar), men standard i Indonesien är att handsprit saknas och jag har knappt sett någon använda handspriten här. Gummihandskar finns också på avdelningarna, men de tvättas och återanvänds så de är nog mest till för personalen (även om de av någon anledning ändå verkade använda sterila handskar vid gynekologisk undersökning, något vi använder vanliga undersökningshandskar till i Sverige).

På operation har de dock speciella kläder som sjukhuset tillhandahåller, inklusive särskilda sterila operationsslöjor som vissa sen sätter operationsmössa över... Det är dock inga problem att ha klocka och ringar när man opererar. Sterila kläder har de, även om jag ifrågasätter steriliteten eftersom det är ett tygförkläde istället för engångs som vi har hemma. De är väldigt noga med att hålla en bänk steril inne i operationssalen och operatörerna får hjälp att ta på sig förkläde och sterila handskar för att undvika kontamination. Men så fort kläderna är på kan de gå och plocka med vad som helst, t.ex. mobiltelefon, och gå in och ut i operationssalen. Alla beter sig dock inte så, utan uppträder så sterilt som det är möjligt under dessa omständigheter.

Men nånstans brister det ju ändå, för post-operativa infektioner är mer regel än undantag och alla patienter som ska genomgå kejsarsnitt får antibiotikaprofylax med två doser amoxicillin. Och så fort leukocytvärdena (vita blodkroppar) är förhöjda ges de ytterligare antibiotika utan vidare reflektion. Ändå är alla personal medvetna om antobiotikaresistens, men de förnekar att dessa rutiner skulle kunna bidra till resistensuveckling. Jag är inte tillräckligt kunnig för att säga att de har fel, men det jag kan säga är att det är ett helt annorlunda tänk än i Sverige.

Min familj

När vi anlände till Malang, staden vi har vårt utbyte i, blev vi uppmötta på busstationen av min värdsyster, S. Vi tog en biltur genom stan och lämnade av J och I vid ställena de skulle bo på. Sedan åkte vi hem till oss. Klockan var 17.40 så vi kom mitt i middagen. Det är ju nämligen Ramadan och pga att Malang ligger mer österut än Jakarta så får de bryta fastan 17.30 istället för 17.55 som det var i Jakarta.

Det var fullt med människor där, jag lyckades knappt lära mig namnet på någon och ännu svårare att förstå allas relationer till varandra. Förutom jag och min värdsyster S var där värdmamma, värdpappa, bror, syster, systers nyblivna man, två andra utbytesstudenter från Frankrike (som jag delar ett litet rum med...) och sen måste det ha varit någon personal också. De har nämligen kokerskor, diskare, städare, tvättare, portvakt (som också vänder bilarna åt dem)... Och de äger både ett privatsjukhus och en resebyrå. Huset har vita golv och väggar, väldigt högt i tak, öppen planlösning och med den största kristallkrona jag har sett.

När jag anlände mitt i middagen...

Efter att ha fått höra hur läkarutbildningen fungerar här och efter att ha hört hur lyxigt de flesta andra utbytesstudenterna också bor så förstår jag att det bara är de rika som kan utbilda sig till läkare. Med svenska mått mätt rör det sig väl inte om jättemycket pengar, men för de som lever här är det ju höga summor. Och jämfört med Sverige så är ju allt dyrt, eftersom vi istället för att betala för utbildningen får lite pengar för att utbilda oss. Alla jag har berättat det för (inkl. studenter från andra länder i Europa) tycker att det låter hur konstigt som helst - det ger mig lite perspektiv och jag känner mig rätt nöjd med att få studera i Sverige där vi har studiebidrag till alla och inte behöver finansiera vår utbildning själva. Det är ju absolut ingen självklarhet med universitetsutbildning för "alla" på de flesta platser i världen, men något vi nästan ser som en rättighet i Sverige. Alla andra jag har pratat med behöver få hjälp av sina föräldrar eller jobba vid sidan av för att kunna betala alla avgifter till universitetet, hyra och mat (alt. bo hos sina föräldrar, vilket de flesta här i Malang verkar göra). Här i Indonesien måste de till och med betala för att specialisera sig, dvs. när de jobbar som motsvarande ST-läkare! Hemma är ju det en anställning som man får lön för.

Min familj är som sagt muslimer, men som jag redan har konstaterat så förekommer många religioner i Indonesien. J's familj är från Bali och är hinduer, medan I's familj är kristna. Jag bor ganska nära en moské, något som visserligen de flesta verkar göra. Böneutropen är frekventa och jag måste säga att åh, vad jag gillar det! Det är bland det bästa med att bo där jag bor. En del andra utbytesstudenter men också lokalbefolkning här har dock beklagat sig nåt oerhört över böneutropen. Vi försökte komma fram till hur vi kan tycka så olika. Är jag verkligen så mycket mer "öppen"? Nja, det är nog inte hela svaret men det spelar nog in litegrann. De jag diskuterade med var en annan utbytesstudent och en kristen tjej från Malang. Det vi kom fram till var att jag nog bor lite längre ifrån moskén så ljudnivån är antagligen lite lägre, samt att vår moské nog har en yngre och nyare imam (eller vem det nu är som sköter utropen), för jag tycker det låter som att någon sjunger en vacker melodi medan de tycker att det är entonigt och trist. Även inställningen kan nog påverka hur man uppfattar utropen, så jag är inte helt övertygad om att det bara rör sig om objektiva skillnader...

Värdpappa, värdmamma, värdsyster och jag

På utflykt med värdfamiljen och en av kokerskornas son och dotter

Våra orangea, lurviga släktingar

De orangutanger som man ser i regnskogen runt Bukit Lawang är räddade från ett liv i fångenskap. De blev illa behandlade tidigare och har nu lyckats anpassa sig hyfsat till livet i skogen. Vår guide kallade dem för semi-wild. De blir dock fortfarande matade av människor, och de håller sig inte lika långt bort från människor som vilda orangutanger gör. Vår guide var kluven till det där med matningen av dem. Å ena sidan vill man att de ska bli självständiga och hitta sin egen mat i skogen, men å andra sidan skulle de då bli så vilda att det skulle bli svårt att få syn på dem under en trek. Bukit Lawang lever ju på att turister kommer dit för att se orangutanger, så slutar man mata dem så slutar turisterna komma (även om jag inte kan förstå hur det kan vara det enda man vill se där, för mig var det mest en bonus). Det vore alltså lite som ett ekonomiskt självmord att försöka få orangutangerna att bli så vilda som möjligt.

Vi fick bl.a. se den fruktade orangutangen Mina. Hon är 35 år (orangutanger blir 40-50 år), och gravid med sin sista unge. Mina kan vara väldigt aggressiv mot människor, och vår guide visade alla de ärr han hade från slagsmål med Mina. Några hade han fått för inte så lång tid sedan när Mina hade varit påväg att ge sig på en turist under en klättring på trekken, så han var tvungen att försvara turisten. Trots allt detta så hörde det tydligen till att leta upp Mina, jag kan inte riktigt förstå varför... Så vi klättrade upp på samma ställe som Mina hade gett sig på turisten, för det var däruppe hon brukade hålla till. Det var verkligen brant, så att "fly" om Mina skulle vara aggressiv skulle inte bli lätt... Guiden kollade läget först, och det visade sig att Mina satt där och var helt lugn, så vi kunde följa efter.

Det slog mig då hur otroligt lika människor och orangutanger är. Orang utan är faktiskt indonesiska för skogsmänniska. Mina satt där, under ett träd, och såg så ledsen ut. Guiden sa att det var för att hon kände att hon började närma sig slutet på sitt liv. Hon lutade hakan i handen och lekte förstrött med en pinne med andra handen. Tittade sig ibland omkring lite halvintresserat, tittade på oss likadant. Slöt ögonen och verkade sucka djupt.

Efter en stund visade sig dock några saker som så tydligt skiljer orangutanger från människor. Åldringen Mina klättrade hur enkelt som helst upp i ett träd, slängde sig smidigt mellan grenar och lianer med världens precision. Sådant skulle ju inte många 70-åriga människor klara av (inte särskilt många yngre människor heller för den delen). Det som hade fått henne att börja röra på sig var att en annan orangutang med sin bebis hade närmat sig, och det gillade inte Mina, och framför allt inte när hon själv var gravid. Hon ville alltså markera för orangutangmamman att de inte fick vara här. Jag tänker mig att det är något som också särskiljer orangutanger från människor (men jag har inte träffat så många gravida kvinnor att jag kan uttala mig med säkerhet om det - någon med egen erfarenhet kanske kan berätta? :p ).

Jungle trek

Efter vår pärs med magsjuka i Tangkahan tog vi oss till byn Bukit Lawang där vi mötte upp E, som vi skulle trekka tillsammans med. Vi fick ju tyvärr börja med att ge henne och vår guide trista besked, nämligen att vi skulle behöva skjuta upp det en dag för att hinna återhämta oss riktigt ordentligt, så turen skulle bli en dag kortare. Vi fick fortfarande betala samma pris men fick en natt till på guesthouset och en tur till en fladdermusgrotta istället.

Så var det äntligen dags, det jag längtat mest efter på hela denna resa! Vi mötte vår guide, som E hade läst om var en av de absolut bästa i Bukit Lawang, och hans assistent som visade sig vara i princip färdig guide också. Vi vandrade genom byn, genom en stor trädgård och diverse odlingar, bl.a. med många medicinalväxter som guiden berättade för oss om, samt ett gummiplantage. 

När vi nådde nationalparkens början var vår första tanke att - wow, regnskog ser ju ut som man har föreställt sig! Även om vi inte var där i blomstersäsong och fick se alla de färgerna, så var ändå allting så väldigt grönt. Och det var andra gröna nyanser än hemma. Stora blad, tjocka blad, vassa blad, höga träd, palmer, ormbunkar, tjocka stammar, knöliga stammar, knöliga rötter. Växter som växer på växter som växer på växter. Lianer! Lianer överallt! Det ser precis ut som i Djungelboken, Tarzan, Djungel-George, Lejonkungen och alla naturreportage på tv och Mattias Klums foton. Det var så häftigt! 

Första dagen var helt överväldigande. För mig hade det nästan räckt med alla växter, men vi fick också se massor av häftiga djur. Sju orangutanger varav två var bebisar, mängder av Thomas leaf monkeys varav en kom fram till oss när vi åt lunch och satt en knapp meter ifrån oss, några gibbon, makaker, nåt vi tror kan ha varit en babian, en liten orm, en variant av påfågel som inte alls såg ut som de jag sett tidigare men som var sjukt cool! Jättestora myror. Och så getingar... Aj!

Jag hade föreställt mig trek som en tuff vandring, men det var klättring 75 % av tiden. Riktigt brant klättring, både uppför och nedför. Det var extremt jobbigt i den värmen och fukten, med för lite mat i kroppen (vår aptit var ännu inte på topp efter magsjukan) och för lite vatten (de hade sagt att man kan fylla på vattenflaskorna genom kokning av flodvatten, men det visade sig att det var först på kvällen...). Våra guider klättrade på hur fort som helst, hittade rätt med fötterna hur lätt som helst medan jag var tvungen att hålla i mig i rötter, grenar och lianer hela tiden och testa fotfästet ordentligt innan jag klev vidare. Trots att vi inte höll samma tempo som dem så gick det väldigt fort, och efter varje klättring var jag helt slut.

Andra dagen såg vi inte särskilt många djur, men många häftiga växter, bl.a. några paraplyliknande växter som var typ dubbelt så höga som jag och som påminde om något från ett tv-spel jag har spelat - jag tror det var Yoshis Island.

När vi var nästan framme vid campet fick vi dock se vår första orangutanghanne, en orangutangmamma och hennes unge. Det är så härligt att se småttingarna öva sig i att klättra och hoppa mellan grenar! Och hur de vågar sig liiiite längre från sin mamma, men vänder sig om för att titta så mamman fortfarande är kvar och för att få uppmuntran. Och hur mamman ändå försiktigt, nästan omärkligt, följer efter för att kunna finnas där och beskydda sitt barn om något oväntat skulle hända.

På kvällarna under trekken dök plötsligt en tredje man upp, som visade sig vara kock, vattenkokare och allmän hjälpreda på campet. Vi badade i floden, drack te och åt stor middag tillsammans med guiden, assistenten och kocken. Därefter spelade vi kort med dem, lekte lekar, sjöng, lyssnade på djungelhistorier, klurade på korttricks och tändstickepussel medan regnet öste ned och jag såg fler blixtar än jag sett totalt i Sverige under mitt liv.