Den del av min resa som jag gör ensam tog sin början i Ho Chi Minh City, eller Saigon, i södra Vietnam.
Vietnam, det kommunistiska landet som är ett av de mest kommersiella man kan finna. Kanske en överdrift, men det är fascinerande att se hur det fortfarande kan kallas kommunistiskt när marknadsekonomin och kapitalismen genomsyrar allt.
Att gå över gatan här är lite annorlunda än i Indonesien. Där gällde det att hitta en lucka i trafiken, hålla upp handen i en stoppgest och gå över så fort som möjligt. I Vietnam gäller det istället att gå över låååångsamt... låååångsamt... I samma tempo hela vägen. Börja gärna när det kommer motorcyklar och inte bilar. Då kommer de att helt enkelt anpassa sin färd så de kör runt dig. Till viss del gällde väl detsamma även i Indo - man valde ju inte att gå över när det kom bilar t.ex. - men där sprang man över, här smyger man över. Detta vet jag därför att första dagen så behövde jag korsa en vältrafikerad väg men vågade verkligen inte. Så jag frågade om hjälp, och blev instruerad. Jag gick bredvid mannen och där smög vi i snigelfart mitt i en strid ström av motorcyklar i 70 km/h. Så läskigt! Och ännu läskigare när jag sen skulle göra det själv...
Saigon är inte så mycket att ha egentligen. Jag hade lite svårt för staden, även om de har väldigt välskötta parker och grönytor även mitt i centrum. Där kan man finna folk som utför sin dagliga motion i form av jogging, aerobics, utegym, badminton, fotboll... Och discon på kvällarna! I övrigt är Saigon precis som de flesta asiatiska städer med 10 miljoner invånare - slitna byggnader, skyskrapor, elledningskaos, motorcyklar, marknader, byggarbetsplatser, motorcyklar, bilar, motorcyklar, motorcyklar, motorcyklar... Kaos! Men häftigt att se och uppleva alla dessa knasiga grejer! Och människorna här är ju för härliga!
En kväll i Saigon tog jag mig till en skyskrapa som för 66 kr erbjöd besökare att åka upp till 50:e våningen för att betrakta staden ovanifrån. Jag måste säga att jag gillar staden bättre från den vinkeln...
I huset där i mitten var jag! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar