En kulinarisk dag

Även om jag gärna hade legat på stranden hela dagarna i en vecka så gillade inte min hud det riktigt. Inte för att jag nånsin brände mig, för jag har ju faktiskt läst dermatologi i våras så jag var väl utrustad med SPF 50+ (och 30 efter ett tag), samt följde faktiskt vår kära australiensares devis "Between eleven and three, stay under a tree" (mest för att det var så outhärdligt varmt i solen dock...). Nej, även om jag inte brände mig så blev ju huden rätt så torr och trött av solen och vattnet och saltet, så en av dagarna tog jag en dag ledigt från stranden och gjorde något lite mer produktivt istället, nämligen gick en matlagningskurs! Det var så himla roligt! Läraren var vietnames men efter ett tag visade sig att hon även kunde svenska efter att ha bott i Norrland i sex år - ett sånt häftigt sammanträffande! Det lät ganska roligt med norrländsk dialekt blandat med asiatisk brytning kan jag berätta, haha!

Vi var tio deltagare och vi fick välja en rätt var att tillaga, från en lista på kanske 100 vietnamesiska rätter. Jag valde en vegetarisk curry med kokosmjölk. Jag hade dessutom sådan tur att alla andra utom två valde rätter som inte innehöll rött kött eller kyckling. Först fick vi gå på marknad för att shoppa alla ingredienser. 

Sedan samlades vi runt en stor bänk i lärarens hem där vi fick förbereda våra rätter, alla samtidigt. För min del innebar det rätt enkla saker som att hacka grönsaker och kryddor, skära tofu i bitar (åh, varför finns det inte så färsk och härlig tofu hemma?!), göra en marinad samt göra kokosmjölk. Det sista låter kanske inte så enkelt, men det är det! Jag har ju dessutom gjort det förut, på Sumatra. Då gjorde vi det från början med en hel kokosnöt. Denna gång gröpte de ur kokosköttet på marknaden, så vi fick färdigt färskt kokoskött som jag bara behövde hälla kokosjuice över och sedan krama ur mjölken. Så enkelt! 

Söta svampar!

Ingredienser till kokosmjölk

Därefter var det dags för den varma tillagningen. Den gjorde vi en i taget, så att alla fick se allas rätter. Så i själva verket lärde jag mig att göra inte en utan tio vietnamesiska rätter! Vi fick äta rätterna en efter en efter att de blev färdiga, så vi små-åt i tre timmar. Räkor med citrongräs och chili, bläckfisk, ångad fisk, karamelliserat fläsk, nudelsoppa, vietnamesiska pannkakor, stekt tofu, fiskfärsbiffar, vegetarisk curry... Snacka om att man var mätt sedan! Vi avslutade dagen med en shot av jordnötsvodka och fick ta emot varsin vietnamesisk kokbok. Så är ni sugna på vietnamesiskt nån dag  - hojta till så kommer jag på stört och erbjuder mina tjänster!

Min curry!

Vietnamesiska pannkakor av rismjöl, med räkor och grönsaker, inrullade i rispapper. Doppas i sås av limejuice, socker, chili, vitlök och fisksås. Så himla gott!

En vecka på stranden

Alla jag har träffat här i Vietnam har rekommenderat Hoi An. Den staden får du inte missa! Man kan stanna där hur länge som helst, det är så vackra byggnader i gamla stan och hela atmosfären är så härlig!

Så jag tog tåget dit, och planerade in att stanna där några dagar till att börja med. Jag hade också läst att det finns en strand där, men det var det ingen som nämnde när vi diskuterade Hoi An så jag tänkte att den är väl inte så mycket att ha då. Jag kom fram till Hoi An på eftermiddagen, så efter en sen burgarlunch (som vanligt på en ny plats...) så hade det redan börjat skymma. Jag gick ned till gamla stan och möttes av biljettkontrollanter! Man måste tydligen ha biljett in till gamla stan... På ett sätt visserligen förståligt för de måste ju få in pengar till att hålla husen fina - vilket de faktiskt har lyckats med, det var jättefina små kvarter. Men något som förstörde stämningen var att längs med gatorna såg man bara restauranger, caféer, hotell, souvenirshop - och skräddare. Och så började det om igen. Inget annat än det fanns att titta på där. Sjukt trist. 

Vi var där under full moon festival. Det såldes ljuslyktor att placera i vattnet.

Ljuslyktor i vattnet

Skräddare som sagt - Hoi An är kända för sina skickliga skräddare. Det finns ungefär en miljon av dem (en lätt överdrift kanske, men det var känslan jag fick), så nog inryms några mindre skickliga i denna miljon också. Jag hade inte tänkt att jag skulle sy upp några kläder. Det var liksom inte därför jag var där. Men så näst sista dagen satte jag mig ändå och googlade bilder på balklänningar - kanske för att i samma dorm som mig bodde också en brittisk modestudent som tyckte att jag helt klart borde passa på. Så när jag hade hittat en fin klänning tog jag bara med bilden till en skräddare, valde tyg och mättes på alla möjliga ställen. När jag ändå var där valde jag också en festklänning. De skulle göra dem på ca 18 h, så jag kom dit lunchtid dagen därpå. Balklänningen var exakt som på bilden, jättevacker! Men den var lite för liten över bröstkorgen, kunde inte riktigt andas, så de skulle göra några justeringar. Den andra klänningen hade de tyvärr gjort helt fel, inte alls som på bilden och den gick inte att få på sig. Så den fick de göra om helt och hållet. 

Jag hade som sagt tänkt stanna kanske ett par tre nätter i Hoi An. Det blev en vecka istället. För den där stranden... Jag och G, en italiensk ekonom som jag träffat i Ho Chi Minh och som nu var i Hoi An samtidigt, hyrde en motorcykel och tog en tur för att kolla in stranden redan första dagen. Det var nämligen lite väl varmt för sightseeing, nära 40 grader, och så fanns det ju som sagt inte så mycket att se heller.

Stranden var den längsta jag har sett, såg ut att sträcka sig ända in till Danang, den närmsta staden som det tar kanske 20 minuter att åka till med bil. Den del av stranden som vi tog oss till hade fullt med palmer som man kunde söka skugga under, något som verkligen behövdes... Det var verkligen extremt varmt!!! Och sanden var stekhet - brände mina fotsulor ordentligt när jag skulle springa de tio meterna ner till vattnet. Vattnet var för övrigt också jättehärligt. Det var alldeles klart och lugnt och måste ha varit ungefär kroppstempererat för man kunde inte känna att man hade vatten runtomkring sig. Som att simma i vakuum! 

En båt!

I övrigt var det en ganska kommersiell sträcka strand, med många identiska lunchrestauranger och solstolar som man får betala för (eller får använda gratis om man lovar att äta lunch på restaurangen de hör till). Och många kvinnor som gick omkring och ville sälja armband, solglasögon, tigerbalsam m.m. Men ärligt talat gjorde det inte mig så mycket för allt annat var så bra. Och man kunde verkligen bada där, simma runt i en timme om man så skulle vilja, till skillnad från på Bali/Nusa Lembongan där det var antingen stenbotten, för stora vågor eller fullt med båtar. Och det bästa med stranden var nog nästan att det på eftermiddagarna kryllade av Hoi An-bor där! Inte bara turister som hänger på stranden alltså, det gillade jag. Jag trivdes således bra där och stannade därför en vecka! Så efter att G åkt vidare efter bara två dagar så hyrde jag istället en cykel för att cykla till stranden varje dag. Det tog kanske 30 minuter men det gjorde inte så mycket för det var en vacker sträcka bland annat genom risfält. Och jäklar vilken tur jag hade med vädret alltså!

Påväg hem efter en dag på stranden

Cao Dai

Cao Dai är en väldigt intressant vietnamesisk religion. Det är en blandning av buddhism, hinduism, kristendom, islam, konfucianism, taoism och animism. Typ allt med andra ord.

När vi åkte på en guidad tur till Cu Chi-tunnlarna stannade vi av någon anledning till vid ett sådant tempel, så här bjuds på några
bilder!

Lite krigshistoria

En del intressanta saker hade Ho Chi Minh City och dess omgivningar att bjuda på. Bland annat all historia. Alla krig som har utspelats här. Och alla konflikter inom landet. Jag åkte till Mekongdeltat, som blev otroligt hårt bombat under Vietnam/Amerika-kriget (även om också denna tour var värdelös och inte ens tog upp kriget, utan bara "här kan ni ta en bild på den här byn, här får ni åka båt men kom ihåg att dricksa, prova den här hatten, här odlar de frukt, här gör de godis, här gör de honung, fota fota fota, köp köp köp"). 

Jag besökte också Cu Chi-tunnlarna som vietnameser använde som kommunikationsväg, gömställe och försvar under bl.a. Vietnam/Amerika-kriget. Där kunde man få prova att skjuta några kulor med gamla vapen som har använts under kriget. Innan jag åkte hemifrån så hade jag tänkt att jag skulle prova, men väl på plats var jag inte lika sugen. Skjuta AK47 på samma plats som det vapnet har använts för att döda jag vet inte hur många människor?! Bara för att det vore "häftigt"? Det kändes så fel. Och jag mådde ärligt talat dåligt bara av att höra gevärsskotten, så jag stod över.

Propagandafilm från 70-talet

Vår guide hade själv varit del av vietnamesiska armén under kriget

I Saigon finns också ett krigsmuseum, War Remnants Museum, som var så oerhört gripande. Det visade bilder från alla krig som Vietnam varit i på 1900-talet. Bilderna var tagna främst av amerikanska reportrar men också en del vietnamesiska samt några få från andra länder. Många av fotograferna dog under krigets gång. Bilderna var från mitt i strider, under tortyr av krigsfångar, ögonblicken före en avrättning, barn som förlorat föräldrarna, bombade byar, skadade soldater... Jag ska erkänna att jag inte är så särskilt påläst om Vietnams krigshistoria, och muséet visade verkligen vinklade berättelser så där lärde jag mig inte så mycket heller. Något som de lyckades förmedla var i alla fall budskaper att krig är det värsta som finns (som om jag nånsin tyckt annorlunda...). På muséet visades också posters från typ alla länder i hela världen där de visade sitt stöd för Vietnam. 

Det fanns också flera utställningar på som behandlade effekterna av agent orange, alltså kemiska vapen (dioxiner i agent oranges fall) som amerikanerna använde sig av. Det fanns mängder av bilder på de cancrar, missbildningar och andra genetiska sjukdomdar som det har gett upphov till. Och nya fall uppkommer tydligen än idag... Tyvärr fanns det ingen statistik på hur vanligt det är idag, jämfört med på andra platser i världen. Det hade intresserat mig som läkarstudent eftersom jag vet att dessa sjukdomar kan uppstå även utan dioxinpåverkan. Inte för att jag tvivlar på att kemiska vapen är en av orsakerna, men incidensen vore faktiskt intressant att få veta. Hur som helst så var det ju en helt annan sak att se bilder på dessa enskilda fall än att se de i en lärobok, och jag blev så berörd av allt på hela muséet att jag började gråta ungefär tio gånger. Om någon av er ska till Saigon, så låt War Remnants vara det första stället ni besöker för ni får inte missa det!

Min första glimt av Vietnam

Den del av min resa som jag gör ensam tog sin början i Ho Chi Minh City, eller Saigon, i södra Vietnam. 

Vietnam, det kommunistiska landet som är ett av de mest kommersiella man kan finna. Kanske en överdrift, men det är fascinerande att se hur det fortfarande kan kallas kommunistiskt när marknadsekonomin och kapitalismen genomsyrar allt.

Att gå över gatan här är lite annorlunda än i Indonesien. Där gällde det att hitta en lucka i trafiken, hålla upp handen i en stoppgest och gå över så fort som möjligt. I Vietnam gäller det istället att gå över låååångsamt... låååångsamt... I samma tempo hela vägen. Börja gärna när det kommer motorcyklar och inte bilar. Då kommer de att helt enkelt anpassa sin färd så de kör runt dig. Till viss del gällde väl detsamma även i Indo - man valde ju inte att gå över när det kom bilar t.ex. - men där sprang man över, här smyger man över. Detta vet jag därför att första dagen så behövde jag korsa en vältrafikerad väg men vågade verkligen inte. Så jag frågade om hjälp, och blev instruerad. Jag gick bredvid mannen och där smög vi i snigelfart mitt i en strid ström av motorcyklar i 70 km/h. Så läskigt! Och ännu läskigare när jag sen skulle göra det själv...

Saigon är inte så mycket att ha egentligen. Jag hade lite svårt för staden, även om de har väldigt välskötta parker och grönytor även mitt i centrum. Där kan man finna folk som utför sin dagliga motion i form av jogging, aerobics, utegym, badminton, fotboll... Och discon på kvällarna! I övrigt är Saigon precis som de flesta asiatiska städer med 10 miljoner invånare - slitna byggnader, skyskrapor, elledningskaos, motorcyklar, marknader, byggarbetsplatser, motorcyklar, bilar, motorcyklar, motorcyklar, motorcyklar... Kaos! Men häftigt att se och uppleva alla dessa knasiga grejer! Och människorna här är ju för härliga!

En kväll i Saigon tog jag mig till en skyskrapa som för 66 kr erbjöd besökare att åka upp till 50:e våningen för att betrakta staden ovanifrån. Jag måste säga att jag gillar staden bättre från den vinkeln...

I huset där i mitten var jag!