Indonesisk sjukhuskaos

Idag fick vi återigen uppleva det indonesiska kaoset, den här gången på sjukhuset istället för i huvudstaden. Vi (jag, J och min franska rumskompis C) har under vår första vecka här hållit till mestadels i operationssalarna eftersom vi snabbt insåg att på avdelningarna vi var tilldelade händer i princip ingenting. Innan vi kom på att operationssalarna var ett alternativ kände jag mest för att åka hem härifrån, så stor besvikelse var det... (men mer om det, dvs avdelningsarbetet, senare).

På operation behöver man ju givetvis speciella operationskläder, och för att få tag på dem här så får man gå till en lucka och be om dem. Därefter går man till omklädningsrummet och byter om, och på andra sidan omklädningsrummen finns den sterila korridoren med operationssalarna. För oss har det bara varit att gå till luckan, och så länge vi är iklädda våra vita rockar har det inte varit några som helst problem för oss att få ut kläderna, och är man väl ombytt till operationskläder så räknar alla med att man får vara där (vilket väl inte är så konstigt). Inte så att vi har smitit dit utan tillåtelse, utan vi har haft muntlig tillåtelse från diverse läkare, men ingen har ifrågasatt att vi är där.

Men idag när vi kom dit så krävdes plötsligt ett skriftligt brev från head of department, dvs bossen på gynekologi-obstetrik som är det ställe vi är placerade på. Visserligen en bra grej, eftersom det kändes ganska skumt att en vit rock skulle ge vem som helst tillåtelse att gå vart som helst. Konstigt bara att ingen varken har informerat oss om det eller krävt oss på det tidigare... Hur som helst så gick vi då tillbaka till avdelningen och skulle leta upp sekreteraren till head of department. Jag trodde först inte att det skulle vara några problem alls eftersom vi tidigare hade fått muntlig tillåtelse från hans närmsta läkarkollegor som verkar stå nästan lika högt i rang. Först verkade det verkligen helt lugnt också, men sen startade världens cirkus...

Jag tänker inte redogöra för hela cirkusen för jag minns knappt alla turer. Men vi lade fyra timmar på det och det var ungefär 20 olika personer inblandade - ST-läkare, sekreterare, överläkare, handledare, dean på universitetet och till sist även head of department. Alla hade olika budskap om vad som gällde men ingen annan än head of department hade ju makt nog att fatta beslutet om vi skulle få ett brev eller ej. Hans första besked var att vi behöver inget brev för att gå dit. Vi fortsatte att upprepa att jo, annars släpps vi inte in där. Till slut börjar brevet ändå formuleras. Men plötsligt (efter att fler personer utan någon egentlig inblandning i frågan har fått säga sin åsikt) så sker en helomvändning - beskedet från head of department blir att nej, han tillåter oss inte att vara där. Vi blev så besvikna - igen. Tårarna började komma och jag tänkte - när går nästa flight till Bali? För jag tänker inte spendera hela min sommar med att sitta och titta in en äcklig limegrön sjukhusvägg i Indonesien! Typ så. För det var så som dagarna såg ut när vi spenderade dem på avdelningarna.

Diskussion på indonesiska fortsätter medan jag kämpar för att inte börja gråta, och den här gången leder diskussionen faktiskt till att vi får vi muntlig tillåtelse att äntra operationssalarna - men skriftlig förvägras vi fortfarande (för det behövs ju inte). Vi står på oss, och trots vår ilska och besvikelse så lyckas vi ändå övertyga honom på något sätt. Eller om det snarare var så att han tröttnade på vårt tjat (han är nog absolut inte van vid sådant eftersom studenterna och ST-läkarna här har en enorm respekt för honom och alla andra överläkare, och skulle aldrig komma på tanken att vara såhär påstridiga gentemot en sådan auktoritet!) för när han slutligen bad sekreterarna att skriva ihop brevet så speglade kroppspråket att han tänkte: "Jaja, ni får väl det där förbaskade brevet om det nu är så himla viktigt för er, bara ni håller tyst nu!".

Så vi gick slutligen därifrån med tusen känslor samtidigt och med det mest värdefulla pappret jag nånsin haft i min hand. Denna upplevelse ringar in ungefär samma fenomen som vår dag i Jakarta gjorde. Det här med att alla säger sig ha koll på allt, men ingen ger samma besked som någon annan, och i slutändan visar det sig att inget av det man nånsin har hört har haft en gnutta sanning i sig. Återstår att se om den där fotokopian på brevet (nej, vi kunde inte ens få varsin underskrift, det var för mycket begärt...) fungerar som den magiska nyckel jag hoppas på!

Utseendet framför allt

Under de fyra dagar jag har varit på sjukhuset i Malang så har jag reflekterat mycket över det här med hygien och vårdrelaterade infektioner.

En av de mest uppenbara sakerna är arbetskläderna. Här använder ju de flesta sina egna kläder på sjukhuset (undantaget vissa sjuksköterskestudenter av nån anledning, jag tror de får/får köpa speciella sjukhuskläder från sitt universitet). Läkarstudenter har sen en lång rock över kläderna, lik svenska rockar och alltid med långa ärmar som inte får kavlas upp (man måste ju kunna se vilka som är studenter!). ST-läkarna har kortärmade, figursydda rockar som bara når till höfterna - de verkar också vara till för att man ska känna igen ST-läkarna snarare än något annat. Färdiga specialister har jag bara sett några stycken, de verkar mest hänga på sina kontor (rätt likt vissa överläkare i Sverige). Jag såg dock några på en stor rond och då var de enbart klädda i vardagskläder. Typ hawaii-skjorta...

Jag skulle inte påstå att de är klädde särskilt hygieniskt med andra ord. Jag tog med mig vita sjukhuskläder hemifrån, och de är okej att använda här. Det var tur att jag tog blus med krage för tydligen är det absolut viktigaste att vi har krage, inga tighta byxor eller jeans (nästan alla kvinnor har kjol), skor utan öppen tå och helst inte gympaskor heller. Jag tycker det är ganska talande. Det är väldigt viktigt hur man klär sig, men inte för hygienens skull utan enbart för utseendets skull. Slöjor används ju såklart av många i personalen, och hygienen i det kan säkert ifrågasättas. Jag vet att det har varit en debatt i Sverige angående huruvida det ska vara tillåtet eller ej, men det är nog mest niqab som diskuteras (och då inte utifrån hygienaspekten) och det har jag knappt sett någon med här.

Handsprit finns faktiskt vid varje säng på avdelningarna (ja, de har salar med 20-30 sängar), men standard i Indonesien är att handsprit saknas och jag har knappt sett någon använda handspriten här. Gummihandskar finns också på avdelningarna, men de tvättas och återanvänds så de är nog mest till för personalen (även om de av någon anledning ändå verkade använda sterila handskar vid gynekologisk undersökning, något vi använder vanliga undersökningshandskar till i Sverige).

På operation har de dock speciella kläder som sjukhuset tillhandahåller, inklusive särskilda sterila operationsslöjor som vissa sen sätter operationsmössa över... Det är dock inga problem att ha klocka och ringar när man opererar. Sterila kläder har de, även om jag ifrågasätter steriliteten eftersom det är ett tygförkläde istället för engångs som vi har hemma. De är väldigt noga med att hålla en bänk steril inne i operationssalen och operatörerna får hjälp att ta på sig förkläde och sterila handskar för att undvika kontamination. Men så fort kläderna är på kan de gå och plocka med vad som helst, t.ex. mobiltelefon, och gå in och ut i operationssalen. Alla beter sig dock inte så, utan uppträder så sterilt som det är möjligt under dessa omständigheter.

Men nånstans brister det ju ändå, för post-operativa infektioner är mer regel än undantag och alla patienter som ska genomgå kejsarsnitt får antibiotikaprofylax med två doser amoxicillin. Och så fort leukocytvärdena (vita blodkroppar) är förhöjda ges de ytterligare antibiotika utan vidare reflektion. Ändå är alla personal medvetna om antobiotikaresistens, men de förnekar att dessa rutiner skulle kunna bidra till resistensuveckling. Jag är inte tillräckligt kunnig för att säga att de har fel, men det jag kan säga är att det är ett helt annorlunda tänk än i Sverige.

Min familj

När vi anlände till Malang, staden vi har vårt utbyte i, blev vi uppmötta på busstationen av min värdsyster, S. Vi tog en biltur genom stan och lämnade av J och I vid ställena de skulle bo på. Sedan åkte vi hem till oss. Klockan var 17.40 så vi kom mitt i middagen. Det är ju nämligen Ramadan och pga att Malang ligger mer österut än Jakarta så får de bryta fastan 17.30 istället för 17.55 som det var i Jakarta.

Det var fullt med människor där, jag lyckades knappt lära mig namnet på någon och ännu svårare att förstå allas relationer till varandra. Förutom jag och min värdsyster S var där värdmamma, värdpappa, bror, syster, systers nyblivna man, två andra utbytesstudenter från Frankrike (som jag delar ett litet rum med...) och sen måste det ha varit någon personal också. De har nämligen kokerskor, diskare, städare, tvättare, portvakt (som också vänder bilarna åt dem)... Och de äger både ett privatsjukhus och en resebyrå. Huset har vita golv och väggar, väldigt högt i tak, öppen planlösning och med den största kristallkrona jag har sett.

När jag anlände mitt i middagen...

Efter att ha fått höra hur läkarutbildningen fungerar här och efter att ha hört hur lyxigt de flesta andra utbytesstudenterna också bor så förstår jag att det bara är de rika som kan utbilda sig till läkare. Med svenska mått mätt rör det sig väl inte om jättemycket pengar, men för de som lever här är det ju höga summor. Och jämfört med Sverige så är ju allt dyrt, eftersom vi istället för att betala för utbildningen får lite pengar för att utbilda oss. Alla jag har berättat det för (inkl. studenter från andra länder i Europa) tycker att det låter hur konstigt som helst - det ger mig lite perspektiv och jag känner mig rätt nöjd med att få studera i Sverige där vi har studiebidrag till alla och inte behöver finansiera vår utbildning själva. Det är ju absolut ingen självklarhet med universitetsutbildning för "alla" på de flesta platser i världen, men något vi nästan ser som en rättighet i Sverige. Alla andra jag har pratat med behöver få hjälp av sina föräldrar eller jobba vid sidan av för att kunna betala alla avgifter till universitetet, hyra och mat (alt. bo hos sina föräldrar, vilket de flesta här i Malang verkar göra). Här i Indonesien måste de till och med betala för att specialisera sig, dvs. när de jobbar som motsvarande ST-läkare! Hemma är ju det en anställning som man får lön för.

Min familj är som sagt muslimer, men som jag redan har konstaterat så förekommer många religioner i Indonesien. J's familj är från Bali och är hinduer, medan I's familj är kristna. Jag bor ganska nära en moské, något som visserligen de flesta verkar göra. Böneutropen är frekventa och jag måste säga att åh, vad jag gillar det! Det är bland det bästa med att bo där jag bor. En del andra utbytesstudenter men också lokalbefolkning här har dock beklagat sig nåt oerhört över böneutropen. Vi försökte komma fram till hur vi kan tycka så olika. Är jag verkligen så mycket mer "öppen"? Nja, det är nog inte hela svaret men det spelar nog in litegrann. De jag diskuterade med var en annan utbytesstudent och en kristen tjej från Malang. Det vi kom fram till var att jag nog bor lite längre ifrån moskén så ljudnivån är antagligen lite lägre, samt att vår moské nog har en yngre och nyare imam (eller vem det nu är som sköter utropen), för jag tycker det låter som att någon sjunger en vacker melodi medan de tycker att det är entonigt och trist. Även inställningen kan nog påverka hur man uppfattar utropen, så jag är inte helt övertygad om att det bara rör sig om objektiva skillnader...

Värdpappa, värdmamma, värdsyster och jag

På utflykt med värdfamiljen och en av kokerskornas son och dotter

Våra orangea, lurviga släktingar

De orangutanger som man ser i regnskogen runt Bukit Lawang är räddade från ett liv i fångenskap. De blev illa behandlade tidigare och har nu lyckats anpassa sig hyfsat till livet i skogen. Vår guide kallade dem för semi-wild. De blir dock fortfarande matade av människor, och de håller sig inte lika långt bort från människor som vilda orangutanger gör. Vår guide var kluven till det där med matningen av dem. Å ena sidan vill man att de ska bli självständiga och hitta sin egen mat i skogen, men å andra sidan skulle de då bli så vilda att det skulle bli svårt att få syn på dem under en trek. Bukit Lawang lever ju på att turister kommer dit för att se orangutanger, så slutar man mata dem så slutar turisterna komma (även om jag inte kan förstå hur det kan vara det enda man vill se där, för mig var det mest en bonus). Det vore alltså lite som ett ekonomiskt självmord att försöka få orangutangerna att bli så vilda som möjligt.

Vi fick bl.a. se den fruktade orangutangen Mina. Hon är 35 år (orangutanger blir 40-50 år), och gravid med sin sista unge. Mina kan vara väldigt aggressiv mot människor, och vår guide visade alla de ärr han hade från slagsmål med Mina. Några hade han fått för inte så lång tid sedan när Mina hade varit påväg att ge sig på en turist under en klättring på trekken, så han var tvungen att försvara turisten. Trots allt detta så hörde det tydligen till att leta upp Mina, jag kan inte riktigt förstå varför... Så vi klättrade upp på samma ställe som Mina hade gett sig på turisten, för det var däruppe hon brukade hålla till. Det var verkligen brant, så att "fly" om Mina skulle vara aggressiv skulle inte bli lätt... Guiden kollade läget först, och det visade sig att Mina satt där och var helt lugn, så vi kunde följa efter.

Det slog mig då hur otroligt lika människor och orangutanger är. Orang utan är faktiskt indonesiska för skogsmänniska. Mina satt där, under ett träd, och såg så ledsen ut. Guiden sa att det var för att hon kände att hon började närma sig slutet på sitt liv. Hon lutade hakan i handen och lekte förstrött med en pinne med andra handen. Tittade sig ibland omkring lite halvintresserat, tittade på oss likadant. Slöt ögonen och verkade sucka djupt.

Efter en stund visade sig dock några saker som så tydligt skiljer orangutanger från människor. Åldringen Mina klättrade hur enkelt som helst upp i ett träd, slängde sig smidigt mellan grenar och lianer med världens precision. Sådant skulle ju inte många 70-åriga människor klara av (inte särskilt många yngre människor heller för den delen). Det som hade fått henne att börja röra på sig var att en annan orangutang med sin bebis hade närmat sig, och det gillade inte Mina, och framför allt inte när hon själv var gravid. Hon ville alltså markera för orangutangmamman att de inte fick vara här. Jag tänker mig att det är något som också särskiljer orangutanger från människor (men jag har inte träffat så många gravida kvinnor att jag kan uttala mig med säkerhet om det - någon med egen erfarenhet kanske kan berätta? :p ).

Jungle trek

Efter vår pärs med magsjuka i Tangkahan tog vi oss till byn Bukit Lawang där vi mötte upp E, som vi skulle trekka tillsammans med. Vi fick ju tyvärr börja med att ge henne och vår guide trista besked, nämligen att vi skulle behöva skjuta upp det en dag för att hinna återhämta oss riktigt ordentligt, så turen skulle bli en dag kortare. Vi fick fortfarande betala samma pris men fick en natt till på guesthouset och en tur till en fladdermusgrotta istället.

Så var det äntligen dags, det jag längtat mest efter på hela denna resa! Vi mötte vår guide, som E hade läst om var en av de absolut bästa i Bukit Lawang, och hans assistent som visade sig vara i princip färdig guide också. Vi vandrade genom byn, genom en stor trädgård och diverse odlingar, bl.a. med många medicinalväxter som guiden berättade för oss om, samt ett gummiplantage. 

När vi nådde nationalparkens början var vår första tanke att - wow, regnskog ser ju ut som man har föreställt sig! Även om vi inte var där i blomstersäsong och fick se alla de färgerna, så var ändå allting så väldigt grönt. Och det var andra gröna nyanser än hemma. Stora blad, tjocka blad, vassa blad, höga träd, palmer, ormbunkar, tjocka stammar, knöliga stammar, knöliga rötter. Växter som växer på växter som växer på växter. Lianer! Lianer överallt! Det ser precis ut som i Djungelboken, Tarzan, Djungel-George, Lejonkungen och alla naturreportage på tv och Mattias Klums foton. Det var så häftigt! 

Första dagen var helt överväldigande. För mig hade det nästan räckt med alla växter, men vi fick också se massor av häftiga djur. Sju orangutanger varav två var bebisar, mängder av Thomas leaf monkeys varav en kom fram till oss när vi åt lunch och satt en knapp meter ifrån oss, några gibbon, makaker, nåt vi tror kan ha varit en babian, en liten orm, en variant av påfågel som inte alls såg ut som de jag sett tidigare men som var sjukt cool! Jättestora myror. Och så getingar... Aj!

Jag hade föreställt mig trek som en tuff vandring, men det var klättring 75 % av tiden. Riktigt brant klättring, både uppför och nedför. Det var extremt jobbigt i den värmen och fukten, med för lite mat i kroppen (vår aptit var ännu inte på topp efter magsjukan) och för lite vatten (de hade sagt att man kan fylla på vattenflaskorna genom kokning av flodvatten, men det visade sig att det var först på kvällen...). Våra guider klättrade på hur fort som helst, hittade rätt med fötterna hur lätt som helst medan jag var tvungen att hålla i mig i rötter, grenar och lianer hela tiden och testa fotfästet ordentligt innan jag klev vidare. Trots att vi inte höll samma tempo som dem så gick det väldigt fort, och efter varje klättring var jag helt slut.

Andra dagen såg vi inte särskilt många djur, men många häftiga växter, bl.a. några paraplyliknande växter som var typ dubbelt så höga som jag och som påminde om något från ett tv-spel jag har spelat - jag tror det var Yoshis Island.

När vi var nästan framme vid campet fick vi dock se vår första orangutanghanne, en orangutangmamma och hennes unge. Det är så härligt att se småttingarna öva sig i att klättra och hoppa mellan grenar! Och hur de vågar sig liiiite längre från sin mamma, men vänder sig om för att titta så mamman fortfarande är kvar och för att få uppmuntran. Och hur mamman ändå försiktigt, nästan omärkligt, följer efter för att kunna finnas där och beskydda sitt barn om något oväntat skulle hända.

På kvällarna under trekken dök plötsligt en tredje man upp, som visade sig vara kock, vattenkokare och allmän hjälpreda på campet. Vi badade i floden, drack te och åt stor middag tillsammans med guiden, assistenten och kocken. Därefter spelade vi kort med dem, lekte lekar, sjöng, lyssnade på djungelhistorier, klurade på korttricks och tändstickepussel medan regnet öste ned och jag såg fler blixtar än jag sett totalt i Sverige under mitt liv.

Jakarta i Ramadantider

Vi har nu spenderat 1,5 dygn i Jakarta och är tack och lov redan påväg härifrån!

I Indonesiens gigantiska huvudstad med fler invånare än Sverige mötte vi upp I, som också ska med till Malang för att göra praktik där. Det första vi gjorde var att promenera i vårt kvarter, som var nära frihetsmonumentet Monas, den gigantiska moskén Masjid Istiqlal som är Sydostasiens största och rymmer 120000 pers, samt Katedral Jakarta som låg precis mitt emot moskén. Rätt coolt att stå mellan dem och höra kristna psalmer och muslimska böneutrop blandas med varandra. 

Indonesien är ju till absolut störst del muslimskt (Sunni), men t.ex. vid Tobasjön som vi besökte första dagarna i Indonesien är kristendomen starkt dominerande, och i stora städer märker man också av förekomsten av främst protestantisk kristendomen. Bali är ju dessutom hinduiskt, och vissa naturreligioner förekommer på en del öar.

Så det är väldigt mixat, och det kan ibland leda till konflikter inom landet. Men de muslimer som vi träffat och pratat religion med har haft en väldigt öppen och vänlig inställning gentemot andra religioner, och visat stor respekt för personer med annan tro. Och i städerna verkar de ju som sagt kunna leva väldigt tätt ihop. Dessutom är det inte så strikt muslimskt det vi har sett - det är långt ifrån alla muslimska kvinnor som har slöja och det är okej att visa en del hud. Vi har ju dock inte varit i Aceh som är den starkast muslimska provinsen i landet, där är det nog annorlunda. E, som vi trekkade i djungeln tillsammans med, ska dock dit, så det ska bli spännande att höra lite om hur det är där.

Igår, 29e juni, började Ramadan, och det var också den enda hela dagen som vi hade i Jakarta. Själv tyckte jag inte att man märkte av att det var Ramadan, folk åt och drack öppet så det var ju verkligen inte så att alla fastade. Det man däremot märkte av var när skymningen föll och det var okej för de fastande att äta och dricka igen. Vi var vid moskén då för vi hade fått tips från hotellpersonalen att det var bästa tiden att besöka den och gå in i den. Utanför moskén var det världens folkfest! Vi kom dit bara någon minut efter att de fick börja äta igen, så det var matstånd i mängder och folk satt och verkligen vräkte i sig mat. De äter ju med händerna, och det såg ut som att det nog går att äta ännu fortare på det sättet. 

Det visade sig tyvärr att moskén var stängd för turister pga kvällsbön, så hotellreceptionistens tips om att gå dit för att se just kvällsbönen var inte vidare bra... Vi blev rekommenderade av mosképersonalen att komma tillbaka senare på kvällen istället, då skulle det vara öppet för turister. Vi återvände således efter vår middag (som vi för övrigt fick gratis för vi hamnade på ett extremt hippt nytt ställe som inte hade öppnat officiellt än men som gärna ville öva matlagning, drinkar och servering på oss - det var coolt!). Tillbaka vid moskén blev vi visade till ingången, tog av oss skorna och gick in. Vi hann dock inte längre än till entréhallen förrän en vakt kom fram till oss och körde ut oss för det var stängt för turister. Så ja, det verkade inte riktigt finnas något system för det där utan det verkade ganska godtyckligt, olika personer sa olika saker. Vi konstaterade - Jakarta i ett nötskal. 

Vi blev dock rätt besvikna, för moskén var egentligen det enda som jag ville se i staden. Resten av dagen hade också varit en besvikelse och mest fördrivits med att testa alla stadens olika färdmedel - taxi, tuktuk, buss, tåg och till och med linbana. Taxi var helt klart det mest prisvärda - billigare än tuktuk (även om det nog är för att tuktukchaufförerna är luriga och oresonliga för de vet att vi har råd), smidigare än kollektivt, bekvämare än allt annat. Men kul att ha testat allt ändå. 

En speciell tågvagn för bara kvinnor

Vi spenderade också några timmar på en öde och spöklik park som skulle representera ett Indonesien i miniatyr men som mest bestod av tusen CFC (indonesisk variant på KFC) utan några gäster, samt en stund på ett stort, vitt, läskigt, snordyrt, superstylish, väldigt folktätt shoppingcenter bland skyskraporna i businesskvarteren. Ena kvällen åt vi mat på gatan för 13 000 rupiahs (= 7 kr), andra dagen drack vi en iskaffe för 45 000 rupiahs (= 25 kr). Kontraster - sammanfattar staden mycket bra.

Världens äckligaste frukt

Nåt av det bästa med det här landet, av det vi har sett såhär långt, är all frukt! Vilken skillnad att äta frukt här jämfört med hemma. Mangon och bananerna är mindre än hemma. Mangon är sååå mycket saftigare! Och bananerna har faktiskt en lite annan smak än vad man är van vid, den är liksom söt men inte för söt, mer frisk smak än hemma. Det ser så snyggt ut när stora bananklasar hänger i snören från taken i butikerna/fruktstånden.

Ananasen och passionsfrukten är dock mina favoriter. Ananasen mindre syrlig och mindre trådig än vad jag är van vid, och den är saftigare och sötare. Passionsfrukten är färsk! Inte alls som de skrumpnade varianter som säljs på Hemköp. Att själv plocka en passionsfrukt, eller markisa som de säger här, för att sen öppna den med händerna och sörpla i sig frukten - wow! Jag har dock inte riktigt lärt mig att äta den ordentligt. Här sörplar de i sig den på ett kick, men om jag inte får en sked så tar det minst 5 minuter för mig att äta en passionsfrukt...

Sen har vi papaya. Trädet är väldigt snyggt men frukten smakar nästan ingenting. Någon sa att papaya kan smaka väldigt olika så jag kanske bara har haft otur. Vattenmelonen däremot - där snackar vi smakrikt! Vi har bara ätit vattenmelon med gult fruktkött här, jag visste inte ens att det fanns. Men den smakade likadant som den röda vi har hemma. Andra frukter som jag är ganska neutral till är snake fruit (skalet var precis som ormskinn!) och rambutan (som var ganska likt litchi).

Men, som rubriken antyder, jag har också smakat världens äckligaste frukt. Den heter durian. Den växer högt upp i träden, är alldeles hård och taggig på utsidan (här föreslår jag också en googling). Tydligen älskar orangutanger den, men eftersom den är då vass på utsidan så kan de inte öppna den med händerna utan får göra ett hål i skalet och därigenom suga i sig fruktköttet.

Den har en väldigt speciell lukt som man kan känna lite överallt när man går omkring ute - lite sött, lite unket. Och efter att ha ätit den får man tydligen vidrig andedräkt. Även smaken är väldigt speciell, och det är en smak som är svår att lära sig att tycka om. De som är uppväxta med den gillar den, men turister avskyr den generellt. Den kallas ibland för skogens yoghurt, för det är precis så den är i konsistensen. Det låter inte som att det är möjligt! Så vi var ju såklart tvungna att testa. Inför publik fick vi således en öppnad durian framför oss. Inuti låg mindre, mjölkvita frukter. Jag tog upp en och den gled ur mitt grepp för att den var så mjuk i konsistensen. Jag luktade och fick kväljningar. Tvingade mig ändå att smaka - bara en millimeterstor tugga. Maten vi hade ätit innan började komma tillbaka upp i munnen igen - så vidrigt var det! Jag fattar yoghurtliknelsen, det var precis så konsistensen var. Det gick liksom inte ihop i mitt huvud att en frukt skulle ha den konsistensen, och smaken var så unken och kvalmig. Lukten satte sig sedan på mina fingrar och jag var tvungen att tvätta händerna och skrubba under naglarna 10 gånger för att inte vara påväg att kräkas varje gång jag råkade lukta på dem. Durian är lätt världens äckligaste frukt.