Mina önskeplaceringar denna termin var ju endokrinologi, hematologi, kardiologi och akutmedicin. Utöver det behöver vi ha fyra veckor på ortopeden, något som är så långt ifrån mina intresseområden som man kan komma. Eller kanske inte riktigt, för jag tycker det är roligt med ledstatus och muskelfunktion och sånt där mer fysioterapeutigt, men trauman och operationer skippar jag helst. Jag hade i alla fall tur som fick alla mina önskeplaceringar inom internmedicinska fältet! Dessvärre fick jag i sista stund beskedet att endokrinologiavdelningen inte kunde ta emot mig, pga personalbrist (tror att jag har skrivit om det tidigare). Istället fick jag önska valfri annan specialitet, som förslag gavs lungmedicin, onkologi, reumatologi och allmän internmedicin. För mig stod då valet mellan de två sista och till slut föll det på allmän internmedicin eftersom jag ju ska jobba på sådan avdelning till sommaren (sannolikt, jag vågar fortfarande inte säga att det är säkert).
Det var stor skillnad på internmedicin jämfört med kardiologiavdelningen. Det verkade något mer organiserat för de hade morgonmöten/avrapportering varje morgon med alla läkare och alla studenter, följt av sittrond med läkarna inom ett visst team. Dessvärre var en bråkdel av detta på engelska... Som tur var så fick man en lista över alla inlagda patienter och tack vare att jag nu har lärt mig att uttyda de grekiska bokstäverna väldigt bra och att många medicinska ord är från just grekiskan så lyckades jag ofta dechiffrera patienternas sjukdomar/inläggningsorsak. Ofta användes dock förkortningar och det var ju inte särskilt lätt att förstå alla gånger men genom att fråga grekiska studenter så lyckades jag successivt skapa en egen ordlista.
Trots det till synes välorganiserade arbetssättet så var läkarna på internmedicin minst lika stressade som de på kardiologen. Det berodde nog dels på att det nästan alltid var överbeläggningar och dels på att läkarna här har så otroligt många fler sysslor än vad läkare hemma har. Exempel på det är att typ allt dokumenteras/beställs på papper för hand, och det som ändå görs på datorn behöver ändå överföras till pappersjournalen, som jag redan har skrivit lite om. Papper försvinner såklart ibland, och då kan man behöva leta i en timme - inte konstigt att det är stressande. Och läkare måste ofta hjälpa till med venprovtagning och EKG för sjuksköterskorna är väldigt underbemannade (och egentligen verkar de uppgifterna inte ens vara specifikt sjuksköterskornas här). Och när man tar t.ex. artärblodgas så behöver man själv springa upp en trappa till närmsta analysmanick, istället för att som hemma lämna det till en sjuksköterska som tar hand om resten. Och röntgenbilder (åtminstone lungröntgen) verkar, om jag har förstått det rätt, tolkas av avdelningsläkaren istället för en radiolog som hemma.
Efter de där mötena på morgonen så är det tid för respektive läkare att träffa sina patienter, kolla hur de mår, granska svaren från blodproverna, ev. ta EKG, blodgas eller göra fysisk undersökning och allt annat som hör vanligt avdelningsarbete till. Oftast har de dock bara ca 1,5-2 h på sig till det, för kl 11 eller 12 är det dags för den stora ronden. Alltså verkligen skitstor. Man skulle träffa ungefär 20 patienter, och det var en professor tillika överläkare, ca 5 ST-läkare, och 10-15 studenter. Det brukade hålla på i typ 3 timmar. Man förblir alltså utan lunch fram till ca kl 14-15. Och därefter är det ju bara för läkarna att jobba järnet för de slutar egentligen vid 16 tror jag. Om de inte har jour för då slutar de ibland inte förrän 16 dagen därpå. Så ja, det är väl ungefär så som ST-läkarnas situation ser ut. Nämnas bör även det faktum att de som sagt tjänar knappt 10 000 kr/mån + jourtillägg på ca 2-3000 kr, men jourtillägget har inte betalats ut sen i december pga Greklands ekonomiska situation. Kan vara värt att minnas nu när regeringen planerar att spara in på just sjukvården (bland annat, såklart).
Som ni kanske förstår av ovan beskrivning så fanns det inte så mycket för mig att göra där. Timmarna innan ronden fick jag ibland ta en artärblodgas, ekg eller med lite tur vara med och diskutera några patienter. Men oftast var läkarna så stressade att de inte hann förklara nånting för mig. Sen på den långa ronden så togs ungefär var femte patient på engelska - eller ja, en kort sammanfattning på engelska men alla diskussioner fördes på grekiska så jag missade ju alla resonemang. Några intressanta fall vi hade (dvs de fall som var nåt annat än alla lunginflammationer, hjärtsvikt, KOL och njursvikt) var bl.a. amyloidos i hjärtat, rhabdomyolys hos 16-åring, endokardit som gett upphov till septisk emboli i a. mesenterica sup., en konstig okänd autoimmun sjukdom... Ursäkta det medicinska fackspråket.
Då och då slängdes frågor ut till oss studenter, ofta riktat till en specifik person och ofta var det då till oss utbytesstudenter (vi var tre stycken där). Man kan ju säga såhär, att det var inte särskilt PBL-iga frågor utan snarare av typen: Nämn 5 orsaker till hyponatremi! Vad kallas de olika grupperna av antiarytmiska läkemedel och ge ett exempel från varje grupp. Vad står minnesramsan HUSK MIDAS för? Vilka olika index för pneumoni finns och vilka faktorer ingår i dem? Om man då börjar resonera sig fram till svaren, vilket är det sätt som min hjärna funkar på, så blir man snabbt avbruten och frågan går vidare till nån annan. Här är det utantillkunskap som betyder nåt. De grekiska studenterna kunde det i alla fall väldigt bra. Och jag kunde svara tillfredsställande på i alla fall en fråga, den om antiarytmika, för arytmier är en av få grejer jag har hunnit plugga den här terminen! Jag lärde mig ändå ganska mycket på de där utfrågningarna, eller snarare, jag har många anteckningar på det men jag har som sagt väldigt svårt att lära mig saker utantill på det sättet. Professorn gillade också att ge oss utbytesstudenter lite hemläxa, så jag fick ett antal reviewartiklar att läsa och sedan sammanfatta inför studenterna dagen därpå. Även om hen ofta glömde bort att jag skulle hålla en presentation så var det ju ändå givande att tvingas till att sätta sig in i något medicinskt problem på djupet.
Jag var förresten med en dag på mottagningen på internmedicin också och det var professorn/överläkaren som höll i den. Det var en infektionsmottagning, dvs ofta var det kroniska/långvariga infektioner eller uppföljningsbesök för patienter som varit inlagda på avdelningen för t.ex. pneumoni (lunginflammation). Kan verka ganska intressant. Men det var det inte. Det mest intressanta här var det faktum att det var en professor, alltså en extremt specialiserad och kvalificerad individ, som höll i en mottagning där de flesta patienter hade tillstånd som i Sverige sköts i primärvården (vad jag vet), t.ex. återkommande urinvägsinfektion och vaginal candida (svamp).
Och det var ungefär det som var mina intryck från internmedicin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar