Känsliga läsare varnas

J och jag slog vad om vem som skulle bli magsjuk först. Efter knappt en vecka var det dags. Vadet blev oavgjort.

Vi kan konstatera att det är bra att vara läkarstudenter i en sån situation, av flera anledningar. Först och främst för att vi inte har några hämningar när det gäller att prata om alla kroppens funktioner och alla möjliga symptom oavsett deras rumsrenhet. Visserligen var dörren till toaletten inte mer än en plywoodskiva, så vi fick reda på en del om varandras symptom vare sig vi ville eller ej.

Dessutom är det bra att vara läkarstudent för att vi förstår värdet av vätskeersättning (inte för att jag tvivlar på att många andra också gör det) och vi kunde lägga upp en behandlingsstrategi. Jag fick t.o.m. en kille som jobbade på guesthouset att åka iväg en timme med sin motorcykel till ett litet apotek och skaffa antibiotika till oss. Så himla gulligt! Man slogs återigen av hur underbara indoneser är. De kom och tittade till oss, bjöd på toast och banan (som vi dock inte klarade av att äta), kokade egen vätskeersättning åt oss och erbjöd sig att koka ihop djungelmedicin, dvs baserad på olika blad som ska vara bra för magen. Jag tror verkligen att det hade kunnat fungera, men vi nöjde oss med våra piller. Hade vi inte haft dem däremot, då hade jag absolut testat.

Vi behövde dock aldrig ta antibiotikan, för det gick över på en dag. Vi fick skjuta upp trekkingen en dag, så den blev en dag kortare. Såhär i efterhand gjorde det dock ingenting, för vi fick se så himla mycket på våra dagar i regnskogen! Mer om det i framtida inlägg.

Elefantdusch

Tangkahan är känt för sina elefanter. Jag tror att det är ett rescue center de har där. Det var i alla fall inte vilda elefanter så jag hoppas att de inte är hämtade direkt från djungeln utan att de är räddade undan ett värre öde.

Vi valde att delta i både den dagliga tvättningen av elefanterna och en ridtur en liten bit in i djungeln. En av elefanterna hade en unge, den var så söt! Och de vuxna elefanterna sen, så otroligt fascinerande de är! Så stora och så himla vackra. Vi fick kliva ned i floden tillsammans med elefanterna som lade sig ned på sidan så att vi kom åt att skrubba dem. Det verkade som att de gillade det. Att känna på elefanthuden var också väldigt häftigt, den är ju inte lik nånting annat.

Efter att vi hade tvättat elefanterna var det deras tur att tvätta oss... Lite flodvatten i snabeln fick agera dusch. Därefter var det pussdags, men jag tror min elefant tyckte att jag var för kort, för alla andra fick kindpussar men jag fick en puss i håret.

Elefantäventyret avslutades sedan med en ridtur. Vi fick först sitta på en sadel eller nåt sånt, när vi red genom skogen. Det var så härligt att sitta där och guppa upp och ned lååångsamt, förflyttas framåt lååångsamt... Imponerande hur starka elefanterna är, och att de tar sig fram på en jättesmal stig trots att de är så stora. Och att de orkar bära flera människor uppför och nedför jättebranta stigar. Därefter fick vi dessutom prova på att sitta utan sadel direkt på elefantens nacke, såsom elefantskötarna gjorde. Elefantöronen funkade som benstöd, men det fanns liksom inget att hålla fast sig i, bara luta händerna mot elefantens huvud. Han som skulle hålla koll på min elefant och fota mig hade en annan elefant att också ha koll på samtidigt, så min elefant tog ibland tillfället i akt och vandrade ned i sluttningen mot vattnet för att käka lite gräs. Snacka om att det var svårt att hålla sig kvar då när det lutade och guppade så! Men vilken upplevelse!

Jag och J funderade mycket på hur de där elefanterna egentligen hade det. Jag tror att man kan räkna med att de har det bättre nu än vad de har haft förut. Samtidigt rättfärdigar ju inte det någonting. Det är ju uppenbart att de används för att locka turister och tjäna pengar. De var dessutom väldigt tränade, och kunde många kommandon, "tricks" och poser. Elefantskötarna verkade dock ha en fin relation till djuren, och pratade verkligen om dem som egna individer med egna personligheter, preferenser osv. Kändes som en helt annan syn på djur och nstur jämfört med hur det är hemma. Samtidigt var de ganska hårdhänta - många drag i öronen för att få dem att gå åt "rätt" håll, slag på rumpan med en sko och skrik hela tiden. Jag kan ju inte uttala mig om hur elefanterna mår av sådant, om de ens berörs, men det kändes i vilket fall inte bra att se.

Elefantskötarna gjorde allt för att glädja turisterna - eller rättare sagt, allt för att få elefanterna att göra det de tror att turisterna är där för att se (kanske är det så att alla utom jag är där för att få en bild på sig själv omgiven av elefanter som poserar med snabeln och foten lyft?). Allt det gjorde att det kändes lite som en cirkus, och jag är ju helt emot sådant utnyttjande av djur och natur. Men jag åkte ju ändå dit, och betalade massor av pengar för att få uppleva det. Samma sak med att se orangutanger i Bukit Lawang som vi åkte till efter Tangkahan. Varför gjorde jag då det, om jag inte vill bidra till det? Antagligen är det så enkelt som att jag tyckte det skulle vara häftigt, och det var det ju. Ärligt talat så har det nog varit ganska givande, för nu har jag sett med egna ögon hur det fungerar, och jag har mött de fascinerande djuren. Det är ju så med allt - det är lättare att förstå saker som man själv har upplevt, så jag har nog en än mer kritisk syn på det nu än vad jag hade tidigare. Det är en av de häftigaste sakerna jag har gjort men jag kommer aldrig någonsin göra det igen.

It's gonna be a bumpy ride

Guideböckerna varnade oss för att åka motorcykel till det här stället ute i djungeln, för vägen är inte den bästa. På plats inser vi att de allra flesta turister ändå har valt det transportmedlet, men jag är glad att vi åkte bil för grusvägen var verkligen extremt guppig och gropig! En motorcykel hade visserligen kunnat manövrera undan från groparna men det hade ändå aldrig gått med all min packning - jag har ju en ryggsäck med egen psckning och en ryggsäck med undersökningshandskar, plastförkläden, handsprit, stetoskop, läkarrock och scrubs.

Stället vi är på nu heter Tangkahan och är mitt ute i regnskogen. Eller ja, det är svårt att säga "mitt i" för nästan hela vägen från Medan till Tangkahan hade vi palmoljeplantage på båda sidor av vägen. Det är så vemodigt att se. Den här fantastiska skogen som vi är i nu, huggs den ned (eldas upp?) för att ge plats åt palmer som står i helt symmetriska linjer, kräver mängder av vatten och ger lokalbefolkningen jobb med världens sämsta arbetsförhållanden? Bara för att "vi" vill ha så billiga hudvårdsprodukter, smink, godis, buljongtärningar m.m. som möjligt (ja, det känns dumt att skilja på vi och de, men det är ju ett faktum att produktionen drivs på av din och min konsumtion).

När vi anlände i Tangkahan blev vi återigen så otroligt vänligt bemötta, precis som på alla ställen i Indonesien än så länge (förutom när de skulle registrera våra visum på flygplatsen). Vi fick hjälp att hitta till guesthouset och väl där blev vi mottagna med välkomstdrink och all personal kom och hälsade och frågade var vi kom ifrån, hur vi hade haft det på vår resa osv. Därefter beställde vi middag och satt uppe hela kvällen och pratade med personalen och andra gäster, lyssnade på gitarrspel och sjöng med då och då. Och bara njöt av det otroliga i att vara där!

Samosir på en moped

För över en vecka sen nu, vår första dag på ön Samosir, hyrde vi en moped och körde runt på ön. Eller runt och runt, ön var lika stor som Singapore så jag tror inte vi hade en chans att köra runt hela på mopeder. Vi åkte dock i några timmar, och kom tillbaka lagom tills solen började gå ned (strax efter kl 18). Först var jag väldigt rädd för att köra, för jag hade ju sett hur trafiken i det här landet är... Dessutom kör man på vänster sida, nästan ingen har hjälm och vägen var smal och inte direkt särskilt hel. Sen träffade vi flera backpackers som hade hyrt moped dagen innan, det stod i Lonely Planet att det var typ det man skulle göra på ön (förutom att äta mat och delta i cooking class), och vi lyckades få tag på hjälm. Så vi gav oss ut på äventyr! 

Det visade sig att trafiken var mycket lugnare där än alla andra ställen vi sett, även ute på landet. Vägen var visserligen smal men det gick oftast enkelt att gira undan groparna, även om bilarna som körde om ofta körde väldigt nära. Men - de tutar ju i alla fall innan de kör om! Det är så det går till här. Man blinkar oftast, men sen tutar man också för att varna. Dessutom kör man om så fort man får chansen, dvs P gasar på och fortsätter accellerera ända tills man kommer ikapp en annan bil (eller måste bromsa för en ko, get, gås eller ett hål i vägen), därefter är det gasen i botten igen. Ingen eco-driving minsann, och inte heller ens några skyltar för hastighetsbegränsningar.

Men vilken mopedtur det blev sen! Vi körde långsammast på hela ön och stannade efter nästan varje krök för att fota. Landskapet var magiskt. Berg, träd, vatten och solljus - det är ju i princip de komponenterna som gör ett ställe vackert. 

Batakfolket bodde traditionellt i trähus/stugor som såg ut på ett väldigt speciellt sätt, men spetsigt tak som liksom böjs nedåt mitt på. Väldigt svårt att beskriva, och jag fotade bara med min stora kamera så jag föreslår en googling på det. Stugorna är i vilket fall som helst väldigt fina och vi bodde i en modern (men sliten) variant av dem på vårt guesthouse, och de flesta guesthousen i byn TukTuk såg också ut så. Men när vi kom en bit utanför byn såg vi vad vi tror var "äkta" Batak-stugor. De var ännu finare - vissa var i naturlig träfärg, andra var målade i skarpa färger (de gillar sånt här i Indonesien). Stugorna gjorde också sitt till för upplevelsen! 

Lite varstans längs med vägen satt (företrädesvis) damer och sålde mango från sina egna mangoträd. Vi stannade och köpte 10 st för 5 kr. Det var väldigt vanligt med mango på Samosir, folk åt det ofta och det låg mangoskal och -kärnor slängda överallt. De var dessutom väldigt skickliga på att äta dem - de skalade enkelt och spillde inget alls, trots att mangon här var sååå saftig! Själv lyckades jag slabba ned hela min klädsel och allt i min närhet. Myrorna älskade mig för det åtminstone

.

..

Horas!

"Horas" måste vara det mest praktiska ordet i världen. Det kan typ betyda vad som helst. Det är ett ord som Batak-folket här vid Danau Toba använder mycket, och det kan betyda t.ex. hej, god morgon, god kväll, välkommen, hejdå, hur mår du, för att önska någon god hälsa... Med mera. De pratar alltså ett, åtminstone till viss del, eget språk, skilt från landets officiella språk Bahasa Indonesia. Vi har dock lärt oss några ord på Bahasa Indonesia, som tydligen ska vara ganska likt malaysiska. Vi kan säga tack - terimakasih, tack så mycket - termakasih banyak, och varning/danger/beware - hati hati. Redan när vi skulle kliva av flyget hörde vi hati hati i högtalarna flera gånger. Det står också på många skyltar längs med vägarna, särskilt precis innan byar tyckte jag. Jag trodde därför väldigt länge att det betydde välkommen, men sen frågade jag vår taxichaufför - och tur var väl det, annars hade det kunnat gå illa om jag trott att nån hälsade mig välkommen men i själva verket varnade mig för något...

En bättre midsommarafton

Vi har nu varit här på ön Samosir i två hela dagar och en kväll. Ett av de mest behagliga ställen jag har varit på. Det är nåt med sjöar och berg, jag kände likadant när jag var i Como i norra Italien. En av de största skillnaderna är dock mängden turister. Como var ganska turistigt, om än inte så det blev jobbigt. Här på Samosir börjar visserligen högsäsongen om några veckor, då kanske det blir mer folk, men nu står de allra flesta rummen på guesthousen tomma. Vi har stött på kanske 20-30 "västerlänningar" varav de flesta var backpackers och nästan 10 hörde till samma gäng. Sen är det uppenbarligen en hel del kineser här också. Ikväll hamnade vi mitt bland hundra kineser på nån sorts chartrad resa.

Idag var det tydligen midsommarafton, upptäckte vi framåt kvällen. Här på ön blir det strömavbrott titt som tätt och då funkar givetvis inte internet heller, så vi hade helt missat att hålla oss uppdaterade.

Här är inte lika varmt som det var i Medan, antagligen pga vattnet och bergen. Det är skönt, vi börjar lite försiktigt. Solen har dock legat på och det har ju fortfarande varit riktigt varmt, så vi har badat i sjön för att svalka oss.

Vi hörde om en matlagningskurs på ett café i byn, så det är hur vi spenderade vår midsommarafton. Här tänkte jag skriva momenten vi gjorde vid matlagningen men jag inser att jag inte har de verben i mitt ordförråd. Hackade grönsaker gjorde vi i alla fall - vitlök, 4 sorters ingefära, citrongräs, lök, spenat, vitkål, böngroddar, morot, bönor, blomkål, nåt gurkliknande... Och säkert massor som jag har glömt. Sen rev (i brist på bättre ord) vi ur fruktköttet från en kokosnöt (bland det godaste jag smakat i hela mitt liv, helt klart) och gjorde kokosmjölk av den.

Vi gjorde superhäftiga kryddblandningar i nån sorts stor mortel. Där gjorde vi även jordnötssås. Det blev riktigt svettigt med alla tunga manuella moment! Men det var så värt det! Jättekul att få se hur det görs från grunden. Synd att alla ingredienser inte går att få tag på hemma, och framför allt inte lika färska.

Vi blev också bjudna på den godaste ananasen jag nånsin ätit, helt otroligt! Är allt lika gott i hela Indonesien så har den här resan potential att bli helt fantastisk!

Vår matlagning hemma hos den söta damen Heddy (ja, många har caféer i sina hem) resulterade i en fish curry på fisk från sjön, en gado gado (grönsaker med jordnötssås och ägg) och en chicken rendang (jag smakade ju bara såsen och den var helt magisk - det var rostad kokos i och vilken speciell smak det gav!).

Vi avnjöt vår egenlagade middag uppe på en kulle med utsikt över sjön i solnedgången. Tänk att vi kunde laga det där! Att jag faktiskt kunde få till de där smakerna! Vi fick också lämna vår mailadress så kommer vi få recept mailade till oss, så när jag kommer hem ska jag imponera på er alla med mina nya skills. När jag är på Java hoppas jag dessutom att jag får laga javanesisk mat tillsammans med min värdfamilj. Det finns stora variationer mellan olika platser i Indonesien vad gäller mat, har jag hört, så det ska bli spännande att jämföra.

En ö i en sjö i en vulkan

Efter en natt på ett hotell i den kaotiska och gigantiska staden Medan tog jag och J en taxi till Parapat. Det tog 4-5 timmar och kostade 200 kr var. Överkomligt.

Det var... intressant att uppleva trafiken i en asiatisk storstad. Inte för att Medan är bland de större men det tog ändå över två timmar att ta sig från hotellet och ut ur staden, så med mina mått mätt var det stort. Tuta för att visa att här kommer jag, gasa, tvärnita, omkörning trots att man har 50 meter till mötande bil. Jag förstod inte heller när staden var slut egentligen, för först var det typisk stadsmiljö, sen kändes det som att vi åkte genom en förort, sen en by, sen stad, sen landsbygd, sen stad, sen by, sen landsbygd, sen stad osv... I de förortsliknande områdena såldes frukt, bildäck och bensin i petflaskor i varje hus. Höns sprang fritt. Mopeder med mamma, pappa, barn och bebis var en vanlig syn överallt. På landsbygden fanns längs med vägen oräkneliga stånd som sålde Lemang, vilket vår chaufför förklarade var traditionell indonesisk mat, men vi tror snarare att det var kokosjuice som de hällde över i bamburör.

Plötsligt var vi framme vid Batak-folkets region vid sjön Danau Toba. Slingriga bergsvägar, getter, höns och kor på vägarna. Apor på vägräcket. I Parapat fick vi kliva av och hann precis med en färja över till ön Samosir. Det blåste, så vågorna var ganska höga. Tur att jag inte lätt blir åksjuk, för både bilturen och båtturen var i en klass för sig.

Väl på ön satte vi oss på första bästa restaurang och jag åt Gado gado, J åt helstekt fisk. 

Därefter tog vi våra stora väskor och vandrade bort mot ett guesthouse som vi planerade att bo på. På vägen träffade vi tre små tjejer som tyckte det var roligt att prata lite engelska med oss - imponerande språkkunskaper för den åldern! Vi high fiveade dem tio gånger och gick vidare. Vi gick förbi en dam som rensade majs på golvet på sin veranda - det var absurda mängder majs!

Sedan kom vi till ett Batak-bröllop där vi stannade en stund och tittade när de dansade runt brudparet, kastade ris och spelade härlig musik. Väldigt häftigt att se! De äldre och barnen stirrade nästan ihjäl oss, men de medelålders bjöd in oss att sitta mitt bland dem och delta i dansen. Vi avstod dock, höll oss lite i utkanten.

Vi gick vidare och tog in på ett guesthouse för det blev mörkt fort. 20kr/natt. Precis vid stranden. Härligt! Standarden är ju inte så hög, men vad spelar det för roll?

På kvällen gick vi och tittade på traditionell dans, musik och sång. Riktigt kul, och vilka entertainers de var! Självklart skulle gästerna vara med och sjunga och dansa också. Bra avslutning på den dagen :)

Nu har vi sovit gott en natt och sitter och solar vid vattnet. Till frukost åt jag färsk frukt (alltså, mangon här!! Gudomlig!), pannkaka och kaffe. Nu är vi laddade för en moppetur på ön. Upprepar för mig själv: kom ihåg vänstertrafiken!