Guideböckerna varnade oss för att åka motorcykel till det här stället ute i djungeln, för vägen är inte den bästa. På plats inser vi att de allra flesta turister ändå har valt det transportmedlet, men jag är glad att vi åkte bil för grusvägen var verkligen extremt guppig och gropig! En motorcykel hade visserligen kunnat manövrera undan från groparna men det hade ändå aldrig gått med all min packning - jag har ju en ryggsäck med egen psckning och en ryggsäck med undersökningshandskar, plastförkläden, handsprit, stetoskop, läkarrock och scrubs.
Stället vi är på nu heter Tangkahan och är mitt ute i regnskogen. Eller ja, det är svårt att säga "mitt i" för nästan hela vägen från Medan till Tangkahan hade vi palmoljeplantage på båda sidor av vägen. Det är så vemodigt att se. Den här fantastiska skogen som vi är i nu, huggs den ned (eldas upp?) för att ge plats åt palmer som står i helt symmetriska linjer, kräver mängder av vatten och ger lokalbefolkningen jobb med världens sämsta arbetsförhållanden? Bara för att "vi" vill ha så billiga hudvårdsprodukter, smink, godis, buljongtärningar m.m. som möjligt (ja, det känns dumt att skilja på vi och de, men det är ju ett faktum att produktionen drivs på av din och min konsumtion).
När vi anlände i Tangkahan blev vi återigen så otroligt vänligt bemötta, precis som på alla ställen i Indonesien än så länge (förutom när de skulle registrera våra visum på flygplatsen). Vi fick hjälp att hitta till guesthouset och väl där blev vi mottagna med välkomstdrink och all personal kom och hälsade och frågade var vi kom ifrån, hur vi hade haft det på vår resa osv. Därefter beställde vi middag och satt uppe hela kvällen och pratade med personalen och andra gäster, lyssnade på gitarrspel och sjöng med då och då. Och bara njöt av det otroliga i att vara där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar