J och jag slog vad om vem som skulle bli magsjuk först. Efter knappt en vecka var det dags. Vadet blev oavgjort.
Vi kan konstatera att det är bra att vara läkarstudenter i en sån situation, av flera anledningar. Först och främst för att vi inte har några hämningar när det gäller att prata om alla kroppens funktioner och alla möjliga symptom oavsett deras rumsrenhet. Visserligen var dörren till toaletten inte mer än en plywoodskiva, så vi fick reda på en del om varandras symptom vare sig vi ville eller ej.
Dessutom är det bra att vara läkarstudent för att vi förstår värdet av vätskeersättning (inte för att jag tvivlar på att många andra också gör det) och vi kunde lägga upp en behandlingsstrategi. Jag fick t.o.m. en kille som jobbade på guesthouset att åka iväg en timme med sin motorcykel till ett litet apotek och skaffa antibiotika till oss. Så himla gulligt! Man slogs återigen av hur underbara indoneser är. De kom och tittade till oss, bjöd på toast och banan (som vi dock inte klarade av att äta), kokade egen vätskeersättning åt oss och erbjöd sig att koka ihop djungelmedicin, dvs baserad på olika blad som ska vara bra för magen. Jag tror verkligen att det hade kunnat fungera, men vi nöjde oss med våra piller. Hade vi inte haft dem däremot, då hade jag absolut testat.
Vi behövde dock aldrig ta antibiotikan, för det gick över på en dag. Vi fick skjuta upp trekkingen en dag, så den blev en dag kortare. Såhär i efterhand gjorde det dock ingenting, för vi fick se så himla mycket på våra dagar i regnskogen! Mer om det i framtida inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar