En annan utflykt

När Malangborna är lediga vallfärdar de till en liten stad norröver som heter Batu. Det är en stad som ligger uppe i bergen, är känt för sitt jordbruk och har en del turistattraktioner såsom varma källor och ett vattenfall. Vår värdfamilj ville såklart visa oss platsen! Så återigen in i stora bilen och köra iväg.

Bilresan dit var sååå vacker! Grönsaksodlingar överallt, och utsikt från bergen ned i dalen nedanför. Vissa indoneser har alltid bråttom när de gör saker (och även när de inte gör saker), medan andra chillar järnet i allt de gör. Min tolkning är att de utbildade/rika hör till första kategorin medan arbetare/fattigare hör till den senare - tolkningen är enbart baserat på iakttagelser dock, så ingen aning om sanningshalten. Min värdfamilj är definitivt en del av den första kategorin - allt de gör måste göras superfort, ingen tid till att stanna upp. Det genomsyrar t.o.m. deras lediga tid och nöjen, t.ex. när vi åker på utflykter - det handlar om att ta sig dit så fort som möjligt och sedan hem så fort som möjligt. Så kan man känna sig nöjd med att man har varit där - det är allt som räknas. 

Så på resan dit kördes det fort, ingen tid till att stanna och ta bilder eller njuta av utsikten. Jag lyckades få några suddiga bilder genom fönstret i alla fall.

Vi åkte först till de varma källorna - det här gillar tydligen indoneser, ich de är stolta över det! Även om det tydligen finns blodiglar där (en av utbytesstudenterna fick uppleva det när hon besökte stället...), det var fullt med alger på bottnen och vattnet var skapligt smutsigt... Vi badade inte, men häftig syn ändå!

Japp, sniglar och krabbor med målade skal var poppis där

Indoneser som njuter av sin lediga dag

Sen åkte vi till själva staden Batu, där vi väntade i nån sorts park medan familjen besökte moskén.

Batu-tripen avslutades sedan med vattenfallet - rätt läckert! Även om de flesta var mer intresserade av aporna som höll till där än själva vattenfallet.

Gatukök när de är som bäst!

En strand på Java

Som jag berättade i förra inlägget så tog vår värdfamilj oss (mig, C och H) till en strand på Javas sydkust vår första helg i Malang. Vi satte oss i en stor bil, vi utbytesstudenter tillsammans med värdmamma, värdpappa, värdsyster, värdbror och hushållerskans dotter. Vi körde i 3-4 h... Sen kom vi fram till en av de vackraste stränder jag har sett!

Själva upplevelsen var dock inte den bästa. Grejen var den att alla utom vi tre européer fastade pga Ramadhan, inkl alla andra indoneser som var på stranden (kanske 20-30 pers) så när vi öppnade de lunchlådor som vår familj tagit med så kände vi oss som syndare. 

Efter lunchen gick vi till en fiskmarknad som höll till precis bakom stranden. Där sålde de färsk fisk och grillad fisk, av alla de slag! Do you like fish? frågade min värdpappa. Jag älskar fisk! svarade jag. Which fish do you want to have? frågade han sen. Jag förstod inte exakt vad han menade, men jag antog att han menade att han skulle köpa ett fiskspett åt mig att äta där och då, eller att han bara var nyfiken. Jag pekade på en bit grillad lax på spett. Då hämtade han en gigantisk frigolitlåda från bakluckan och började fylla upp den med grillad lax och massor av andra grillade fiskar (observera att de var varma, färdiggrillade). Sen hämtade han en till låda och gjorde samma sak igen. Sjukt mycket fisk! Jaha, vi ska väl äta fisk till middag ikväll, tänkte jag. (Och imorgon, och dagen efter det, med tanke på mängderna). Hoppas inte de blir dåliga av att ligga varmt hela dagen bara. Men, sånt bryr de sig ju inte riktigt om här, har jag insett - färska fiskar ligger inte på is som hemma och när vi kommer hem sent på kvällarna så har familjen sparat middag i ett vanligt köksskåp... I tropiska temperaturer tror jag att bakterierna frodas gött, så min bakterieflora har nog modifierats något sedan jag kom hit, så att säga.

Men de där fiskarna alltså... Jag såg aldrig röken av dem igen. Det här var som sagt får första helg så det fanns många tillfällen att servera oss dem. Men nej, de var spårlöst försvunna.

På stranden fick vi sedan 20 minuter att bada och 10 minuter att torka och byta om - sen var det dags att åka hem för att familjen skulle hinna hem tills det var dags att bryta fastan (vilket de ändå inte gjorde eftersom både indoneser och fransmän är lite sisådär med att passa tider, så vi kom iväg ett par timmar senare än planerat på morgonen). Under våra 20 min i vattnet samlades alla strandens 30 besökare vid vattenbrynet för att stirra på oss blekfisar som badar mitt under Ramadhan (inga nöjen är tillåtna då så ingen av indoneserna badade) och dessutom i bara knälånga shorts och t-shirt! Nej, jag vet inte anledningen till att de betraktade oss, men jag antar att det helt enkelt berodde på att vi inte var indoneser. För sen när vi gick upp följde alla efter oss och ville fotografera oss... 

Även om det blev 1-2 h besök på stranden och 6-8 h bilresa, samt det obekväma i situationen beskriven ovan, så är jag glad att de tog oss dit! För det är fortfarande den vackraste stranden jag har sett på min resa, antagligen för att det var så "genuint" - inga hotell, restauranger och souvenirbutiker så långt ögat kan nå!

Ursäkta röran - här kommer Bali

Inläggen kommer i en enda röra, jag vet. Men så får det bli, för tydligen är jag alldeles för semestrig i sinnnet för att ta mig tid till såna saker som att skriva. Antagligen är jag också lite för pretentiös - jag hade tänkt mig en sån där välskriven blogg, och därför har det inte blivit en kort uppdatering här och en liten bild där - vilket säkert hade varit roligare för eventuella läsare. Och även om jag fick extremt många intryck och tankeställare och riktigt bra fotografier under min praktik på sjukhuset i Malang så har jag visst inte publicerat mer än ett eller två inlägg om det. Men jag lovar (!!!) att det kommer! Behöver lite tid att smälta det bara, och att sammanställa alla anteckningar.

Men så, efter praktiken tog vi som sagt en trip till Yogyakarta och därefter till Bali. Alla pratar om Bali, och inte kan man besöka Indonesien utan att åka till Bali?! Såhär i efterhand vill jag säga - jo, det kan man. Jag hade det fantastiskt på Bali, men jag tror ärligt talat att man kan ha det ännu mer fantastiskt på andra ställen i Indo. Är du ute efter stränder - ja, det finns många som är mycket bättre skulle jag tro (vi besökte en på Java som var extremt mycket vackrare i mina ögon, men där var man tvungen att bada med kläder pga islam, så den kanske går bort...). Vill man ha surfing, dykning - kanske Gili Islands eller småöar utanför Sumatra? Där är antagligen stränderna finare också, skulle jag tippa på. Vill man ha balinesisk, hinduisk kultur måste man ju dock ta sig till Bali, och det kanske det kan vara värt. Tyvärr är allt så oerhört turistigt att ingenting känns genuint, men jag är ändå glad att ha sett det.

Hur som helst, vi åkte till Bali och började i Ubud. Det är en stad ute i djungeln, kan man säga. Det är Balis kulturcentrum, och det var därför vi åkte dit - för att se dans, musik, teater. Ubud var väldigt mysigt, men precis som överallt annars så var det så turistigt och "västerländskt". Fler européer än indoneser... Stor kontrast mot Malang! Vi åt i alla fall god mat, övade upp våra bargaining skills (som jag har haft stor nytta av sedan dess!), och tittade på flera framträdanden av traditionella balinesiska danser (som vi kom för sent till hela tiden för i Ubud gäller tydligen inte den vanliga asiatiska tidsuppfattningen där ingen anländer tidigare än 20 min efter utsatt tid - vilken vi bevisligen hade hunnit anpassa oss till). Jag fotade ingenting i Ubud, men be mig gärna visa filmer på danserna när jag har kommit hem!

Efter Ubud var det äntligen stranddags! Balangan beach valde vi som vårt mål. En surfstrand - visade sig vara inget mer än det... Det var jättevackert, och så härligt att betrakta alla surfare och äta både frukost, lunch och middag på surfarhak. Men det var ingen badstrand tyvärr. Lyckligtvis är inte Bali så stort, så efter en dag på stranden där vi alla lyckades bränna oss (trots faktor 50+) så tog vi oss faktiskt vidare. Vi reste då till Nusa Lembongan, en liten ö öster om Bali. Efter taxi i en timme eller två anlände vi till Sanur, varifrån vi tog en "slow boat" som vi blev extremt sjösjuka av - men till slut var vi ändå framme i paradiset! Vita stränder, turkost vatten och fiskebåtar i alla möjliga färger. 

Vi hade inte bokat boende, bl.a. för att vi åkte dit så spontant. Det var dock ett dåligt val skulle det visa sig, för Nusa Lembongans hotellutbud växer tydligen inte lika snabbt som den ökande turismen. Så fullbokat överallt när vi ringde runt... Första natten lyckades vi med en extrem tur få ett rum, men sen blev det svårare. Jag och I begav oss ut på hotelljakt. Vi promenerade, för det skulle inte vara så långt till nästa strand där man kunde hitta boende - några kilometer bara. Det var dock väldigt varmt (såklart), vi hade flipflops (såklart?) och det var långa uppförsbackar... De tio första hotellen hade vi otur på men sen, på ett hotell mitt på stranden, fick vi napp! Då var det bara att promenera tillbaka då... Nja, vi tog motorcykeltaxi - överpris och utan hjälm. 

Så dagen därpå bytte vi hotell. Sen spenderade vi några underbara dagar på stranden! Och i vattnet såklart - bl.a. på en snorklingsutflykt som var bland det coolaste jag gjort och jag hittade Nemo! Och många andra färgglada, glittrande fiskar och fantastiska koraller. (Nån gång ska jag ta dykcertifikat...)

Men nu tänker jag visa bilder istället för att skriva mer! Enjoy!

Vyn som mötte oss när vi anlände till ön

Första solnedgången på Nusa Lembongan!

Jag tog en promenad för att leta stränder

Sopsäck på huvudet och kniv i handen

På stranden utanför vårt hotell

Motorcykelutflykt med J - fick både inleda och avsluta vår Indonesienresa!

Sjögräs på tork

Jag mår så dåligt av den här bilden, för genom att ha tagit den bidrog jag nog till att fler apor får leva såhär :(

Mangrove

En av alla otaliga mangojuicer jag har druckit i Indonesien!

Sjögräsfarm

Sista solnedgången på Nusa Lembongan...

På ett vietnamesiskt tåg

Efter fyra dagar i Saigon/Ho Chi Minh City tog jag tåget norrut. Jag valde att ta tåg av många anledningar: 1) Jag är trött på att flyga - jag har varit på nio olika flygplan sen jag åkte hemifrån; 2) Även om tåg inte är så mycket billigare än flyg så sparar jag in en hotellnatt då jag tar nattåg, samt att transport till tågstation är billigare än till flygplats; 3) Jag har aldrig åkt nattåg förut så det kan ju bli kul att testa!; 4) Tåg är bekvämare än buss tycker jag (och går lite fortare), även om buss är billigare; 5) Tåg använder vietnameserna - bussarna jag har sett har varit fullproppade med turister; 6) Med buss och tåg får man se omgivningen och naturen vilket man inte får med flyg, och järnvägar brukar oftast ha vackrare sträckning än bilvägar; 7) Tåg känns säkrare än buss - även om trafiken på vägarna verkar aningens säkrare här än i Indonesien; 8) Spännande att se hur tågen är i detta land.

Jag bokade ett tåg som avgick kl 23, för de som gick tidigare var de mjuka sängarna fullbokade på - fanns bara hårda sängar eller mjuka säten. Och för en 17 h lång resa kan nog båda alternativen bli lite obekväma. På tåget som avgick kl 23 fanns dock mjuka sängar kvar, och dessutom skulle den resan av någon anledning "bara" ta 15 h.

Jag lämnade min packning (har återigen lyckats proppa två ryggsäckar fulla...) på hostelet under dagen och kom tillbaka i tid för att hinna boka en taxi. De erbjöd sig dock att köra mig på motorcykel istället för en väldigt billig penning - och eftersom jag reser själv, har börjat vänja mig vid den asiatiska stadstrafiken, tycker motorcykel är kul, suktar efter äventyr och dessutom har ont om pengar efter många veckors resande så bestämde jag mig för att tacka ja till motorcykeltransport. Dock under förutsättning att jag fick låna en hjälm. Jag ställde mig tveksam till att vi skulle lyckas få med all min packning, men med min stora ryggsäck mellan benen på chauffören och min "lilla" kameraryggsäck på min rygg så gick det faktiskt. Det är så härligt att sitta på en motorcykel i mörkret och kryssa fram mellan all trafik - här snackar vi skräckblandad förtjusning! Nu ångrar jag att jag bokade upphämtning från tågstationen i Danang - hade gärna åkt lite mer på två hjul. Men jag har ju två veckor kvar i Vietnam så jag hinner nog!

Själva tågresan sen. Först blev jag av någon skum anledning förvånad att hytten var så liten och sängarna/britsarna så smala! Men vad hade jag väntat mig liksom? Det är fyra sängar i varje hytt, och jag fick en av de övre sängarna i hytt nr 5, vagn nr 10. Jag delar hytt med en vietnamesisk familj som tränger ihop sig två personer i en säng... Jag som har svårt att få plats att dela säng med min lilla ryggsäck! Sängarna var dock förvånansvärt sköna och lakanen är fräscha. Air condition finns och fungerar lite för bra så det är tur att vi har tjocka täcken.

Nu är det mitt på förmiddagen och jag har sovit fram tills nu. Eller jag har ju verkligen inte sovit konstant, utan vaknat ca 50 gånger utan överdrift. Känns som att jag har varit vaken mer än jag sovit. Mina öronproppar och ögonmask har dock varit till nytta, för i hytten bredvid skriker en bebis, tåget låter lika mycket som godstågen hemma och utan ögonmasken hade jag aldrig kunnat sova efter att det blev ljust ute.  Då och då vaknade jag också av att de ropade ut långa meddelanden om reglerna som gäller på tåget - t.ex. att man måste ha en biljett, att man faktiskt får röka men bara på anvisade platser för att inte medresenärerna ska drabbas (vilket vi ändå gör för det sprids i AC:n) och att man inte får ta med sig döda människokroppar eller likdelar...

Tåget håller ingen jämn hastighet, guppar och kränger konstant och flera gånger har det hoppat till så mycket att jag trodde vi körde på nåt eller spårade ur. Så ni förstår att det var svårt att sova. Jag är dock väldigt glad att jag valde att åka tåg för det är jättemysigt! Och en spännande upplevelse! Och väldigt avslappnande att få ligga i en skön säng i 15 timmar... Nu ska jag nog slumra några timmar till...

Indonesiens religionshistoria och det största buddhistiska templet i världen

Som jag har skrivit en del om tidigare så har Indonesien väldigt många olika religioner och det har ju såklart historiska förklaringar - nämligen handelskontakter, immigration och kolonialisering. Det verkar som att det är Indonesiens lokalisation som är en delförklaring, för det var tydligen ett utmärkt ställe att stanna till på om man skulle till Kina, men en annan delförklaring är landets möjligheter att odla kryddor m.m.

Indier tog hinduism och buddhism till Indonesien när de handlade med silke, keramik och smycken de första århundradena e.Kr., och dessa religioner var länge de dominerande i Indonesien och har influerat stor del av kulturen på Java (och Bali såklart, som fortfarande är hindiiskt). Araber introducerade islam när de stannade till i Indonesien och köpte kamfer och aromatiska träslag på sin väg till Kina redan under 500-talet. Genom att araberna också stannade kvar i Indonesien och spred sig över stora delar av landet så blev islam så småningom den största religionen, men inte förrän under ca 1400-talet. Portugiser tog katolicismen till Indonesien när de köpte muskot och nejlika och passade på att missionera lite på 1500-talet. Holländarna körde ut portugiserna under 1600-talet, kolonialiserade Indonesien och införde protestantismen. Parallellt med allt detta så har många kineser flyttat till Indonesien ända sedan 1000-talet. De tog med sig konfucianism - som först nyligen har erkänts som en av landets religioner av regeringen.

Vi tidpunkten då hinduism och buddhism var som störst byggdes givetvis mängder av tempel, varav många finns kvar än idag. Utanför Yogyakarta finns exempelvis ett stort buddhistiskt tempel (världens största!) och ett stort hinduiskt tempel (eller snarare tempelkomplex) som båda byggdes under 800-talet och är upptagna på UNESCOs världsarvslista. Båda har dessutom blivit förstörda i diverse naturkatastrofer såsom jordbävningar och vulkanutbrott, därefter övergivna och överväxta av regnskog, och nu har ett enormt arbete lagts på restaurering.

Det hinduiska tempelkomplexet, Prambanan, är det som baletten ägde rum vid. Även om det är hinduiskt och de flesta tempel som det består av är tillägnat en specifik hinduisk gud, så finns det faktiskt även några buddhistiska tempel inom samma tempelkomplex. Sådant tycker jag är så häftigt - när gränserna suddas ut och det sker nån slags syntes. (Här tänkte jag skriva att jag önskar att vi var så öppna för andra kulturer idag också, men sen kom jag på att vi kanske är det mer idag än någonsin tidigare med tanke på allt resande och flyttande runt om i världen, och tack vare media och hela globaliseringsgrejen. Samtidigt finns ju motsatta strömningar också, med nationalism och främlingsfientlighet. Men ja, det är nog svårt att säga när man är mitt uppe i det, åtminstone för mig som inte alls är samhällsvetare - och det här ska inte bli ett politiskt eller samhällsanalyserande blogginlägg så nu släpper jag det.)

Det andra, buddhistiska templet heter Borobudur. Vi besökte det tidigt på morgonen. Först verkade det vara ett dåligt val, för det var morgondimma så man såg inte så mycket av templet. Men efter någon timme sprack det upp och blev hur vackert som helst! Vi gick en guidad tur där och fick ta del av historien om hur Siddharta Gautama blev Buddha, en berättelse som är skulpterad i relief på Borobudurs stenväggar. Jag fascinerades enormt mycket av det där templet. Det är byggt i form av en mandala, som är en buddhistiskt och hinduisk spirituell symbol för universum, och som ser ut som en kvadrat med fyra "ingångar"/öppningar, en på varje sida. Inuti kvadraten finns en cirkel och centralt en markerad mittpunkt - i detta fall en central stupa (= klockformad kupol i vilken man placerar reliker, t.ex. aska, från personer som varit betydelsefulla inom buddhismen). Templet består av nio våningar (de sex nedersta är kvadratiska och de tre övre, mest centrala, är cirkulära). Varje våning symboliserar ett steg på vägen mot upplysning och nirvana, som representeras av den centrala stupan högst upp i toppen på templet. För att nå nirvana måste man som buddhist ta sig genom olika nivåer, och Borobudurs arkitektur ska symbolisera dem. Den nedersta våningen är Kamadhatu, world of desires. De resterande fem kvadratiska våningarna är Rupadhatu, world of forms (där relieferna återfinns). De tre cirkulära våningarna och den centrala stupan är Arupadhatu, the formless world, där nirvana ingår. Totalt finns det 504 Buddha-statyer på Borobudur, men ca 2/3 saknar huvud - de har stulits till västerländska muséer eller använts till svart magi av lokalbefolkningen runt Borobudur om jag minns rätt. Statyerna på de kvadratiska våningarna sitter i olika meditationsställningar beroende på vilket vädersträck de tittar åt. 72 av de 504 Buddha-statyerna återfinns på de cirkulära våningarna, där de är placerade inuti stupor och sitter i något som kallas för Zenith-ställning. Vår guide tog oss upp mot toppen och där fick vi gå tre varv varpå vi skulle få önska oss någonting. Det är tydligen en ritual som buddhistiska pilgrimer gör, så nu är jag ett steg närmre nirvana! 

Yogyakarta - Javas kulturhuvudstad

I kulturväg är nog Java mest känt för sina wayang (puppets) som finns i många olika varianter. De kan vara tvådimensionella i läder (wayang kulit) eller trä (wayang klitik) för att framföras som skuggteater (de i trä brukar tydligen gå sönder under föreställningarna för de slåss så mycket); tredimensionella i trä med tygkläder (wayang golek - sjukt läskiga!); eller i form av livs levande människor (wayang wong) eventuellt med typiska trämasker (wayang topeng). Den mest klassiska storyn är den hinduiska Ramayana, som (i extremt korta drag) handlar om att Ramas fru Dewi Shinta blir bortrövad av Rahwana, sen är det massor av krig och slagsmål, och sen kommer en vit apa som heter Hanuman och hjälper till att rädda Shinta men då vill inte Rama ha henne längre eftersom hon är oren då hon varit med en annan man (som om det var hennes fel liksom) men hon lyckas till slut bevisa sin renhet genom att inte brinna upp när hon tänder eld på sig själv. Typ så.

Vi såg ett utdrag ur Ramayana i form av wayang kulit (läder-wayang, alltså skuggteater). Jag tyckte det var vackert. Den ackompanjerades dock av en slags orkester (gamelan) där många av ljuden var väldigt högljudda slag på något metalliskt, så det blev ofta ett öronbedövande slammer och oväsen. I och J var tvungna att gå ut för att de inte klarade av ljuden, men jag satt kvar för jag var väldigt fascinerad av denna teaterform, och jag tyckte att oväsendet på sätt och vis gjorde sitt till - även om jag var tvungen att hålla för öronen ganska ofta.

En kväll såg vi också en förkortad version av hela Ramayana-berättelsen i form av en sjukt häftig balett vid det hinduiska templet Prambanan utanför Yogyakarta (så häftigt med de upplysta templena som en fond bakom scenen). Ja, det kallades för balett men det var verkligen inte såsom jag tänker mig balett, utan de bar väldigt utsmyckade och vackra kostymer, och det kändes mest som nån slags tyst, överdriven teater som vid vissa tillfällen hade inslag av dans och var ackompanjerad av en gamelan. Det där var kanske inte den mest smickrande beskrivningen men jag gillade det verkligen! 

Något annat som är typiskt för Java är batik. I Malang såg jag många som faktiskt använde batikkläder till vardags, men också vid festliga tillfällen. Det kan vara väldigt vackert (men också gräsligt ibland). Så när vi var i Yogyakarta så passade vi på att shoppa batiktavlor gjorda av elever på en konstskola i staden, och jag och en Schweizisk tjej, N, deltog i en batikkurs (nästan alla utbytesstudenter från Malang åkte nämligen till Yogya samtidigt). Jag är så glad att jag gick den där kursen! Om jag bara slipper rita själva mönstret eller motivet själv (riktigt så konstnärlig är jag tyvärr inte...) så skulle jag kunna tänka mig att syssla med batik på heltid. Så kul var det! Först skissar man upp motivet på en tygbit med en blyertspenna, och det är det jag alltså helst skippar. Sen har man en speciell manick som man fyller med smält bivax, och sen använder man den till att fylla i konturerna på skissen. 

Därefter var det som att måla i en målarbok - vi fick välja färger själva och fylla i med pensel innanför konturerna av bivax. Sen täckte vi färgen med smält bivax med hjälp av en pensel. Sen använde vi samma pensel för att täcka resten av tyget med smält paraffin, för att skapa en krackeleringseffekt på bakgrunden genom att krama ihop tyget så att det blir sprickor i paraffinet (men ej i bivaxet). Så när man i sista steget doppar tyget i färg så fäster färgen bara där paraffinet har spruckit, och alltså inte där paraffinet är intakt och inte heller där vi har täckt med bivax.

Avslutningsvis kokar man tyget för att bivax och paraffin ska försvinna (man återanvänder det sedan, eftersom det flyter upp till ytan när kokvattnet svalnat). Det vi gjorde tog 7 timmar, och då gjorde vi en ganska liten tygbit och dessutom i en något förenklad variant av batik - traditionellt brukar man ju doppa i färg i varje steg och inte måla med pensel. Det skulle alltså innebära att man måste tänka till och täcka olika delar av mönstret för varje gång man doppar, och om man vill ha konturerna i en annan färg än vitt så antar jag att man måste täcka allt förutom konturerna när man färgar dem... Vilket jobb!!! Det skulle ju bli väldigt många fler steg och måste ta en evighet!