Resan inleddes och avslutas med trekking

Typ i alla fall. En vecka in i resan, dvs i mitten av juni (herregnu vad länge sen!!) genomförde ju jag, J och E vår jungle trek bland orangutangerna i Sumatras regnskog. Och nu, under den sista veckan av resan, var det dags för nästa trek. Denna gång bland norra Vietnams berg och risfält. Det är så långt norrut att staden där tågstationen är ligger precis på gränsen till Kina.

Alltså vyerna där... Det finns ju inga ord som kan förklara hur vackert det var och inte heller några bilder kan göra vyn rättvisa. Det var nästan för mycket för att kunna ta in. Ibland bara tvärstannade jag och stirrade gapande på risterrasserna som sträcker sig så långt ögat kan nå. Det här var ju inte vild natur som i regnskogen (även om ju inte allt var vilt där heller) utan något som är skapat av människan. Det var verkligen estetiskt vackert, alltså på samma sätt som ett konstverk. Det kändes som att befinna sig mitt i en tavla faktiskt. Speciellt när vi gick rakt genom risfälten på ena sidan av en dal och samtidigt betraktade risfälten på andra sidan, som sträckte sig ända upp till bergets topp, in bland molnen. 

Ja, nu har jag visst ändå försökt beskriva det med ord trots att jag är övertygad om att det är omöjligt. Och bilder visar jag också. Men ni kommer ändå inte kunna förstå storheten i det, det får ni åka dit om ni vill kunna förstå. Och det är något jag rekommenderar alla som har möjlighet att göra! Ni märker hur lyrisk jag är, va? Det var helt klart en av de bästa upplevelserna på hela min resa, även om jag har haft otroligt många "en av de bästa"...

Jag tog alltså vietnamesiskt nattåg ännu en gång. Denna gång lyckades jag sova mycket bättre än första gången och tur var väl det för inför en trek vill man ju vara utvilad. Jag hade bokat en trek där jag skulle få sällskap av två andra - dels för att det blir billigare så men framför allt för att jag ville ha fler att dela det med än bara guiden. När jag kom till kontoret i Sapa så visade det sig att paret inte hade dykt upp än och inte heller verkade göra det... Personalen där försökte då få mig att betala fullpris för en privat trek istället, men jag vägrade såklart. Det är ju inte mitt fel att de inte dyker upp! Den episoden var det enda trista med hela vistelsen där, men efter att jag stod på mig så löste det sig till sist. Och sent omsider anlände också paret! Det visade sig vara ett franskt par i knappt 40-årsåldern. De var hur trevliga som helst och jag är så glad att ha fått just dem som sällskap! Sen var guiden också helt fantastisk - en tjej från en by i området, lika gammal som mig. Hon hade inte pluggat engelska utan bara lärt sig genom sitt yrke. Så har det varit med de flesta guider jag har mött på min resa och jag har varit imponerad av de flesta - men den här tjejen, Pang, var i en klass för sig, för hon pratade på det stora hela felfri engelska och helt utan brytning. Vi fyra hade två jättebra dagar tillsammans!

Först vandrade vi genom staden Sapa, därefter mot risodlingarna. Där fick vi sällskap av några kvinnor från området som skulle åt samma håll som vi. De var dock väldigt måna om att sälja souvenirer till oss så jag hade faktiskt föredragit att inte haft sällskap av dem. Efter några timmars promenad i makligt tempo genom risterrasser, byar och landsvägar anlände vi till lunchstället - stekta nudlar, min favoriträtt i Asien! Sen fortsatte vi vandra genom ungefär likadant landskap i några timmar till, tills vi anlände till vårt homestay. Det var en väldigt enkel stuga med en väldigt härlig kvinna som hälsade oss välkomna! 

Där fick vi tid att återhämta oss och ta ett kokhett medicinalbad fullt med välgörande örter, kryddor och växter. Familjen vi bodde hos tillhörde nämligen en stam som sysslar mycket med traditionell örtmedicin. Jag hade hoppats att få lära mig om deras medicin men tyvärr berättade de ingenting. Vi hade väl visserligen kunnat fråga men dels kunde de knappt engelska och dels var vi ganska trötta...

Medan jag satt och vilade i kvällsolen hörde jag ett tjut. Ett mycket gällt skrik, och det bara fortsatte och fortsatte. Det var alldeles nära, lät som att det var precis utanför huset. Jag gick ut på gården och där stod två män och höll fast en gris. De band ihop benen på den och bar in den i huset. Jag förstod att det var middagen (inte min då, men de andras), det var en hemsk insikt. Det värsta var dock hur männen tyckte att det var roligt! De skrattade t.o.m. när de sedan stack kniven i halsen på grisen, och när blodet tömdes ut på köksgolvet medan grisen förgäves kämpade för att komma loss, och skriken blev svagare och svagare tills de tystnade helt. 

Jag gick undan ett tag. De bar ut grisen till andra sidan huset. Jag ville ändå se mer, jag vet inte riktigt varför. Jag både plågade mig själv med att se det men fick samtidigt också någon slags triumferande eller i alla fall lättad känsla, eftersom jag kunde känna att det här är inget som jag bidrar till.

Nästa sak de gjorde var att doppa hela grisen i kokande vatten, till synes för att kunna få bort pälsen. Det såg makabert ut, både doppandet och bortslitandet av pälsen. Det var en lång process visade det sig, men när de till slut var färdiga hade det samlats en publik runt dem. Jag och fransmannen, tre små barn, tre kattungar och en kattmamma, byns medicinman och ytterligare en man från byn. De högg av grishuvudet. Öppnade magen och tog ur först tarmarna och sedan alla andra inälvor. Medicinmannen tog hand om inälvorna, dissekerade loss dem från varandra och förberedde dem för tillagning (även tarmarna tömdes och sköljdes för att sedan kunna ätas). En annan man tog fram vassa kniven och grovstyckade. Kvinnorna tog över när det kom till finstyckningen tror jag. När allt var klart lades alla bitar från grisen upp på ett bord i köket och medicinmannen satt och bad över det länge.

Jag ber om ursäkt för den detaljerade redogörelsen, men för mig var det en väldigt stark upplevelse så jag kände mig tvungen att skriva om det. Jag slänger också in några bilder längst ned i inlägget, så vill ni inte se dem så har ni nu blivit varnade... Middagen bestod för övrigt av gris, gris och gris. Samt vegetariska vårrullar, stekt potatis, en jättegod grönsak som jag inte minns namnet på, tofu och självklart ris (och risbrännvin, fy vad vidrigt!). Så även om det frossades i alla delar av grisen (inklusive koagulerat blod blandat med chili och stekt fläsk, samt något så motbjudande som gallan...) så kunde även en halvvego som jag bli mätt. Middagen intogs för övrigt tillsammans med 20 pers från byn, så det var verkligen partystämning. Risbrännvinet flödade! Tyvärr satt vi vid ett bord med bara män från lokalbefolkningen. Kvinnorna och barnen fick tydligen inte sitta vid samma bord, inte ens i samma rum, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt.

Dagen därpå tog Pang oss till en led som hon inte hade vandrat förut. Så det var ett äventyr! Det var jättevackert (där också!) även om vi fick lite sämre väder. Eller inte dåligt alls, bara molnigt och disigt. Första dagen var det soligt med lite moln på himlen, och det ljuset gjorde verkligen vyerna rättvisa! Det riktigt lyste grönt och gult från risfälten! Vi var nämligen där bara ett par veckor innan skörden, och eftersom allt ris inte såddes samma dag då de gör det för hand, så var vissa terrasser gula, dvs redo att skördas, och andra var fortfarande gröna. De har förresten bara en rissäsong där, till skillnad från i Mekongdeltat i södra Vietnam där de har tre rissäsonger på ett år! Det beror på att i bergen i norr har de faktiskt fyra årstider precis som hemma, och de kan t.o.m ha minusgrader och snö på vintern. 

Avslutningsvis en intressant anekdot om tågen i Vietnam. AC:n är helt extrem! Det måste vara ungefär 15 °C i de där kabinerna och man får bara ett tunt lakan. Men tåget jag åkte Sapa-Hanoi med var en bastu... Alltså verkligen en bastu! Minst 50 °C, helt seriöst! Det var hemskt! Klaustrofobiskt! Efter ett par timmar lyckades jag ändå somna, tror AC:n hade gett lite effekt så att det var kanske 30-35 °C. Ytterligare nån timme senare vaknade jag dock av att jag låg i en kylbox igen... Så ja, effektiv AC har de som sagt!

Här kommer bilderna på grisslakten och styckningen. Vulgärt. Men intressant att se, enligt mig.

En kulinarisk dag

Även om jag gärna hade legat på stranden hela dagarna i en vecka så gillade inte min hud det riktigt. Inte för att jag nånsin brände mig, för jag har ju faktiskt läst dermatologi i våras så jag var väl utrustad med SPF 50+ (och 30 efter ett tag), samt följde faktiskt vår kära australiensares devis "Between eleven and three, stay under a tree" (mest för att det var så outhärdligt varmt i solen dock...). Nej, även om jag inte brände mig så blev ju huden rätt så torr och trött av solen och vattnet och saltet, så en av dagarna tog jag en dag ledigt från stranden och gjorde något lite mer produktivt istället, nämligen gick en matlagningskurs! Det var så himla roligt! Läraren var vietnames men efter ett tag visade sig att hon även kunde svenska efter att ha bott i Norrland i sex år - ett sånt häftigt sammanträffande! Det lät ganska roligt med norrländsk dialekt blandat med asiatisk brytning kan jag berätta, haha!

Vi var tio deltagare och vi fick välja en rätt var att tillaga, från en lista på kanske 100 vietnamesiska rätter. Jag valde en vegetarisk curry med kokosmjölk. Jag hade dessutom sådan tur att alla andra utom två valde rätter som inte innehöll rött kött eller kyckling. Först fick vi gå på marknad för att shoppa alla ingredienser. 

Sedan samlades vi runt en stor bänk i lärarens hem där vi fick förbereda våra rätter, alla samtidigt. För min del innebar det rätt enkla saker som att hacka grönsaker och kryddor, skära tofu i bitar (åh, varför finns det inte så färsk och härlig tofu hemma?!), göra en marinad samt göra kokosmjölk. Det sista låter kanske inte så enkelt, men det är det! Jag har ju dessutom gjort det förut, på Sumatra. Då gjorde vi det från början med en hel kokosnöt. Denna gång gröpte de ur kokosköttet på marknaden, så vi fick färdigt färskt kokoskött som jag bara behövde hälla kokosjuice över och sedan krama ur mjölken. Så enkelt! 

Söta svampar!

Ingredienser till kokosmjölk

Därefter var det dags för den varma tillagningen. Den gjorde vi en i taget, så att alla fick se allas rätter. Så i själva verket lärde jag mig att göra inte en utan tio vietnamesiska rätter! Vi fick äta rätterna en efter en efter att de blev färdiga, så vi små-åt i tre timmar. Räkor med citrongräs och chili, bläckfisk, ångad fisk, karamelliserat fläsk, nudelsoppa, vietnamesiska pannkakor, stekt tofu, fiskfärsbiffar, vegetarisk curry... Snacka om att man var mätt sedan! Vi avslutade dagen med en shot av jordnötsvodka och fick ta emot varsin vietnamesisk kokbok. Så är ni sugna på vietnamesiskt nån dag  - hojta till så kommer jag på stört och erbjuder mina tjänster!

Min curry!

Vietnamesiska pannkakor av rismjöl, med räkor och grönsaker, inrullade i rispapper. Doppas i sås av limejuice, socker, chili, vitlök och fisksås. Så himla gott!

En vecka på stranden

Alla jag har träffat här i Vietnam har rekommenderat Hoi An. Den staden får du inte missa! Man kan stanna där hur länge som helst, det är så vackra byggnader i gamla stan och hela atmosfären är så härlig!

Så jag tog tåget dit, och planerade in att stanna där några dagar till att börja med. Jag hade också läst att det finns en strand där, men det var det ingen som nämnde när vi diskuterade Hoi An så jag tänkte att den är väl inte så mycket att ha då. Jag kom fram till Hoi An på eftermiddagen, så efter en sen burgarlunch (som vanligt på en ny plats...) så hade det redan börjat skymma. Jag gick ned till gamla stan och möttes av biljettkontrollanter! Man måste tydligen ha biljett in till gamla stan... På ett sätt visserligen förståligt för de måste ju få in pengar till att hålla husen fina - vilket de faktiskt har lyckats med, det var jättefina små kvarter. Men något som förstörde stämningen var att längs med gatorna såg man bara restauranger, caféer, hotell, souvenirshop - och skräddare. Och så började det om igen. Inget annat än det fanns att titta på där. Sjukt trist. 

Vi var där under full moon festival. Det såldes ljuslyktor att placera i vattnet.

Ljuslyktor i vattnet

Skräddare som sagt - Hoi An är kända för sina skickliga skräddare. Det finns ungefär en miljon av dem (en lätt överdrift kanske, men det var känslan jag fick), så nog inryms några mindre skickliga i denna miljon också. Jag hade inte tänkt att jag skulle sy upp några kläder. Det var liksom inte därför jag var där. Men så näst sista dagen satte jag mig ändå och googlade bilder på balklänningar - kanske för att i samma dorm som mig bodde också en brittisk modestudent som tyckte att jag helt klart borde passa på. Så när jag hade hittat en fin klänning tog jag bara med bilden till en skräddare, valde tyg och mättes på alla möjliga ställen. När jag ändå var där valde jag också en festklänning. De skulle göra dem på ca 18 h, så jag kom dit lunchtid dagen därpå. Balklänningen var exakt som på bilden, jättevacker! Men den var lite för liten över bröstkorgen, kunde inte riktigt andas, så de skulle göra några justeringar. Den andra klänningen hade de tyvärr gjort helt fel, inte alls som på bilden och den gick inte att få på sig. Så den fick de göra om helt och hållet. 

Jag hade som sagt tänkt stanna kanske ett par tre nätter i Hoi An. Det blev en vecka istället. För den där stranden... Jag och G, en italiensk ekonom som jag träffat i Ho Chi Minh och som nu var i Hoi An samtidigt, hyrde en motorcykel och tog en tur för att kolla in stranden redan första dagen. Det var nämligen lite väl varmt för sightseeing, nära 40 grader, och så fanns det ju som sagt inte så mycket att se heller.

Stranden var den längsta jag har sett, såg ut att sträcka sig ända in till Danang, den närmsta staden som det tar kanske 20 minuter att åka till med bil. Den del av stranden som vi tog oss till hade fullt med palmer som man kunde söka skugga under, något som verkligen behövdes... Det var verkligen extremt varmt!!! Och sanden var stekhet - brände mina fotsulor ordentligt när jag skulle springa de tio meterna ner till vattnet. Vattnet var för övrigt också jättehärligt. Det var alldeles klart och lugnt och måste ha varit ungefär kroppstempererat för man kunde inte känna att man hade vatten runtomkring sig. Som att simma i vakuum! 

En båt!

I övrigt var det en ganska kommersiell sträcka strand, med många identiska lunchrestauranger och solstolar som man får betala för (eller får använda gratis om man lovar att äta lunch på restaurangen de hör till). Och många kvinnor som gick omkring och ville sälja armband, solglasögon, tigerbalsam m.m. Men ärligt talat gjorde det inte mig så mycket för allt annat var så bra. Och man kunde verkligen bada där, simma runt i en timme om man så skulle vilja, till skillnad från på Bali/Nusa Lembongan där det var antingen stenbotten, för stora vågor eller fullt med båtar. Och det bästa med stranden var nog nästan att det på eftermiddagarna kryllade av Hoi An-bor där! Inte bara turister som hänger på stranden alltså, det gillade jag. Jag trivdes således bra där och stannade därför en vecka! Så efter att G åkt vidare efter bara två dagar så hyrde jag istället en cykel för att cykla till stranden varje dag. Det tog kanske 30 minuter men det gjorde inte så mycket för det var en vacker sträcka bland annat genom risfält. Och jäklar vilken tur jag hade med vädret alltså!

Påväg hem efter en dag på stranden

Cao Dai

Cao Dai är en väldigt intressant vietnamesisk religion. Det är en blandning av buddhism, hinduism, kristendom, islam, konfucianism, taoism och animism. Typ allt med andra ord.

När vi åkte på en guidad tur till Cu Chi-tunnlarna stannade vi av någon anledning till vid ett sådant tempel, så här bjuds på några
bilder!

Lite krigshistoria

En del intressanta saker hade Ho Chi Minh City och dess omgivningar att bjuda på. Bland annat all historia. Alla krig som har utspelats här. Och alla konflikter inom landet. Jag åkte till Mekongdeltat, som blev otroligt hårt bombat under Vietnam/Amerika-kriget (även om också denna tour var värdelös och inte ens tog upp kriget, utan bara "här kan ni ta en bild på den här byn, här får ni åka båt men kom ihåg att dricksa, prova den här hatten, här odlar de frukt, här gör de godis, här gör de honung, fota fota fota, köp köp köp"). 

Jag besökte också Cu Chi-tunnlarna som vietnameser använde som kommunikationsväg, gömställe och försvar under bl.a. Vietnam/Amerika-kriget. Där kunde man få prova att skjuta några kulor med gamla vapen som har använts under kriget. Innan jag åkte hemifrån så hade jag tänkt att jag skulle prova, men väl på plats var jag inte lika sugen. Skjuta AK47 på samma plats som det vapnet har använts för att döda jag vet inte hur många människor?! Bara för att det vore "häftigt"? Det kändes så fel. Och jag mådde ärligt talat dåligt bara av att höra gevärsskotten, så jag stod över.

Propagandafilm från 70-talet

Vår guide hade själv varit del av vietnamesiska armén under kriget

I Saigon finns också ett krigsmuseum, War Remnants Museum, som var så oerhört gripande. Det visade bilder från alla krig som Vietnam varit i på 1900-talet. Bilderna var tagna främst av amerikanska reportrar men också en del vietnamesiska samt några få från andra länder. Många av fotograferna dog under krigets gång. Bilderna var från mitt i strider, under tortyr av krigsfångar, ögonblicken före en avrättning, barn som förlorat föräldrarna, bombade byar, skadade soldater... Jag ska erkänna att jag inte är så särskilt påläst om Vietnams krigshistoria, och muséet visade verkligen vinklade berättelser så där lärde jag mig inte så mycket heller. Något som de lyckades förmedla var i alla fall budskaper att krig är det värsta som finns (som om jag nånsin tyckt annorlunda...). På muséet visades också posters från typ alla länder i hela världen där de visade sitt stöd för Vietnam. 

Det fanns också flera utställningar på som behandlade effekterna av agent orange, alltså kemiska vapen (dioxiner i agent oranges fall) som amerikanerna använde sig av. Det fanns mängder av bilder på de cancrar, missbildningar och andra genetiska sjukdomdar som det har gett upphov till. Och nya fall uppkommer tydligen än idag... Tyvärr fanns det ingen statistik på hur vanligt det är idag, jämfört med på andra platser i världen. Det hade intresserat mig som läkarstudent eftersom jag vet att dessa sjukdomar kan uppstå även utan dioxinpåverkan. Inte för att jag tvivlar på att kemiska vapen är en av orsakerna, men incidensen vore faktiskt intressant att få veta. Hur som helst så var det ju en helt annan sak att se bilder på dessa enskilda fall än att se de i en lärobok, och jag blev så berörd av allt på hela muséet att jag började gråta ungefär tio gånger. Om någon av er ska till Saigon, så låt War Remnants vara det första stället ni besöker för ni får inte missa det!