Typ i alla fall. En vecka in i resan, dvs i mitten av juni (herregnu vad länge sen!!) genomförde ju jag, J och E vår jungle trek bland orangutangerna i Sumatras regnskog. Och nu, under den sista veckan av resan, var det dags för nästa trek. Denna gång bland norra Vietnams berg och risfält. Det är så långt norrut att staden där tågstationen är ligger precis på gränsen till Kina.
Alltså vyerna där... Det finns ju inga ord som kan förklara hur vackert det var och inte heller några bilder kan göra vyn rättvisa. Det var nästan för mycket för att kunna ta in. Ibland bara tvärstannade jag och stirrade gapande på risterrasserna som sträcker sig så långt ögat kan nå. Det här var ju inte vild natur som i regnskogen (även om ju inte allt var vilt där heller) utan något som är skapat av människan. Det var verkligen estetiskt vackert, alltså på samma sätt som ett konstverk. Det kändes som att befinna sig mitt i en tavla faktiskt. Speciellt när vi gick rakt genom risfälten på ena sidan av en dal och samtidigt betraktade risfälten på andra sidan, som sträckte sig ända upp till bergets topp, in bland molnen.
Ja, nu har jag visst ändå försökt beskriva det med ord trots att jag är övertygad om att det är omöjligt. Och bilder visar jag också. Men ni kommer ändå inte kunna förstå storheten i det, det får ni åka dit om ni vill kunna förstå. Och det är något jag rekommenderar alla som har möjlighet att göra! Ni märker hur lyrisk jag är, va? Det var helt klart en av de bästa upplevelserna på hela min resa, även om jag har haft otroligt många "en av de bästa"...
Jag tog alltså vietnamesiskt nattåg ännu en gång. Denna gång lyckades jag sova mycket bättre än första gången och tur var väl det för inför en trek vill man ju vara utvilad. Jag hade bokat en trek där jag skulle få sällskap av två andra - dels för att det blir billigare så men framför allt för att jag ville ha fler att dela det med än bara guiden. När jag kom till kontoret i Sapa så visade det sig att paret inte hade dykt upp än och inte heller verkade göra det... Personalen där försökte då få mig att betala fullpris för en privat trek istället, men jag vägrade såklart. Det är ju inte mitt fel att de inte dyker upp! Den episoden var det enda trista med hela vistelsen där, men efter att jag stod på mig så löste det sig till sist. Och sent omsider anlände också paret! Det visade sig vara ett franskt par i knappt 40-årsåldern. De var hur trevliga som helst och jag är så glad att ha fått just dem som sällskap! Sen var guiden också helt fantastisk - en tjej från en by i området, lika gammal som mig. Hon hade inte pluggat engelska utan bara lärt sig genom sitt yrke. Så har det varit med de flesta guider jag har mött på min resa och jag har varit imponerad av de flesta - men den här tjejen, Pang, var i en klass för sig, för hon pratade på det stora hela felfri engelska och helt utan brytning. Vi fyra hade två jättebra dagar tillsammans!
Först vandrade vi genom staden Sapa, därefter mot risodlingarna. Där fick vi sällskap av några kvinnor från området som skulle åt samma håll som vi. De var dock väldigt måna om att sälja souvenirer till oss så jag hade faktiskt föredragit att inte haft sällskap av dem. Efter några timmars promenad i makligt tempo genom risterrasser, byar och landsvägar anlände vi till lunchstället - stekta nudlar, min favoriträtt i Asien! Sen fortsatte vi vandra genom ungefär likadant landskap i några timmar till, tills vi anlände till vårt homestay. Det var en väldigt enkel stuga med en väldigt härlig kvinna som hälsade oss välkomna!
Där fick vi tid att återhämta oss och ta ett kokhett medicinalbad fullt med välgörande örter, kryddor och växter. Familjen vi bodde hos tillhörde nämligen en stam som sysslar mycket med traditionell örtmedicin. Jag hade hoppats att få lära mig om deras medicin men tyvärr berättade de ingenting. Vi hade väl visserligen kunnat fråga men dels kunde de knappt engelska och dels var vi ganska trötta...
Medan jag satt och vilade i kvällsolen hörde jag ett tjut. Ett mycket gällt skrik, och det bara fortsatte och fortsatte. Det var alldeles nära, lät som att det var precis utanför huset. Jag gick ut på gården och där stod två män och höll fast en gris. De band ihop benen på den och bar in den i huset. Jag förstod att det var middagen (inte min då, men de andras), det var en hemsk insikt. Det värsta var dock hur männen tyckte att det var roligt! De skrattade t.o.m. när de sedan stack kniven i halsen på grisen, och när blodet tömdes ut på köksgolvet medan grisen förgäves kämpade för att komma loss, och skriken blev svagare och svagare tills de tystnade helt.
Jag gick undan ett tag. De bar ut grisen till andra sidan huset. Jag ville ändå se mer, jag vet inte riktigt varför. Jag både plågade mig själv med att se det men fick samtidigt också någon slags triumferande eller i alla fall lättad känsla, eftersom jag kunde känna att det här är inget som jag bidrar till.
Nästa sak de gjorde var att doppa hela grisen i kokande vatten, till synes för att kunna få bort pälsen. Det såg makabert ut, både doppandet och bortslitandet av pälsen. Det var en lång process visade det sig, men när de till slut var färdiga hade det samlats en publik runt dem. Jag och fransmannen, tre små barn, tre kattungar och en kattmamma, byns medicinman och ytterligare en man från byn. De högg av grishuvudet. Öppnade magen och tog ur först tarmarna och sedan alla andra inälvor. Medicinmannen tog hand om inälvorna, dissekerade loss dem från varandra och förberedde dem för tillagning (även tarmarna tömdes och sköljdes för att sedan kunna ätas). En annan man tog fram vassa kniven och grovstyckade. Kvinnorna tog över när det kom till finstyckningen tror jag. När allt var klart lades alla bitar från grisen upp på ett bord i köket och medicinmannen satt och bad över det länge.
Jag ber om ursäkt för den detaljerade redogörelsen, men för mig var det en väldigt stark upplevelse så jag kände mig tvungen att skriva om det. Jag slänger också in några bilder längst ned i inlägget, så vill ni inte se dem så har ni nu blivit varnade... Middagen bestod för övrigt av gris, gris och gris. Samt vegetariska vårrullar, stekt potatis, en jättegod grönsak som jag inte minns namnet på, tofu och självklart ris (och risbrännvin, fy vad vidrigt!). Så även om det frossades i alla delar av grisen (inklusive koagulerat blod blandat med chili och stekt fläsk, samt något så motbjudande som gallan...) så kunde även en halvvego som jag bli mätt. Middagen intogs för övrigt tillsammans med 20 pers från byn, så det var verkligen partystämning. Risbrännvinet flödade! Tyvärr satt vi vid ett bord med bara män från lokalbefolkningen. Kvinnorna och barnen fick tydligen inte sitta vid samma bord, inte ens i samma rum, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt.
Dagen därpå tog Pang oss till en led som hon inte hade vandrat förut. Så det var ett äventyr! Det var jättevackert (där också!) även om vi fick lite sämre väder. Eller inte dåligt alls, bara molnigt och disigt. Första dagen var det soligt med lite moln på himlen, och det ljuset gjorde verkligen vyerna rättvisa! Det riktigt lyste grönt och gult från risfälten! Vi var nämligen där bara ett par veckor innan skörden, och eftersom allt ris inte såddes samma dag då de gör det för hand, så var vissa terrasser gula, dvs redo att skördas, och andra var fortfarande gröna. De har förresten bara en rissäsong där, till skillnad från i Mekongdeltat i södra Vietnam där de har tre rissäsonger på ett år! Det beror på att i bergen i norr har de faktiskt fyra årstider precis som hemma, och de kan t.o.m ha minusgrader och snö på vintern.
Avslutningsvis en intressant anekdot om tågen i Vietnam. AC:n är helt extrem! Det måste vara ungefär 15 °C i de där kabinerna och man får bara ett tunt lakan. Men tåget jag åkte Sapa-Hanoi med var en bastu... Alltså verkligen en bastu! Minst 50 °C, helt seriöst! Det var hemskt! Klaustrofobiskt! Efter ett par timmar lyckades jag ändå somna, tror AC:n hade gett lite effekt så att det var kanske 30-35 °C. Ytterligare nån timme senare vaknade jag dock av att jag låg i en kylbox igen... Så ja, effektiv AC har de som sagt!
Här kommer bilderna på grisslakten och styckningen. Vulgärt. Men intressant att se, enligt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar