Min första glimt av Vietnam

Den del av min resa som jag gör ensam tog sin början i Ho Chi Minh City, eller Saigon, i södra Vietnam. 

Vietnam, det kommunistiska landet som är ett av de mest kommersiella man kan finna. Kanske en överdrift, men det är fascinerande att se hur det fortfarande kan kallas kommunistiskt när marknadsekonomin och kapitalismen genomsyrar allt.

Att gå över gatan här är lite annorlunda än i Indonesien. Där gällde det att hitta en lucka i trafiken, hålla upp handen i en stoppgest och gå över så fort som möjligt. I Vietnam gäller det istället att gå över låååångsamt... låååångsamt... I samma tempo hela vägen. Börja gärna när det kommer motorcyklar och inte bilar. Då kommer de att helt enkelt anpassa sin färd så de kör runt dig. Till viss del gällde väl detsamma även i Indo - man valde ju inte att gå över när det kom bilar t.ex. - men där sprang man över, här smyger man över. Detta vet jag därför att första dagen så behövde jag korsa en vältrafikerad väg men vågade verkligen inte. Så jag frågade om hjälp, och blev instruerad. Jag gick bredvid mannen och där smög vi i snigelfart mitt i en strid ström av motorcyklar i 70 km/h. Så läskigt! Och ännu läskigare när jag sen skulle göra det själv...

Saigon är inte så mycket att ha egentligen. Jag hade lite svårt för staden, även om de har väldigt välskötta parker och grönytor även mitt i centrum. Där kan man finna folk som utför sin dagliga motion i form av jogging, aerobics, utegym, badminton, fotboll... Och discon på kvällarna! I övrigt är Saigon precis som de flesta asiatiska städer med 10 miljoner invånare - slitna byggnader, skyskrapor, elledningskaos, motorcyklar, marknader, byggarbetsplatser, motorcyklar, bilar, motorcyklar, motorcyklar, motorcyklar... Kaos! Men häftigt att se och uppleva alla dessa knasiga grejer! Och människorna här är ju för härliga!

En kväll i Saigon tog jag mig till en skyskrapa som för 66 kr erbjöd besökare att åka upp till 50:e våningen för att betrakta staden ovanifrån. Jag måste säga att jag gillar staden bättre från den vinkeln...

I huset där i mitten var jag!

En flytande by

Dagen efter templena gjorde vi om möjligt något som var ännu häftigare. Vi åkte till en floating village som låg i en flod som mynnar i Tonle Sap, Kambodjas största sjö. När det är regnsäsong ökar sjöns area och djup något ofattbart jämfört med torrsäsong, så husen måste stå på styltor kan man säga, för att inte vattennivån ska nå in i husen. Anledningen till att just denna sjös vattenmängd ökar så mycket är att vatten från Mekongfloden flödar till Tonle Sap under regnssäsong, och under torrsäsongen flödar det istället från Tonle Sap till Mekong. Så Mekongs vattennivå hålls ganska jämn året runt. 

Vi fick åka i en båt runt i byn. Jag blir så imponerad av uppfinningsrikedomen! Ett polishus och en skola på styltor. Ett flytande, mobilt sjukhus. Marknad i båtar. Flytande hönshus. Små båtar som lekplats för barnen.

Tänk att de lever sina liv såhär. Varje dag. Detta är verkligen så oerhört annorlunda. 

Och här kommer lite bilder från Siem Reap, staden vi bodde i när vi var i Kambodja:

Ännu mera tempel!

Den här gången i Kambodja!

Efter att ha sagt hejdå till Bali satte jag mig på mitt ombokade flyg till Siem Reap i Kambodja. Eller till Kuala Lumpur faktiskt, för där skulle jag övernatta i väntan på flyget till Siem Reap. For your information (och det kan vara ganska bra information att känna till faktiskt) så finns det två flygplatser som heter KLIA, Kuala Lumpur International Airport. Bara det att den ena har en liten tvåa efter namnet... Så se till att boka hotell på rätt flygplats om du tänker sova en natt där, och gör inte som jag och boka i tron om att tvåan betydde terminal 2... Kanske var det bara jag som var trött/korkad, kanske är det självklart. Men jag stod i alla fall utan hotell och som ensamresande vågade jag inte lägga mig och sova på en bänk. Till slut lyckades jag få pengarna tillbaka för KLIA2-hotellet och kunde använda pengarna till att boka några timmar på KLIA-hotellet som är extremt överprisat eftersom de har monopol (på KLIA2 fanns det flera hotell så där var det mer humana priser). 

Så nästa dag anlände jag till hotellet i Siem Reap, som visade sig vara ett lyxhotell för 150kr/natt. Alla hotell i Siem Reap verkar heta nåt med Queen, King, Princess, Luxuary, Diamond... På hotellet väntade L, en annan svensk tjeja som varit på utbyte i Padang i Indo. Vi hängde nån timme på rummet för att lära känna varandra, sen gick vi ned till receptionen och bokade temple tour, dvs till Angkor Wat, och en tour till en floating village och Tonle Sap, den största sjön i Kambodja. Sen gick vi ut på stan, drack mangojuice, åt fisk i kokosmjölk och pannkakor från ett gatustånd till efterrätt (åh, dessa pannkakor!).

Dagen därpå var det dags för Angkor Wat. Tyvärr var det för stor grupp, urusel guide (han berättade nästan ingenting om Angkor Wat så jag vet mer om lady-boys i Kambodja och om Angelina Jolie än om templena...) och pissväder. Trots detta så var det såklart sjukt häftigt att vara där - jag ångrar bara att jag bokade en tour. Så även om jag inte kan berätta något om templena så kommer här i alla fall lite bilder från detta magnifika ställe!

Mat och dryck första dagen i Hanoi

I förrgår anlände jag till Hanoi, Vietnams huvudstad. Ungefär tre timmar försenad eftersom jag reste med lågprisflygbolag... Det första jag gjorde var att ta bussen in till stan, och inte taxi eller hotellets pick up-service som är 10 gånger så "dyr" men som alla (?) rekommenderar. Vågat va? Det visade sig fungera jättebra! Jag behövde bara sätta mig på en buss, betala 40 000 dong (i Saigon kostade det dock ännu mindre - 10 000 dong! 3 000 dong = 1 kr som jämförelse) och vänta på att bussen blev full, vilket tog kanske 20 min. Sen släpptes jag av i Old Quarter och fick promenera i kanske 20-30 min till hotellet. Smidigt värre!

Efter att ha dumpat grejerna i sovsalen var jag jättehungrig, eftersom jag egentligen skulle ha anlänt vid lunchtid men nu var kl 15 istället. Så jag begav mig ut på matjakt. Lättare sagt än gjort! För det har nu visat sig att Hanoi har extremt gott om caféer men desto färre restauranger. De har ju visserligen mängder med street food-ställen, typ två i varje gathörn och sen några fler längs med gatorna. De har ju dock inga menyer så för att inte behöva få i mig hund eller nåt annat djur jag vill slippa ha i min mun så har jag än så länge valt bort det. Kanske ska jag lära mig att beställa nån vegetarisk street food, för det vore ju kul att prova att sitta på små färgglada plastpallar och käka nudlar samtidigt som man betraktar mopedkaoset runtomkring!

Jag lyckades till sist hitta ett mer västerländskt café som serverade mat också - traditionella vietnamesiska caféer serverar bara kaffe, té och kanske läsk eller juice. Jag åt min vanliga välkommen-till-en-ny-stad-burgare, denna gång kikärtsburgare som var riktigt god. Sen beställde jag en kaffe på det, och då självklart vietnamesiskt sådant. Det vietnamesiska kaffet är jättestarkt! Men de dricker det ju aldrig svart, utan har alltid supersöt kondenserad mjölk i. Under min resa har jag lärt mig att uppskatta svart kaffe, för överallt har det varit antingen kondenserad mjölk eller mjölkpulver och sådant väljer jag att avstå. Men här är det alldeles för starkt för att dricka svart! Ni som inte har varit i Vietnam och testat kaffet har nog svårt att förstå, för det är verkligen mycket starkare än t.ex. espresso. Med kondenserad mjölk funkar det om det är iskaffe - då kan det till och med vara riktigt gott! - men om man dricker det varmt så är det svårt alltså...

Jag satt kvar i flera timmar och läste Lonely Planet. Sedan gick jag till marknaden, för det började bli mörkt så sightseeing var inte så givande. Marknaden visade sig vara en nattmarknad så det var bara att leta upp nåt annat att göra. Så vad gör man i Hanoi en tidig fredagkväll? Dricker öl såklart! I Hanoi tillverkas ett färsköl som är inspirerat av tjeckiskt öl. Det kallas för Bia Hoi och tillverkas samma dag som det serveras (sägs det...). Först trodde jag att det innebar att varje Bia Hoi-ställe brygger sitt eget öl, men nu har jag förstått att det finns en Bia Hoi-fabrik som levererar ölfat till dessa ställen. Bia Hoi-haken har också färgglada, låga plaststolar på trottoarerna där företrädesvis medelålders män sitter och dricker öl, äter jordnötter och skrattar högt på äkta sydostasiatiskt maner. Lyfter ett finger och får en ny öl på bordet inom 10 sek. Eller bara tömmer glaset och får en ny öl lika fort. Köper en tändare eller några tjänster (min gissning bara) av den extremt uppklädda unga tjejen som hör till stället. Jag var enda utomasiatiska personen bland gästerna och även den enda kvinnan... (Till skillnad från på det mer kända Bia Hoi Corner där 80% var utomasiatiska gäster, så jag är glad att jag hittade detta lite mindre ställe!)

Efter två goda och otroligt lättdruckna öl tog jag mig till nattmarknaden. Den var verkligen inte mycket att hänga i julgranen (även om de sålde saker att hänga i julgranen), så jag letade upp en vegorestaurang istället och beställde fresh springrolls - helt klart min favoriträtt i Vietnam! Lite likt sushi i smaken - väldigt fräscht. Man doppar dem i en sås av lime, vitlök, chili och sojasås/oyster sauce - sjukt gott! Detta ska jag helt klart börja göra ofta hemma i Sverige också, för man kan ju fylla rullarna med precis vad man vill. Hoppas bara att rispapper går att hitta hemma, det borde ju finnas i asiatiska butiker i alla fall.

Pulau Sempu

Utanför Javas södra kust, några timmars bilfärd från Malang, finns en ö som heter Sempu. Vi åkte på en helgutflykt dit mitt under vår Malangvistelse. Även detta var det lokala IFMSA som ordnade, med min fina värdsyster S i spetsen (herregud vad hon har fixat och styrt och ställt - både för oss som grupp och när jag personligen har behövt hjälp, jag är så himla tacksam!). 

Det är nog tur att det har gått en tid sedan vi gjorde utflykten, för annars hade nog detta inlägg blivit en gnällparad. IFMSA hade anlitat en resebyrå för att ta oss dit och vi kan säga såhär - hela arrangemanget från resebyråns sida var ett strålande exempel på hur saker funkar i Indonesien. Det var försenat (vi kom inte fram förrän kvällen så vi fick inte mer än en natt där, dvs bara ett fåtal timmar med dagsljus på det vackra stället), massor av väntan, dålig information, trångt och farligt (eftersom de ville trycka ihop oss i för få bilar). Men av allt det så var det väntan som störde oss mest. T.ex. ringde de inte efter bilarna som skulle köra oss hem förrän vi var på plats där de skulle hämta oss. Och det tar alltså 2-3 h att köra dit från Malang! Så istället för att ringa 2-3 h innan vi skulle vara där så fick vi sitta och vänta... och vänta... och vänta... Till råga på allt så hade vi skitväder när vi var där, så vi fick gå ett par timmar genom extremt lerig, halkig och därmed livsfarlig djungel när vi skulle hem.

Nej, nu märker jag att jag börjar bli upprörd igen, så för att det inte ska bli den där gnällparaden som jag var rädd för så kommer istället bilderna på den vackra ön, havet, klipporna, vännerna. Och lagunen på ön! Och lite indonesiskt take away-käk!

Take away

På gården utanför restaurangen hällde man över fiskar i flaskor...

Lagunen på ön. Här var det ebb - på morgonen var det mycket mer vatten, det fylls på från havet

Vårt camp

J

I och J

Den sagolika vulkanen Bromo

IFMSA i Malang, som är den organisation med läkarstudenter som arrangerade vårt utbyte, tog oss också på helgutflykter till turistdestinationer runtom Malang. Och den här gången menar jag alltså internationellt riktigt kända ställen. Ett av ställena, en vulkan vid namn Gunung Bromo finns med på den inofficiella listan "Banana Pancake Route" som listar de platser som är absolut populärast bland Asien-backpackers att besöka. Lite kul, för Malang är absolut inte en turiststad - finns ingenting alls att se eller göra där - och enda anledningen till att folk kommer dit är för att det är en smidig utgångspunkt för att ta sig till Bromo. 

Vi åkte dit för att se soluppgången, precis som alla andra. Vi fick lämna Malang kl 01:00 - lite för sent enligt min uppfattning, eftersom vi inte hann ända upp till toppen innan soluppgången, eller rättare sagt innan alla andra besökare hade belägrat toppen... Man åker nämligen jeep upp till ett annat berg i närheten, för att därifrån kunna betrakta den magiska soluppgången över Bromo och dess kompis Gunung Semeru. Vår jeepresa dit var inte den bekvämaste bilresan jag gjort. Vi satt på säten längs med bilens väggar, så vi åkte inte framåt utan åt sidan. Inga säkerhetsbälten, hårda och jättesmå säten. Trångt. Hårda väggar och vassa kanter överallt så det fanns inget att luta sig mot. Guppigt, skumpigt, krängigt och kallt (ja, det blev faktiskt lite kyligt i Indonesien högt uppe bland bergen mitt i natten! - men inte så kallt att man behövde dunjacka och vantar som indoneserna verkade tycka...). Varje gång jag lyckades somna så guppade det till och jag slog huvudet i ett vasst hörn. 

Men det var så värt den resan! För när vi kom fram var det så obeskrivligt vackert. Eller ja, när vi kom fram var det fortfarande kolsvart, men när solen började gå upp - magiskt! 

Bromo är vulkanen det ryker mest ur, och Semeru är den längst bort

Soluppgången

samma berg igen, men lite senare

Efter att ha betraktat de dimhöljda bergen ett bra tag, åkte vi ned till dalen nedanför bergen. En öken av vulkansand. Så vackert det också! Vi köpte frukost och gjorde oss sedan redo för att bestiga Bromo. Vid den här tiden var klockan kanske 7-8 men solen värmde redan så mycket att långbyxorna och koftan som var så härliga för bara ett par timmar sedan nu orsakade att man mer eller mindre smälte bort. 

Vi tog oss i alla fall upp på Bromo (till fots, inte till häst som alla ville få oss till...), ingen jättesvår strapats direkt för det fanns trappor där det var som brantast. Väl uppe på vulkanens kant, när vi stod och stirrade ned i avgrunden och inandades de svaveldoftande ångorna, såg jag till att hålla mig tryggt på plattformen avsedd för turister - med räcke och allt (såna försiktighetsåtgärder ser man ju inte överallt i Sydostasien...). Några av utbytesstudenterna vågade sig dock på att gå runt hela vulkanen, balanserandes på en smal kant med stup ned mot öknen åt ena hållet och jordens inre åt andra hållet. Jag vet inte riktigt om jag imponeras eller bara tycker det var lite väl dumdristigt...