Idag hade jag min första dag på kardiologavdelningen (förra veckan var jag ju på HIA/CCU), och det är också här som alla grekiska femteårsstudenter har sin kardiologiplacering. Jag fick följa med en ST-läkare i kardiologi som var helt okej på engelska - inte jättebra, men det gjorde ingenting för han ville gärna öva sin engelska så han pratade mycket. Det skilde sig med andra ord från förra veckan då jag hade en handledare som var bra på engelska men som bara pratade när jag frågade något explicit - "varför är den här patienten inlagd?" resulterade i "hjärtsvikt", sen behövdes 15 följdfrågor för att få en bild av patienten...
Hur som helst, jag berättar mer om placeringen senare, nu tänkte jag berätta om en händelse som inträffade på eftermiddagen. Jag hade inte ätit lunch trots att klockan var 15.30 (alltså greker!! Hur orkar ni egentligen?!). Jag och studenterna kom tillbaka från en föreläsning och de berättade för mig att avdelningen hade besök av en viss professor Vardas, som är bossen över ESC, European Society of Cardiology (jag kollade upp det där senare, och tydligen är han "ersatt" ganska nyligen, men alla kallar honom fortfarande för "president of ESC"). ESC är alltså de som tar fram europeiska riktlinjer för hur man ska behandla hjärtsjukdomar, och de har också ett antal kända vetenskapliga tidskrifter. Ganska stort att vara "president" över med andra ord. Exakt hur stort det är hade jag dock inte riktigt insett...
Prof. Vardas är kardiolog härifrån Heraklions universitetssjukhus, och kommer tydligen på besök till sin gamla arbetsplats någon gång i månaden. Han går då en rond till alla patienter på kardiologen - och alla läkare ska vara med. Även studenter placerade där får (måste?) vara med, men Vardas pratar aldrig med studenter fick jag höra. När vi kom dit, mitt i ronden, blev vi ändå introducerade för Vardas, och jag som icke-grek fick en egen presentation. Vardas fortsatte ändå på grekiska, men började titt som tätt prata engelska istället - och riktade sig då enbart till mig. Han som inte skulle prata med studenter! Han nöjde sig dock inte bara med att förklara för mig, utan höll upp en lungröntgenplåt (ja, de kör ju inte på digitala röntgenbilder här) och frågade om jag kunde beskriva vad jag såg där. Till historien hör alltså att det var typ 30 pers i rummet - studenter, ST-läkare, överläkare och så den eminente Vardas. Jag stod nu längst bak i klungan, men började beskriva att jag såg ett förstorat hjärta och infiltrat i lungorna, kanske lite pleuravätska också.
Kom hit, kom hit, ropade Vardas, annars kan du inte se ordentligt! Så jag fick tränga mig fram dit (lite rodnande, det här hade jag inte väntat mig) och pekade på hjärtats konturer och sa att det fyller upp mer än halva thorax. Ingen återkoppling på det, för det han ville höra var tydligen grunderna i tolkningen, alltså själva topografin. Var är aorta? Var är vena cava superior? Inferior? Var sitter tricuspidalisklaffen? ALLTSÅ HERREGUD, nu blev jag nervös. Inte för att få en fråga av ESC:s president, det tänkte jag knappt på, utan för att 30 pers lyssnade på mig. Aorta kunde jag, men resten? Inte en chans! Jag skrattade lite, chansade lite, försökte resonera, erkände att jag inte kunde. Hela tiden rodnade jag, flamsade, men försökte ändå prata med hög och stadig röst eftersom jag stod med ryggen vänd mot alla. Till slut fick jag hjälp, och nu vågar jag säga att jag har lärt mig topografin! Men det var ju lite av en pärs.
Det var dock inte slut där. För sen fick jag fler och fler frågor, bl.a.: vad är definitionen av förmaksflimmer? Jag är alltid skitdålig på att svara på frågor sådär när man inte får någon betänketid och folk iakttar en under tiden. Det är svårt även på svenska, men än värre är det på engelska. Jag tyckte ändå att jag lyckades svara okej bra, och även om jag fnissade som jag alltid gör när jag är det minsta nervös så stod jag ändå rak i ryggen och pratade med hyfsat hög och stadig röst även när jag sa att jag inte visste svaret.
Efter att jag fått mina frågor så började jag inse att jag var den enda som stod rak i ryggen och pratade med hög och tydlig röst. De läkare som presenterade patienterna sjönk ihop, häll ihop händerna, tittade ned i marken och viskade stammande fram några få ord om patienten. Det var då jag insåg vilken extrem auktoritet den här mannen, professor Vardas, har på den här avdelningen. Till och med den mest erfarna och självsäkra chefsöverläkaren betedde sig som om det var Gud som han pratade med. Då insåg jag också hur knäpp jag måste ha framstått som, som stod och babblade på, gissade hejvilt och gestikulerade som värsta italienaren...
I efterhand känns det ändå rätt coolt att ha fått genomgå ett läxförhör med en av de mest framstående läkarna i Europa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar