Arbetsprov och Läkemedelsverket

Börjar med att be om ursäkt för att inläggen här kommer lite väl glest för att det ska vara okej! Jag har några inlägg på lager, och många bilder, så förhoppningsvis kommer jag ikapp snart. Börjar här med ett inlägg som började skrivas för flera veckor sen, min sista vecka på kardiologen...

Sista veckan på kardiologen tyckte läkaren som är ansvarig för min placering att jag hade lärt mig tillräckligt för att få se mottagningen och akuten! Som att jag lärt mig nåt på avdelningen...? Njaa... Och inte har jag haft samvete att gå och plugga istället. Eller okej, jag har gått vid lunch varje dag i princip, och lunch här innebär kanske kl 14. Så det är ju tidigare än jag brukar sluta praktiken hemma. Men det har ändå inte blivit så mycket plugg gjort, kanske för att det finns så mycket annat man vill göra här? T.ex. sitta på balkongen och titta på solnedgången. Eller gå ned till stranden. Eller promenera bland olivträden. Eller gå på stan. Eller äta.

Hur som helst så fick jag följa med en ST-läkare till mottagningen. Vissa grejer förklarade hon på engelska, men det mesta inte, trots att jag försökte fråga. Så det var svårt att hänga med på vad som hände, vad det var för patienter o.s.v. Jag fick lyssna på några hjärtan och hjärtvsiktslungor, titta på några EKG:n och lyckades misslyckas (hehehe) med att mäta ett blodtryck med automatisk blodtrycksmätare... Jag fattar inte att de envisas med att använda de där automatiska mätarna - de är mycket krångligare än att mäta manuellt, och dessutom inte alls lika tillförlitliga! 

Så nästa dag gick jag istället till arbetsproven. Där hade jag en läkare som förklarade lite mer i alla fall, så jag har lärt mig lite om arbetsprov. Men det blir rätt segt att sitta och titta på när folk går på löpband en hel dag... Ja, de har löpband här. I Sverige har vi motionscyklar. För er som inte är läkare/läkarstudenter etc., så är arbetsprov en undersökning som man gör för att utreda t.ex. angina/kärlkramp, dvs bröstsmärta vid fysisk ansträngning orsakat av förträngningar i hjärtats kranskärl. 

Jag frågade läkaren där om fördelarna/nackdelarna med löpband kontra motionscykel. Han var helt övertygad om att löpband är bättre för på cykel kan man inte styra arbetsnivån eftersom patienten ju kan cykla långsammare än vad tanken är (man vill ju ha en standardiserad ansträngningsnivå så att säga), medan på löpband går det inte att gå långsammare för då trillar man ju av bandet... En god poäng, och det var påväg att hända för flera patienter - sköterskan fick stå där och ta emot när de nästan ramlade! Jag tänkte ändå att det finns säkert något bra skäl till att vi använder cykel i Sverige, om inte annat för att fler ska kunna genomföra det (dvs även om man t.ex. har svårt att gå pga kanske fönstertittarsjuka eller ledbesvär). Dessutom så borde det ju på ett sätt bli mer standardiserat med cykel eftersom då påverkar inte t.ex. patientens vikt ansträngningsgraden som jag tror att det gör på löpband. Jag tog upp det med mina svenska kamrater här nere också, och de instämde i mina tankar kring fördelarna med cykel, och vi kom även fram till att cyklarna mäter hur många varv man trampar per minut, och säger ifrån om man inte håller hastigheten. Dvs, en patient som inte orkar längre men ändå envisas med att fortsätta (jag vet inte hur ofta det händer, men jag skulle nog vara en av dem) skulle inte behöva trilla av löpbandet som här, utan skulle istället bara bli tillsagd att öka och klarar man det inte så avbryts testet utan att någon kommer till skada. 3-0 till cykeln skulle jag alltså vilja påstå.

En intressant grej med det här är dock hur jag automatiskt tänkte att en skillnad mellan hur något görs här i Grekland och hur det görs i Sverige alltid beror på att vi är bättre i Sverige. Jag har kommit på mig själv med dessa tankar flera gånger, och jag minns att jag tänkte likadant när jag var i Indonesien. När jag sedan har kollat upp det så stämmer det ibland att det finns mer evidens för det vi gör i Sverige, och att de inte har samma här kan ju bero på många saker - ekonomi, byråkrati/lagar, korruption...  Eller så beror skillnaderna på nåt så enkelt som att antibiotikaresistens är vanligare här, och således behövs andra antibiotika här än hemma. Ofta är det dessutom två evidensmässigt likvärdiga metoder/läkemedel/vad-det-nu-handlar-om och skälen till skillnaderna är sannolikt antingen slump, tradition, eller t.ex. var läkemedelsföretagen har valt att göra mest reklam. Jag tror också att det kan gå olika snabbt att införa nya läkemedel i olika länder - på gott och ont, för det kan ju vara bra att göra stora kliniska prövningar och försöka kartlägga alla biverkningar, såsom Läkemedelsverket gör, men ibland innebär ju det att det tar alldeles för lång tid innan ett nytt läkemedel införs och många patienter får lida i "onödan". (Observera att jag inte har en aning om hur Greklands motsvarighet till Läkemedelsverket fungerar, så det här är bara en allmän reflektion, inte en jämförelse mellan Grekland och Sverige!)