President of European Society of Cardiology

Idag hade jag min första dag på kardiologavdelningen (förra veckan var jag ju på HIA/CCU), och det är också här som alla grekiska femteårsstudenter har sin kardiologiplacering. Jag fick följa med en ST-läkare i kardiologi som var helt okej på engelska - inte jättebra, men det gjorde ingenting för han ville gärna öva sin engelska så han pratade mycket. Det skilde sig med andra ord från förra veckan då jag hade en handledare som var bra på engelska men som bara pratade när jag frågade något explicit - "varför är den här patienten inlagd?" resulterade i "hjärtsvikt", sen behövdes 15 följdfrågor för att få en bild av patienten...

Hur som helst, jag berättar mer om placeringen senare, nu tänkte jag berätta om en händelse som inträffade på eftermiddagen. Jag hade inte ätit lunch trots att klockan var 15.30 (alltså greker!! Hur orkar ni egentligen?!). Jag och studenterna kom tillbaka från en föreläsning och de berättade för mig att avdelningen hade besök av en viss professor Vardas, som är bossen över ESC, European Society of Cardiology (jag kollade upp det där senare, och tydligen är han "ersatt" ganska nyligen, men alla kallar honom fortfarande för "president of ESC"). ESC är alltså de som tar fram europeiska riktlinjer för hur man ska behandla hjärtsjukdomar, och de har också ett antal kända vetenskapliga tidskrifter. Ganska stort att vara "president" över med andra ord. Exakt hur stort det är hade jag dock inte riktigt insett...

Prof. Vardas är kardiolog härifrån Heraklions universitetssjukhus, och kommer tydligen på besök till sin gamla arbetsplats någon gång i månaden. Han går då en rond till alla patienter på kardiologen - och alla läkare ska vara med. Även studenter placerade där får (måste?) vara med, men Vardas pratar aldrig med studenter fick jag höra. När vi kom dit, mitt i ronden, blev vi ändå introducerade för Vardas, och jag som icke-grek fick en egen presentation. Vardas fortsatte ändå på grekiska, men började titt som tätt prata engelska istället - och riktade sig då enbart till mig. Han som inte skulle prata med studenter! Han nöjde sig dock inte bara med att förklara för mig, utan höll upp en lungröntgenplåt (ja, de kör ju inte på digitala röntgenbilder här) och frågade om jag kunde beskriva vad jag såg där. Till historien hör alltså att det var typ 30 pers i rummet - studenter, ST-läkare, överläkare och så den eminente Vardas. Jag stod nu längst bak i klungan, men började beskriva att jag såg ett förstorat hjärta och infiltrat i lungorna, kanske lite pleuravätska också.

Kom hit, kom hit, ropade Vardas, annars kan du inte se ordentligt! Så jag fick tränga mig fram dit (lite rodnande, det här hade jag inte väntat mig) och pekade på hjärtats konturer och sa att det fyller upp mer än halva thorax. Ingen återkoppling på det, för det han ville höra var tydligen grunderna i tolkningen, alltså själva topografin. Var är aorta? Var är vena cava superior? Inferior? Var sitter tricuspidalisklaffen? ALLTSÅ HERREGUD, nu blev jag nervös. Inte för att få en fråga av ESC:s president, det tänkte jag knappt på, utan för att 30 pers lyssnade på mig. Aorta kunde jag, men resten? Inte en chans! Jag skrattade lite, chansade lite, försökte resonera, erkände att jag inte kunde. Hela tiden rodnade jag, flamsade, men försökte ändå prata med hög och stadig röst eftersom jag stod med ryggen vänd mot alla. Till slut fick jag hjälp, och nu vågar jag säga att jag har lärt mig topografin! Men det var ju lite av en pärs.

Det var dock inte slut där. För sen fick jag fler och fler frågor, bl.a.: vad är definitionen av förmaksflimmer? Jag är alltid skitdålig på att svara på frågor sådär när man inte får någon betänketid och folk iakttar en under tiden. Det är svårt även på svenska, men än värre är det på engelska. Jag tyckte ändå att jag lyckades svara okej bra, och även om jag fnissade som jag alltid gör när jag är det minsta nervös så stod jag ändå rak i ryggen och pratade med hyfsat hög och stadig röst även när jag sa att jag inte visste svaret.

Efter att jag fått mina frågor så började jag inse att jag var den enda som stod rak i ryggen och pratade med hög och tydlig röst. De läkare som presenterade patienterna sjönk ihop, häll ihop händerna, tittade ned i marken och viskade stammande fram några få ord om patienten. Det var då jag insåg vilken extrem auktoritet den här mannen, professor Vardas, har på den här avdelningen. Till och med den mest erfarna och självsäkra chefsöverläkaren betedde sig som om det var Gud som han pratade med. Då insåg jag också hur knäpp jag måste ha framstått som, som stod och babblade på, gissade hejvilt och gestikulerade som värsta italienaren...

I efterhand känns det ändå rätt coolt att ha fått genomgå ett läxförhör med en av de mest framstående läkarna i Europa!

Snö

Vet ni?! Häromdagen snöade det här på Kreta! Det hade jag verkligen inte väntat mig. Kallt var det också, bara ett par plusgrader. Det snöade inte mycket såklart. Men det ligger ju som sagt snö på bergen här, så vackert!!

Bara två dagar senare hade vindarna vänt och det var typ 15°C och sol. Vi promenerade utan jacka, med solglasögon. Avis?

Att äta som en grek

Jag hade föreställt mig Grekland som ett ganska köttigt land, där det mest äts lammgryta med rosmarin och salvia. Kanske lite fisk då och då, eftersom vi bor på en medelhavsö. Oliver och fetaost såklart, kanske i en klassisk sallad. Det kan ju jag äta i alla fall! Men inte kan man leva på sallad i tre månader?

Det visade sig att jag hade fel. Att äta vegetariskt på restaurang är lättare här än i Sverige! På kvällarna har jag ätit hemlagad mat men till lunch har jag köpt mat varje dag. Det finns en universitetscafeteria som serverar mat för 2,90€ inkl sallad, hur mycket bröd man vill, frukt eller efterrätt och en varmrätt där man brukar kunna välja mellan 3 alternativ. Minst ett av dessa har varit vegetariskt såhär långt! Jag har frågat några studenter som stod före mig i kön och de berättade att det är extremt sällan som det inte finns något veg att välja. I veckan har jag ätit: linssoppa, pasta med tomatsås, böngryta, grönsaksgryta, spenatpaj. Allt (förutom pastan) har varit mycket godare än vad man förväntar sig av en 25 kr-lunch.

Att laga egen mat som är grek-inspirerad har heller inte varit några problem. Aubergine, zucchini, oliver, tomat, lök, spenat, citron, fetaost, halloumi, bönor, grekisk yoghurt... Det finns så jag klarar mig med andra ord! Mina favoritbönor (stora vita bönor/limabönor/elefantbönor/butterbeans) är dessutom den allra vanligaste bönan här så jag är happyhappy! Har köpt ett gäng som jag ska koka, men än så länge har jag bara ätit dem på restaurang.

Min ugn är dock lite konstig - eller om det var så att vi köpte en dålig olivolja. För när jag använde ugnen häromdagen resulterade det i en rökfylld lägenhet, och det luktade typ bränt rengöringsmedel. Inför nästa användning gjorde jag rent ugnen, gallret och plåten men det blev ändå samma resultat. Den här gången såg det ut som att röken kom från plåten med potatis och olivolja... Kanske var det olivoljan som var orsaken? Läskigt isf, för det luktade mer kemikalier än stekos... Kanske borde testa en annan olivolja så jag inte blir förgiftad?

Det här med grekiska matvanor är intressant. De odlar ju mycket fina grönsaker här, och medelhavskost har ju visat sig vara nyttigt. Jag skulle dock vilja påstå att man måste definiera medelhavskost extremt tydligt för att kunna uttala sig så, för det jag har iakttagit här har verkligen inte varit det jag skulle beteckna som nyttigt. Tänk en skitstor donut till frukost, och till det en iskaffe med en massa socker. Några cigg på det. Sen är det lunch klockan 14-15, så för att klara dig till dess behövs många fett- och sockerdrypande bakverk som mellanmål (tänk baklava). Kanske lite vitt bröd och ost också. Söta skorpor går också bra. Middagen serveras normalt sett vid 21 på vardagar...

Nu har det börjat

Nu har jag redan hunnit vara två hela dagar på första VFU-platsen här på Kreta! ...tänkte jag säga. Men det stämmer inte riktigt, för hela dagar var verkligen att ta i.

Första dagen hade jag fått instruktioner att vara där 8.30, då skulle jag bli visad till kardiologkliniken av Erasmuskoordinatorn. Det där med att passa tider kan dock bli ett litet problem under det här utbytet kände jag på mig, för vi bor som sagt i en förort och måste byta buss en gång för att komma till sjukhuset/universitetet (de ligger på samma ställe, vilket är skönt!). Sammanlagt - om det klaffar med bytet - tar resan drygt 30 min. Bussen som kör sista biten, från stan till sjukhuset, går relativt ofta - problemet är att den första bussen som tar oss från Amoudara till Heraklion ska gå en gång i halvtimmen men är enligt uppgift inte så bra på att passa dessa tider. Så med lite otur så skulle man kunna missa en buss som kanske är lite för tidig, och sen behöva vänta på nästa, som kanske är något försenad - då kan man få vänta typ 45 minuter...

Jag vet inte om något sådant händer - men i teorin kan det ju det. Så den första dagen räknade jag hyfsat generöst med tid för att vara på den säkra sidan. Jag gick ut till bussen 07.17. Hade en himla tur och behövde bara vänta 5 minuter på bussen. Sen ytterligare 5 min vid bytet, så jag var framme strax innan kl 8. Vad ska jag nu göra i en halvtimme...? Jag tog tillfället till att försöka lära mig hitta i Medicinska fakultetens byggnad - med mitt usla lokalsinne lär jag behöva all tid jag kan få till det. 08.15 råkade jag få syn på koordinatorn som var på väg till sitt kontor, så jag gick och knackade på hos henne någon minut senare. Det visade sig dock att hon hade råkat säga fel - det var inte 8.30 utan 9 som gällde just på måndagar. Hon bjöd mig på en kaffe och koulouri och vi satt och pratade till strax innan 9. Då ringde hon för att kolla med sekreterarna på kardiologen om läkarna var där än - men nixpix, nu var det tydligen 9.30 som gällde. Med andra ord var bussen 07.22 en något för tidig buss för mig att ta...

Kardiologen, ja. Tre veckor ska jag vara här. Jag är för tillfället placerad på motsvarande HIA, hjärtintensiven, och patienterna jag möter är således där för t.ex. svåra akuta arytmier, akut hjärtsvikt, hjärtinfarkt, "hjärtobs" (idag var det en som tydligen hade fejkat bröstsmärta för att hen ville bli inlagd för att - om jag förstod det rätt - få ut pengar på försäkringen...). När jag börjar där vid ca kl 9 är det rond - helt på grekiska. Ibland kan jag lista ut vad patienterna ligger inne för, för läkarna använder engelska ord/förkortningar (med grekiskt uttal - vilket ju egentligen inte är jättekonstigt, vi gör ju likadant i Sverige). Ronden sker relativt mycket över patientens huvud, ibland står de t.o.m vända med ryggen mot patienten.

Därefter går min handledare ett varv till alla patienter igen för att fylla i pappersjournalen, t.ex. föra över provsvar från datorn till journalen, skriva för hand vilka läkemedel patienten ska ha idag, eventuellt ta anamnes om det är en ny patient, samt i ett fåtal fall undersöka patienten. Alltså, snacka om dubbelarbete (trippel?)! De har en sköterskejournal på papper, en läkarjournal på papper, samt alla labsvar etc. även i datorn. Vissa saker dokumenteras således på tre ställen. Sjukt onödigt och inte så patientsäkert, men jag får i alla fall en chans att fråga min handledare om patienterna. Så än så länge har jag ändå helt okej koll på patienterna vi har haft inne.

Jag har fått se ekokardiografi (för första gången faktiskt) och ett par coronarangiografier. Men det är ungefär det. Diskuterat några EKG:n med överläkare (och fått beröm!). I övrigt mest väntan... Precis som i Indonesien med andra ord. Min handledare springer fram och tillbaka och verkar jättestressad i några timmar, sen sitter han och gör ingenting i några timmar - precis som i Indonesien! När väntan blir alltför jobbig för mig går jag hem. Eller - igår gick vi och fixade lite papper, sen handlade vi (jag har skaffat ett Carrefour-kort förresten - undrar vad jag ska med det till?!) och promenerade hem. Idag satte jag mig på universitetsbiblioteket efter praktiken och läste om hjärtats elektrofysiologi - shit vad jag har glömt mycket! Det kanske är bra att det blir ganska korta dagar här, då får jag mycket tid att läsa...

Sen sällskapade jag i mörkret med alla läskiga, farliga, blodtörstiga vildhundar till busshållplatsen.

Långpromenad i sol

Igår frös jag hela dagen, tinade knappt upp en endaste gång. Just nu fryser jag också, för nu sitter jag i min iskalla lägenhet. Men under dagen idag så har jag inte frusit! För det har knappt regnat något alls och det har till och med varit sol! Och säkert 10 grader eller varmare. Det var såhär jag hade väntat mig Kreta i februari. Hoppas det håller i sig! Eller det gör det nog inte, men det kommer nog bli stadigt bättre och bättre.

Vi promenerade in till Heraklion idag. Vi bor nämligen en bit utanför staden, i en förort som heter Amoudara och som är ganska turistigt. Inte just nu såklart, för det är ju verkligen inte turistsäsong, men det finns gott om lägenhetshotell och vanliga hotell i de flesta prisklasser. Och en strand som sträcker sig ända in till staden. Det är nog väldigt fint på sommaren, och förhoppningsvis våren också.


Jag kollade på en karta nu, och det verkar vara en dryg halvmil in till city center i Heraklion. Inget promenadavstånd kanske (inte varje dag i alla fall) men idag promenerade vi som sagt. Första ca 2 km längs med stranden och därefter längs med vägarna. Det fanns i alla fall trottoarer så det går att promenera om man känner för det. Vi gick långsamt och kollade in området. Stranden var såklart väldigt övergiven såhär års. Vi mötte några hundägare, och på en del ställen såg vi folk som renoverade hotell vid stranden. Men mest var det bara skräpigt - ilandflutna citrusfrukter, plastskräp och en del kvarglömda (?) strandmöbler. Många parasollpinnar som stod kvar i väntan på nästa säsong. Något som ännu mer bidrog till känslan av att det här är en ganska nedgången turistort som kanske såg sina glansdagar för tio år sedan (om den ens har haft några glansdagar?) var att stranden liksom var mycket högre nu än vad den uppenbarligen var tidigare, för borden som nog har hört till solstolar var nästan gömda i sand, en gungställning vars gunga nästan nuddade sanden och det var t.o.m sand in på uteplatserna som hörde till hotellrum på strandhotellen...

Strandbar och snöiga berg...

Sandbegravda bord

Oväder på ingång

Övergivna parasoll

Heraklion benämns som en omysig stad nästan helt utan sevärdheter i guideböckerna. Enda sevärdheterna ska tydligen vara något museum samt Knossos - som dessutom inte ens ligger i staden utan en bit utanför. Efter en liten rundvandring inne i staden kan jag väl delvis instämma - det är nämligen inte någon stad man gärna turistar i, men å andra sidan är vi inte här för att turista utan för att studera. Jag tyckte dock att själva stadskärnan var lite mysig, med gågator, många uteserveringar, små gränder, några fina gamla byggnader, stadsmuren, hamnen och fortet. Sen utanför detta område var det väl inte så mycket att ha, så jag kan tänka mig att det inte gör så mycket att vi bor utanför staden. Enda nackdelarna med att bo där vi bor är väl att det blir lite krångligt när man ska handla och att vi måste byta buss när vi ska till sjukhuset, så det tar typ 40 min. Men egentligen gör ju inte det jättemycket heller, det är ju ingenting som är oöverkomligt.

Ηράκλειο

Ηράκλειο/Iraklio/Heraklion. Där befinner jag mig nu och jag börjar lära mig några grekiska bokstäver.

Vi kom fram hit i förrgår, efter en lååång flygresa, nästan lika lång som hem från Hanoi i somras... Nej, inte riktigt, men det tog faktiskt typ 11 timmar att komma fram. Helt sjukt. Vi flög från Linköping (första gången jag flög propellerplan) och fick byta i både Köpenhamn och Aten. 

Med "vi" så menar jag alltså jag, C och E - vi tre Erasmusstudenter från Linköping som ska tillbringa 3 månader i Greklands fjärde största stad, tillika den största staden på Kreta (och enligt guideböckerna den mest ocharmiga...). Å andra sidan är jag kanske inte jättesugen på att bo mitt i största turistorten i tre månader, så jag tror det här duger bra som en bo-stad (Ha... ha... ha...).

När vi kom fram till Heraklion så regnade det. Mycket! Vi blev genomblöta bara av att gå från busshållsplatsen till lägenhetshotellet där vi ska bo, vilket tog max 10 min (eftersom vi irrade runt - annars skulle det tagit typ en minut). Det blev inte bättre av att lägenheterna, som såklart är byggda helt i sten, var iskalla eftersom Kreta har haft den kallaste vintern på hur länge som helst. Det är till och med snö på bergen som vi ser härifrån!

Jag frös som bara den. Och AC:n gjorde inte mycket nytta... C & E hade ju varandra att krama, så de kanske hade det lite varmare, och dessutom har de lägenhet i mitten av huset - jag har precis på hörnet så jag har fler ytterväggar. Uppenbarligen gör det lägenheten mycket kallare! Första natten var hemsk! Jag frös trots en varm dusch, flera lager kläder och tre filtar. Mina tår var så kalla att jag var utan känsel i dem ända från att vi klev av flyget tills ca kl 13 dagen därpå. Jag trodde nästan att jag hade förfrusit dem och aldrig skulle få tillbaka känseln i dem. Det var faktiskt läskigt. Men vilken lycka när jag kunde känna dem igen! Alltså, man ska vara jävligt tacksam att man har känsel i sina tår, det ska jag aldrig glömma!!

Igår åkte vi buss in till sjukhuset, som ligger i samma område som University of Crete, och mötte upp Evi som är Erasmuskoordinator. Hon var otroligt trevlig och hjälpsam. Vi fick reda på vilka placeringar vi ska ha - för mig är det kardiologi, endokrinologi, hematologi, ortopedi och akutmedicin. Det ska bli kul! (Bortsett från ortopedin, men den är ju ett måste under termin 9...). På Evi lät det som att det är väldigt bra kliniker/avdelningar som jag ska ha, med bra handledning och folk som kan engelska osv. Vi blev runtvisade på sjukhuset och jag slogs av hur likt det är sjukhuset jag var på i Indonesien. Liknande byggnad, samma kaos. Ska bli spännande sen och se hur själva sjukvården är sen.

En intressant sak: i kafeterian är läkare/studenter tillåtna att gå före hela kön om man har sin rock på sig. Så himla ovant, kommer kännas jättekonstigt att göra det... Men det fanns också en studentkafeteria som nog hade billigare mat, så det kanske blir där som luncherna kommer spenderas. Vi får se!

Vi gick också till universitetsbibilioteket. Det var ganska litet, uråldriga böcker, få engelska böcker men ändå helt okej studieplatser. Kanske kan vara en bra idé att stanna kvar där om man slutar tidigt ibland - det verkar som att man kan få sluta bara en stund efter lunch om man vill. Så får man lite teoriplugg gjort också.