Utflykt till Agios Nikolaos

Här följer ytterligare en gammal text, skriven för så mycket som en månad sedan!

Idag hyrde vi en bil och åkte på utflykt till en stad som heter Agios Nikolaos. Jag hade hört att det är en mysig stad på sommaren, men i övrigt en ganska trist stad... Ingen heldagsutflykt med andra ord. Så vi bestämde oss för att åka upp på lite bergsvägar och se om vi kunde hitta nån mysig by eller liknande. Vi hittade ett gammalt träd, lite snö, en massa moln, en häftig platå, väderkvarnar och grottan där Zeus föddes.

Hehehe, svårt att fota i typ kolmörker men här är en skakig och brusig bild! Vi var helt ensamma i grottan där det fanns en stalagmit som är formad som en tutte och tydligen ammade Zeus den när han var en liten pojke. Tyvärr har jag ingen bild på den för vi hittade den inte, antar att det krävs mer fantasi än vad jag besitter för att se tuttlikheten.

Gammalt träd.

C & E med vår lilla bil.

Lasithi-platån och snötäckta berg i bakgrunden. Platån ligger på 800 m.ö.h. och hela ytan på 11x6 km används till odling.

Det är fullt av väderkvarnar på platån, men tyvärr hade de inte satt upp "seglen" ännu för säsongen, hade nog sett ännu häftigare ut då!

Bland molnen.

Bland molnen fortfarande.

Bergsgetter :)

Vi åkte vidare till Agios Nikolaos, och nog stämde det att det inte var den roligaste staden. Lite mysigare än Heraklion kanske, men på gränsen. De små trevliga restaurangerna med grekisk mat som det tipsades om i guideböckerna var alla stängda... Så jag förstår vad folk menar med att staden är bättre på sommaren. Det fanns inte många sevärdheter - stadens enda (?) är en liten sjö. Och ja, den var verkligen liten. Skulle definitivt inte kalla den för en sjö, snarare damm. Men den var förbunden med havet, så det kanske snarare var en bukt? Äh, vi kan strunta i nomenklaturen - det var i alla fall en fin liten sjö/damm/bukt. Vi gick vidare till hamnen och den lilla lilla stranden, och satte oss på en taverna. Där beställde vi (återigen) in meze - alltså blandade smårätter (jämför tapas). Gratinerad saganaki (en av alla grekiska ostar!), aubergineröra, linsröra, sallad, bröd... Den här gången beställde vi faktiskt inte alldeles för mycket mat, men lite mer än lagom mätta blev vi nog.

Sjön i Agios Nikolaos

Den lilla lilla sjön...

Fredagen som hade allt

Fredagen var en dag som innehöll både panik och adrenalin såväl som solsken och bläckfiskar.

Dagen började som vanligt med en timmes promenad till sjukhuset (en start på dagen som jag verkligen gillar, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slipper det i vardagen i Sverige). På plats på hematologen där jag varit de två senaste veckorna började det bra, precis som vanligt där. Läkarna pratar gärna engelska och involverar bra, till skillnad från där jag varit tidigare (skriver mer om det i ett annat inlägg!). Efter bara ett par timmar meddelade dock läkarna jag gick med att de skulle åka till Aten respektive gå till labbet och forska snart, så jag fick gå hem om jag ville, alternativt hitta någon annan att gå med. Fredagslugnet på avdelningen resulterade dock i att det inte fanns någon annan som hade något att göra heller, så jag fick mer eller mindre motvilligt gå därifrån.

Jag och F passade då på att åka ned på stan för att äta lunch och skaffa ett nytt busskort till mig. Vi gick av bussen, hittade ett ställe stt käka på men eftersom klockan bara var ca 11 så bestämde vi att vi fixar busskortet först. Utanför busskontoret skulle jag plocka fram plånboken, funderade om jag hade lagt den i jackfickan eller i ryggsäcken, men insåg till min förskräckelse att jag ju hade hållit den i handen hela tiden men nu var den inte i min hand!! Kände fort efter i alla fickor och grävde i ryggsäcken, men jag visste redan att den inte var där. Så antagligen låg den kvar på bussen. Jag har aldrig glömt plånbok eller telefon nånstans, jag är jättenoga med att alltid kolla på sätet innan jag går av. Vad gör man? Jag bestämde mig för att i alla fall inte ge upp så lätt, utan jag sa till F att vänta på mig där och sen gav jag mig iväg på en språngmarsch ned till hamnen, som jag trodde kunde vara bussens ändhållplats. Eller det var den enda möjliga ändhållplatsen jag skulle ha en chans att hinna till, för bussen tar en liten omväg när den ska dit och jag kunde springa i nedförsbacke hela vägen. Så jag sprang.

Hann tänka rätt mycket, typ var fan har jag telefonnumret till att spärra bankkorten, vad kostar det att fixa ett nytt körkort, var har jag mitt reservbankkort, hur ska jag betala allt resten av resan, jag kanske får föra över pengar till C & E för att kunna ta ut kontanter eller kan man skicka ett bankkort från Sverige? Hann också tänka att det här är ju meningslöst, bussen kommer redan ha åkt därifrån och om inte - hur ska jag hitta rätt buss, och om jag gör det så kommer ju ändå inte plånboken vara kvar där, nej det är kört, jag vänder om.

Men jag fortsatte, och det stod tre bussar parkerade på stationen och fler som stod vid själva hållplatserna. Av de parkerade så var det ingen chaufför i två av dem men i den tredje var det en chaufför så jag gick dit och han lät mig gå in och titta. Jag tyckte mig svagt känna igen honom men trodde det var från att han har kört morgonbussen från Ammoudara några gånger. Men där hade jag nog fel för på golvet bredvid sätet jag satt på så ligger en plånbok, min plånbok! Så fort jag går ut från bussen så åker den iväg - hade jag väntat 10 sekunder till innan jag bestämde mig för att börja springa, eller hade jag kollat i nån annan buss först så hade det ju varit kört.

Alltså herregud. Det där händer ju bara inte. Glömmer man en plånbok på en buss och kommer på det 5-10 minuter senare så borde det väl inte vara möjligt att få tillbaka den? Nej det är omöjligt.

Det bästa är att till mitt busskort så tog de ett foto av mig, och på den bilden är jag fortfarande helt rödflammig och svettigt blank i ansiktet efter springturen och ser alldeles galen ut med adrenalinstinnt uppspärrade ögon...

Ja, sen var det bara att fira plånbokens återkomst resten av dagen - en Mythos till lunchen på stan, sen flera timmar i bikini på balkongen, och avslutningsvis åkte vi in till stan och åt en av de bästa middagarna jag har ätit sen jag kom hit. Skaldjursspagetti och världens godaste grillade bläckfisk! Mat plus vin, och inklusive dessert (och raki såklart, denna vedervärdiga dryck som alltid serveras efter maten här) gick dessutom inte på mer än 13,5 € per person!

Internmedicin

Mina önskeplaceringar denna termin var ju endokrinologi, hematologi, kardiologi och akutmedicin. Utöver det behöver vi ha fyra veckor på ortopeden, något som är så långt ifrån mina intresseområden som man kan komma. Eller kanske inte riktigt, för jag tycker det är roligt med ledstatus och muskelfunktion och sånt där mer fysioterapeutigt, men trauman och operationer skippar jag helst. Jag hade i alla fall tur som fick alla mina önskeplaceringar inom internmedicinska fältet! Dessvärre fick jag i sista stund beskedet att endokrinologiavdelningen inte kunde ta emot mig, pga personalbrist (tror att jag har skrivit om det tidigare). Istället fick jag önska valfri annan specialitet, som förslag gavs lungmedicin, onkologi, reumatologi och allmän internmedicin. För mig stod då valet mellan de två sista och till slut föll det på allmän internmedicin eftersom jag ju ska jobba på sådan avdelning till sommaren (sannolikt, jag vågar fortfarande inte säga att det är säkert).

Det var stor skillnad på internmedicin jämfört med kardiologiavdelningen. Det verkade något mer organiserat för de hade morgonmöten/avrapportering varje morgon med alla läkare och alla studenter, följt av sittrond med läkarna inom ett visst team. Dessvärre var en bråkdel av detta på engelska... Som tur var så fick man en lista över alla inlagda patienter och tack vare att jag nu har lärt mig att uttyda de grekiska bokstäverna väldigt bra och att många medicinska ord är från just grekiskan så lyckades jag ofta dechiffrera patienternas sjukdomar/inläggningsorsak. Ofta användes dock förkortningar och det var ju inte särskilt lätt att förstå alla gånger men genom att fråga grekiska studenter så lyckades jag successivt skapa en egen ordlista.

Trots det till synes välorganiserade arbetssättet så var läkarna på internmedicin minst lika stressade som de på kardiologen. Det berodde nog dels på att det nästan alltid var överbeläggningar och dels på att läkarna här har så otroligt många fler sysslor än vad läkare hemma har. Exempel på det är att typ allt dokumenteras/beställs på papper för hand, och det som ändå görs på datorn behöver ändå överföras till pappersjournalen, som jag redan har skrivit lite om. Papper försvinner såklart ibland, och då kan man behöva leta i en timme - inte konstigt att det är stressande. Och läkare måste ofta hjälpa till med venprovtagning och EKG för sjuksköterskorna är väldigt underbemannade (och egentligen verkar de uppgifterna inte ens vara specifikt sjuksköterskornas här). Och när man tar t.ex. artärblodgas så behöver man själv springa upp en trappa till närmsta analysmanick, istället för att som hemma lämna det till en sjuksköterska som tar hand om resten. Och röntgenbilder (åtminstone lungröntgen) verkar, om jag har förstått det rätt, tolkas av avdelningsläkaren istället för en radiolog som hemma.

Efter de där mötena på morgonen så är det tid för respektive läkare att träffa sina patienter, kolla hur de mår, granska svaren från blodproverna, ev. ta EKG, blodgas eller göra fysisk undersökning och allt annat som hör vanligt avdelningsarbete till. Oftast har de dock bara ca 1,5-2 h på sig till det, för kl 11 eller 12 är det dags för den stora ronden. Alltså verkligen skitstor. Man skulle träffa ungefär 20 patienter, och det var en professor tillika överläkare, ca 5 ST-läkare, och 10-15 studenter. Det brukade hålla på i typ 3 timmar. Man förblir alltså utan lunch fram till ca kl 14-15. Och därefter är det ju bara för läkarna att jobba järnet för de slutar egentligen vid 16 tror jag. Om de inte har jour för då slutar de ibland inte förrän 16 dagen därpå. Så ja, det är väl ungefär så som ST-läkarnas situation ser ut. Nämnas bör även det faktum att de som sagt tjänar knappt 10 000 kr/mån + jourtillägg på ca 2-3000 kr, men jourtillägget har inte betalats ut sen i december pga Greklands ekonomiska situation. Kan vara värt att minnas nu när regeringen planerar att spara in på just sjukvården (bland annat, såklart).

Som ni kanske förstår av ovan beskrivning så fanns det inte så mycket för mig att göra där. Timmarna innan ronden fick jag ibland ta en artärblodgas, ekg eller med lite tur vara med och diskutera några patienter. Men oftast var läkarna så stressade att de inte hann förklara nånting för mig. Sen på den långa ronden så togs ungefär var femte patient på engelska - eller ja, en kort sammanfattning på engelska men alla diskussioner fördes på grekiska så jag missade ju alla resonemang. Några intressanta fall vi hade (dvs de fall som var nåt annat än alla lunginflammationer, hjärtsvikt, KOL och njursvikt) var bl.a. amyloidos i hjärtat, rhabdomyolys hos 16-åring, endokardit som gett upphov till septisk emboli i a. mesenterica sup., en konstig okänd autoimmun sjukdom... Ursäkta det medicinska fackspråket.

Då och då slängdes frågor ut till oss studenter, ofta riktat till en specifik person och ofta var det då till oss utbytesstudenter (vi var tre stycken där). Man kan ju säga såhär, att det var inte särskilt PBL-iga frågor utan snarare av typen: Nämn 5 orsaker till hyponatremi! Vad kallas de olika grupperna av antiarytmiska läkemedel och ge ett exempel från varje grupp. Vad står minnesramsan HUSK MIDAS för? Vilka olika index för pneumoni finns och vilka faktorer ingår i dem? Om man då börjar resonera sig fram till svaren, vilket är det sätt som min hjärna funkar på, så blir man snabbt avbruten och frågan går vidare till nån annan. Här är det utantillkunskap som betyder nåt. De grekiska studenterna kunde det i alla fall väldigt bra. Och jag kunde svara tillfredsställande på i alla fall en fråga, den om antiarytmika, för arytmier är en av få grejer jag har hunnit plugga den här terminen! Jag lärde mig ändå ganska mycket på de där utfrågningarna, eller snarare, jag har många anteckningar på det men jag har som sagt väldigt svårt att lära mig saker utantill på det sättet. Professorn gillade också att ge oss utbytesstudenter lite hemläxa, så jag fick ett antal reviewartiklar att läsa och sedan sammanfatta inför studenterna dagen därpå. Även om hen ofta glömde bort att jag skulle hålla en presentation så var det ju ändå givande att tvingas till att sätta sig in i något medicinskt problem på djupet.

Jag var förresten med en dag på mottagningen på internmedicin också och det var professorn/överläkaren som höll i den. Det var en infektionsmottagning, dvs ofta var det kroniska/långvariga infektioner eller uppföljningsbesök för patienter som varit inlagda på avdelningen för t.ex. pneumoni (lunginflammation). Kan verka ganska intressant. Men det var det inte. Det mest intressanta här var det faktum att det var en professor, alltså en extremt specialiserad och kvalificerad individ, som höll i en mottagning där de flesta patienter hade tillstånd som i Sverige sköts i primärvården (vad jag vet), t.ex. återkommande urinvägsinfektion och vaginal candida (svamp).

Och det var ungefär det som var mina intryck från internmedicin!

Det regnade lera

Kreta har i dagarna upplevt ett sjukt coolt väderfenomen. För kretianerna var det väl inte jättespeciellt, för det händer tydligen lite då och då. De är väl snarare sjukt trötta på det skulle jag tro.

När vi gick till sjukhuset här om dagen observerade vi att alla bilar här i Ammoudara var täckta med lera - det såg nästan ut som att det hade regnat lera. Men sånt kan väl inte hända?! Hur skulle det gå till liksom? F tyckte det verkade bibliskt. Nej, det måste finnas nån annan förklaring. Kanske hade det bara blåst upp sand från stranden här nedanför? Senare visade det sig dock att varenda bil i staden var lertäckt. Vi blev riktigt fascinerade och kunde verkligen inte komma på nån förklaring. 

När vi gick hem på eftermiddagen var det varmaste vädret det har varit sedan jag kom hit, 23 °C, fuktigt och soligt. Men det var omöjligt att säga om himlen var blå eller grå! Det var så jämn färg över hela himlen, och jag var egentligen ganska säker på att det var ett jämngrått molntäcke men solen lyste ju! Var det soldis? Nej, det var för tjockt för att vara det, man såg knappt bergen! Var det dimma? Nej, det var alldeles för högt upp för att vara det... Smog? Nej, Kreta är inte en särskilt industrität ö, så sannolikt inte smog.

På kvällen fick vi sen förklaringen, och faktum var att det faktiskt hade regnat lera!! E sa att vår hyresvärd hade berättat för honom att det var en sandstorm från Sahara som hade blåst hit. Så det var små små sand/dammpartiklar som bildade den konstiga dimman, och den varma temperaturen berodde säkert också på de afrikanska varma vindarna. Sen när det regnade på natten så följde ju dammpartiklarna med ned och det regnade helt enkelt lera! Så himla coolt. Att sand kan blåsa hit ända från Sahara! Hur skriver man ut det i väderprognosen förresten? F föreslog ett grått moln som det droppar bruna kluttar från...

Grekisk akutmottagning

Jag avslutade min kardiologiplacering med två dagar på akutmottagningen. Jag hade sett fram emot det väldigt mycket, dels för att när jag har varit på akuten hemma i Sverige så har det oftast varit då som jag har lärt mig mest eftersom man får se själva diagnostikprocessen. Men jag har också sett fram emot det för att jag har förstått att akuten är väldigt annorlunda här jämfört med i Sverige. Massor av patienter, inget triage (alltså sköterskor som baserat på symptom och vitalparametrar t.ex. blodtryck, antal andetag/minut, puls sorterar in patienterna i olika kategorier efter hur snabbt de bör få träffa en läkare), flera patienter i samma undersökningsrum... Anledningarna till att det ser ut så är att det inte finns någon fungerande primärvård här, utan akutmottagningen är i praktiken den enda vägen in till sjukvården. Hit kommer alltså patienter med förkylning och nageltrång, eller för att göra en allmän hälsoundersökning (det senare gäller dock framför allt pensionerade professorer), men även alla mängder av trafikolyckor som sker här (liknar trafiken i Asien ganska mycket, bara det att i Asien använde de hjälm på motorcyklar oftare än de gör här...). Och de har som sagt inget triage, utan istället en allmänläkare som tittar på patienten lite fort och bestämmer om hen ska till kardiologi, internmedicin, kirurgi, ortopedi etc. Vilket kan bli väldigt fel eftersom det ju inte alltid går att bedöma om exempelvis en bröstsmärta/magsmärta är orsakad av hjärtat, lungorna, magsäcken eller nåt annat organ, innan man har tagit prover och gjort många undersökningar. Alltså kan patienterna komma att skickas mellan olika läkare eller hamna hos någon som inte är kompetent att hantera patientens problem, eller så är läkaren för inställd på att det är det organet som hen är specialiserad på som är orsaken, att den faktiska diagnosen missas/fördröjs.

När jag kom till akuten så visade det sig dock att det var två lugna dagar. Extremt lugna... Åtminstone för kardiologen. Ena dagen hade vi mellan 8.30-14.00 enbart 6 patienter - andra dagen så lite som 3... Med andra ord lärde jag mig i princip ingenting där heller, så det speglar ju hela min kardiologplacering ganska väl. Jag fick dock ta lite venprover och prova att sätta pvk (perifer venkateter, alltså en "nål" i t.ex. armvecket som man kopplar dropp till), men råkade perforera venen vid pvk-sättandet. Men nu vet jag i alla fall att man ska dra tillbaka själva kanylen innan man trycker in hela katetern i kärlet, haha! Så nästa gång klarar jag det nog. 

Jag ska faktiskt ha två veckors akutplacering också! Så hoppas jag får se mer då. Spännande att se hur den placeringen blir för här i Heraklion har de ett konstigt system där ena sjukhuset har öppen akutmottagningen varannan dag och det andra sjukhuset varannan dag. Där jag är, på universitetssjukhuset, är det alltså bara möjligt att vara på praktiken varannan dag! Men jag antar att jag får gå helgpass också så får jag ihop tillräckligt med dagar tror jag. Konstigt system dock, hur ska patienterna veta vilket sjukhus de ska åka till om de bryter benet? Jag frågade en läkare, hen sa att "Det vet man! Och så säger de det på radion.".

Arbetsprov och Läkemedelsverket

Börjar med att be om ursäkt för att inläggen här kommer lite väl glest för att det ska vara okej! Jag har några inlägg på lager, och många bilder, så förhoppningsvis kommer jag ikapp snart. Börjar här med ett inlägg som började skrivas för flera veckor sen, min sista vecka på kardiologen...

Sista veckan på kardiologen tyckte läkaren som är ansvarig för min placering att jag hade lärt mig tillräckligt för att få se mottagningen och akuten! Som att jag lärt mig nåt på avdelningen...? Njaa... Och inte har jag haft samvete att gå och plugga istället. Eller okej, jag har gått vid lunch varje dag i princip, och lunch här innebär kanske kl 14. Så det är ju tidigare än jag brukar sluta praktiken hemma. Men det har ändå inte blivit så mycket plugg gjort, kanske för att det finns så mycket annat man vill göra här? T.ex. sitta på balkongen och titta på solnedgången. Eller gå ned till stranden. Eller promenera bland olivträden. Eller gå på stan. Eller äta.

Hur som helst så fick jag följa med en ST-läkare till mottagningen. Vissa grejer förklarade hon på engelska, men det mesta inte, trots att jag försökte fråga. Så det var svårt att hänga med på vad som hände, vad det var för patienter o.s.v. Jag fick lyssna på några hjärtan och hjärtvsiktslungor, titta på några EKG:n och lyckades misslyckas (hehehe) med att mäta ett blodtryck med automatisk blodtrycksmätare... Jag fattar inte att de envisas med att använda de där automatiska mätarna - de är mycket krångligare än att mäta manuellt, och dessutom inte alls lika tillförlitliga! 

Så nästa dag gick jag istället till arbetsproven. Där hade jag en läkare som förklarade lite mer i alla fall, så jag har lärt mig lite om arbetsprov. Men det blir rätt segt att sitta och titta på när folk går på löpband en hel dag... Ja, de har löpband här. I Sverige har vi motionscyklar. För er som inte är läkare/läkarstudenter etc., så är arbetsprov en undersökning som man gör för att utreda t.ex. angina/kärlkramp, dvs bröstsmärta vid fysisk ansträngning orsakat av förträngningar i hjärtats kranskärl. 

Jag frågade läkaren där om fördelarna/nackdelarna med löpband kontra motionscykel. Han var helt övertygad om att löpband är bättre för på cykel kan man inte styra arbetsnivån eftersom patienten ju kan cykla långsammare än vad tanken är (man vill ju ha en standardiserad ansträngningsnivå så att säga), medan på löpband går det inte att gå långsammare för då trillar man ju av bandet... En god poäng, och det var påväg att hända för flera patienter - sköterskan fick stå där och ta emot när de nästan ramlade! Jag tänkte ändå att det finns säkert något bra skäl till att vi använder cykel i Sverige, om inte annat för att fler ska kunna genomföra det (dvs även om man t.ex. har svårt att gå pga kanske fönstertittarsjuka eller ledbesvär). Dessutom så borde det ju på ett sätt bli mer standardiserat med cykel eftersom då påverkar inte t.ex. patientens vikt ansträngningsgraden som jag tror att det gör på löpband. Jag tog upp det med mina svenska kamrater här nere också, och de instämde i mina tankar kring fördelarna med cykel, och vi kom även fram till att cyklarna mäter hur många varv man trampar per minut, och säger ifrån om man inte håller hastigheten. Dvs, en patient som inte orkar längre men ändå envisas med att fortsätta (jag vet inte hur ofta det händer, men jag skulle nog vara en av dem) skulle inte behöva trilla av löpbandet som här, utan skulle istället bara bli tillsagd att öka och klarar man det inte så avbryts testet utan att någon kommer till skada. 3-0 till cykeln skulle jag alltså vilja påstå.

En intressant grej med det här är dock hur jag automatiskt tänkte att en skillnad mellan hur något görs här i Grekland och hur det görs i Sverige alltid beror på att vi är bättre i Sverige. Jag har kommit på mig själv med dessa tankar flera gånger, och jag minns att jag tänkte likadant när jag var i Indonesien. När jag sedan har kollat upp det så stämmer det ibland att det finns mer evidens för det vi gör i Sverige, och att de inte har samma här kan ju bero på många saker - ekonomi, byråkrati/lagar, korruption...  Eller så beror skillnaderna på nåt så enkelt som att antibiotikaresistens är vanligare här, och således behövs andra antibiotika här än hemma. Ofta är det dessutom två evidensmässigt likvärdiga metoder/läkemedel/vad-det-nu-handlar-om och skälen till skillnaderna är sannolikt antingen slump, tradition, eller t.ex. var läkemedelsföretagen har valt att göra mest reklam. Jag tror också att det kan gå olika snabbt att införa nya läkemedel i olika länder - på gott och ont, för det kan ju vara bra att göra stora kliniska prövningar och försöka kartlägga alla biverkningar, såsom Läkemedelsverket gör, men ibland innebär ju det att det tar alldeles för lång tid innan ett nytt läkemedel införs och många patienter får lida i "onödan". (Observera att jag inte har en aning om hur Greklands motsvarighet till Läkemedelsverket fungerar, så det här är bara en allmän reflektion, inte en jämförelse mellan Grekland och Sverige!)

Kardiologidrömmar

Jag tror jag har pluggat för mycket kardiologi nu. Jag har drömt två gånger nu att jag blev sjuk i hjärtkärlsjukdom. I första drömmen fick jag ventrikelflimmer men ingen ville göra HLR på mig så jag fick försöka göra det på mig själv. Sen vaknade jag så jag vet inte om jag överlevde eller ej... Antagligen gjorde jag inte det.

Andra gången var nu inatt. Då drömde jag att jag fick svar på min cervixcancer-screening men det patologiska de hade hittat var inte cellförändringar på cervix utan (på något outgrundligt sätt...) hade de hittat ett thorakalt aortaaneurysm och två olika klaffel - jag tror det var aortastenos och mitralisinsufficiens. Så de skulle tydligen göra en ekokardiografi för att ta reda på om det var en gammal hjärtinfarkt som hade orsakat ruptur av chordae tendinae och därmed mitralisinsufficiensen... De sa att det inte var bråttom i alla fall, utan jag fick en tid när jag hade kommit hem från Grekland. Sen vaknade jag så jag vet inte hur det gick med det där heller. Hur som helst förstår jag inte riktigt utredningsgången i den drömmen, men man ska väl vara glad att de hittade det på screening innan jag fick några symptom i alla fall?!