Kaos

Vilken höst det har varit! Jag far och flänger, pluggar mer än jag gjort på flera år (och tycker det är rätt kul också!). Fina planer för våren. Som sen grusas rejält - och som sen löser sig på ett bra sätt, därefter grusas ånyo och så fortsätter det sådär. Det har varit mycket jobb (både för mig och för andra) för att hela tiden lyckas lösa det - så kanske har jag inte varit så närvarande i vardagen och i mitt och F:s liv som jag hade önskat. Men jag har ju bara mig själv att skylla. Som tur var har hösten trots all planering, problemlösning och allt flängande till olika praktikplatser och kvällskurser flutit på rätt bra, jag har trivts. Hade bara önskat att jag varit hemma lite mer och på det sättet kanske kunnat vara lite mer delaktig i den gemensamma vardagen. Livet som läkarstudent innebär dock ofta att vara på annan ort upp till 12 veckor per termin.

Så, vårplanerna då. Inget är helt bestämt än, nu är det upp till mig att välja (med min beslutsångest och överanalytiska hjärna så känns den där lilla aktiviteten "att välja" lika oöverkomligt som att bestiga typ Mt Everest). I förra inlägget skrev jag om att jag har fått ett Erasmusutbyte till våren, som skulle äga rum i Split, Kroatien, men att ansvariga i Split hävdade att jag var tvungen att kunna kroatiska. Sedan dess har det varit många turer i det där och det har framkommit att trots att jag när jag sökte platsen fick info om att det skulle vara på engelska så har de lyckats hitta ett kryphål att slingra sig ut igenom. Jag är så arg och så himla besviken.

Jag kämpade på och försökte få till det på alla möjliga sätt, men faktum kvarstår att jag kommer inte hinna lära mig kroatiska flytande till februari (trots att jag läst en kurs nu i höst) och om läkarna där vägrar prata engelska så kommer jag få ut mindre på den praktiken än jag fick ut av Indonesien-utbytet i somras. För där ville många läkare prata engelska med mig i alla fall. För ett par veckor sen insåg jag att det inte längre var värt att försöka mer, det fanns ingen chans att få igenom det där utbytet med Kroatien.

Hen som ansvarar för utresande studenter på LiU har sedan dess gjort ett strålande jobb. Hen har tagit kontakt med flera andra länder som LiU/läkarprogrammet har utbytesavtal med och lyckades först få fram att jag var välkommen till Shanghai. Sjukt spännande men boendet slulle kosta hutlösa 7500 kr/mån! Därefter framkom att jag också kunde välja på Grekland, närmare bestämt Kreta. Det kändes ganska lockande faktiskt. Precis när jag bestämt mig för att Kreta eller Linköping i praktiken är de val jag har så fick jag besked om att de lyckats få fram ett boende för 3000kr/mån i Shanghai.

Så nu står valet mellan Shanghai och Kreta. Tufft val faktiskt, men jag tror det lutar åt Kreta. Det är lite närmre, F kan komma på besök, man får Erasmusstipendium och jag reser om två månader istället för om en månad. Klart att Shanghai hade varit häftigare, men jag kom nyss hem från Asien. Vet faktiskt inte om jag vill spendera 6 av 12 månader i Asien...

Jag funderar över helgen. Vad bra att skriva av sig förresten - jag inser nu att det ser ut som att jag redan har bestämt mig...

Hrvatska

Kroatien! Förhoppningsvis flyttar jag dit tre månader i vår. Jag trodde det var 100 % garanterat, ett utbyte via Erasmus. LiU har nämligen samarbete med Universitetet i Split och jag blev utvald (eller var den enda som sökte i tid...) att få åka. Det var visserligen redan i våras som jag blev "nominerad" men det är först nu i oktober som man har kunnat få mer info. Alla papper ska dock vara inne sista oktober så jag har verkligen inte fått lång tid på mig att förbereda. Men detsamma gäller väl alla utbytesstudenter antar jag.

En månad för att fylla i några dokument torde ändå vara tillräckligt med tid - så länge allt flyter på, vilket det inte gjort för mig. Ett av dokumenten är Learning Agreement som bl.a. ska innehålla information om vilka kliniker jag ska ha praktik på i Split. Det där var lite svårt att förstå hur det skulle fyllas i - kan jag önska precis vad som helst så länge det hör till terminsmålen? Dvs. är det bara att fylla i och så fixar Split det då? Jag tänkte i det skedet att det var säkrast att kolla med Erasmusansvarig i Split först, för när man väl fått underskrift på dokumenten och sänt in dem så verkar det lite knepigt att revidera. Utifall att de t.ex. inte skulle ha nån hematologisk klinik på sjukhuset, vilket var en av de placeringarna jag har valt.

Nu i efterhand vet jag inte om det var smart eller dumt att fråga. För svaret jag fick var att "Sorry, I don't think we can arrange your clinical rotations because you don't speak croatian". Vad fan?! Det är faktiskt inget språkkrav för att få delta i Erasmus i Kroatien! Det är bara t.ex. Tyskland, Frankrike och Spanien som har språkkrav. I Kroatien skulle det räcka med engelska stod det när jag sökte, annars hade jag ju aldrig sökt det! Så de sa att det inte skulle bli nåt utbyte för mig.

Jag kontaktade givetvis Erasmuskoordinatorn här i Sverige och hen tyckte det var oerhört konstigt, dåligt och fel av Split! Hen skulle genast höra av sig till sin kontaktperson där (som var någon annan än den jag hade mailat med) och försöka lösa situationen. Kontaktpersonen instämde i att det var konstigt svar jag hade fått från den första personen i Split och skulle försöka lösa det. Ungefär samtidigt hörde också denna första person av sig igen och sa att de eventuellt hade en lösning, så kanske hade de pratat med varandra. Eller så är det två skilda lösningar på G!

Det sista jag hörde av dem var dock för över en vecka sedan och de lovade att höra av sig igen i början av denna vecka. Så nu börjar jag bli lite orolig igen - inte minst eftersom jag behöver göra klart alla dokument och få underskrifter imorgon. Jag är nämligen bara i Linköping på fredagar nu när jag har praktik, och nästa fredag som ju är siste oktober (dvs sista dag att skicka in allt!) är inte de personer jag behöver underskrift från på plats i Linköping... Det är alltså liiiiite bråttom! Men jag hoppas hoppas hoppas så innerligt att det ska lösa sig. Det måste lösa sig! Jag vill så gärna spendera en vår i Split... Det verkar vara en så vacker stad. Och skärgården! Och jag skulle få vara där under våren, hur fint kan inte det bli? Säkert sjuka vindar också, jag har hört att Balkan brukar få det på vårkanten. Men ändå! Och att få vara där innan turistsäsongen. Åh, jag vill så gärna!

Medicinkliniken

För tillfället har jag min VFU (Verksamhetsförlagd utbildning) i Nyköping av alla ställen på jorden... Vi har möjlighet att önska var vi vill ha vår VFU - av de sjukhus som Läkarprogrammet har samarbete med såklart. Nyköpings Lasarett har ganska nyligen inlett detta samarbete, och det var faktiskt en av anledningarna till att jag önskade att få ha min internmedicinplacering här (plus att det är enkelt att ta sig hit från Linköping, det skulle faktiskt funka att dagspendla även om vi nu får boende från Sörmlands läns landsting; det är nära till Stockholm så jag skulle kunna åka dit över en kväll/helg också; pappa åker förbi Nyköping när han åker till jobbet så jag kan förhoppningsvis åka med hem till mamma och pappa över en natt då och då!).

Det här att det är ett nytt samarbete - det kan både innebära att det blir skitbra för de är peppade att ta emot studenter och de har inte så många studenter (i detta fall är jag t.ex. ensam läkarstudent på hela Medicinkliniken!), men det kan  också bli dåligt för de är inte vana och har kanske inte utvecklat ett bra system för det. I det här fallet verkar det övervägande bra! Första dagen blev jag dock lite orolig för de verkade helt ha missat varför jag var där - dvs de visste inte vilka mina mål var och därmed inte vilka avdelningar/mottagningar det kan vara relevant för mig att vara med på. Jag ska vara här i fyra veckor så de hade tänkt att jag skulle få vara på geriatriken, intensivvårdsavdelningen och akutmottagningen. Inte ett rätt där... Geriatrik läser vi termin 10 (jag går ju termin 8 nu), intensivvårdsplaceringen är också senare (termin 11 tror jag) och akutmottagningen är en separat placering senare denna termin. Jag lyckades till slut få fram detta och det slutade med att jag får välja helt själv var jag vill vara! Så denna vecka är jag på medicinsidan på akutvårdsavdelningen, sen ska jag gå på medicinavdelningen och så valde jag ändå att ta chansen att få mer akutmottagningsplacering för det tror jag är både viktigt, svårt, lärorikt och roligt! I slutet kanske jag kan klämma in lite intensivvård också bara för att det verkar häftigt.

Nu har jag alltså gått två dagar på akutvårdsavdelningen. Det är en avdelning där patienterna är tänkta att ligga inne i kanske 1-3 dagar och sen ska de antingen skrivas över till en annan avdelning (geriatrik, medicin eller stroke t.ex.) eller skrivas ut. Det har dock inte riktigt funkat så... Idag var det t.ex. 17 medicinpatienter på avdelningen (som en underläkare ska sköta med stöd av överläkaren... dvs alldeles för många patienter!) - och av dessa 17 så var kanske 7 färdiga att flyttas över till annan avdelning men har inte kunnat göra det på flera dagar pga av platsbrist, och ytterligare 7 var färdiga att gå hem men kan inte göra det för underläkaren hinner inte med alla utskrivningar. Alldeles för bra exempel på underbemanning och överbeläggningar...

Underläkaren som jag "jobbade" med var skapligt stressad. Hen hade varit kvar till 8 igår kväll! Idag gick hen hem vid fem men skulle komma tillbaka vid 8 igen - bara för att hen inte hade hunnit klart med dagens uppgifter. Hen verkade känna att hen inte riktigt hade tid att handleda mig, och tyckte att det var fel att lägga uppgifter på mig eftersom hen tyckte det kändes som att hen utnyttjade mig för att lasta över jobbiga saker på. Så jag fick faktiskt tjata lite för att få saker att göra, men till slut så gick hen med på det! Nu känns det nästan som att vi jobbar i ett team. Jag fick hjälpa till med lite allt möjligt - allt från att läsa på om alkoholhepatit och föreslå utredning/behandling, läsa på sjukhistorier och skriva daganteckningar till att tolka röntgenbilder, ringa en jour i Uppsala för att diskutera en enskild patient, hålla i utskrivningssamtal alldeles själv och diktera utskrivningsanteckningar. Tyvärr har jag inte behörighet att ordinera läkemedel eller skriva recept, och inte heller att skriva remisser (tror jag) - annars hade jag kunnat täcka in typ allt som är klassiskt avdelningsarbete!

Det här är den första placeringen på hela läkarprogrammet där jag faktiskt LÄNGTAR till nästa dag! :D

Vik UL

Vik UL = Vikarierande underläkare. Det är jag om åtta månader!

Efter termin 9 (av totalt 11) kan vi läkarstudenter arbeta som underläkare. Exakt vad en underläkartjänst innebär vet jag inte men titeln antyder ju att en överläkare bör finnas tillgänglig typ hela tiden? Man kan ju hoppas i alla fall... För jag känner mig verkligen inte färdig att arbeta som läkare. LÄKARE LIKSOM?! Helt galet. Visserligen är det ju nästan två terminer kvar till dess så jag har ju fortfarande chans att lära mig nånting... Det jobberbjudandet fick mig att bli motiverad att plugga, för en gångs skull. Det var rätt länge sen sist. Eller - det finns ju ljusa stunder, men mest har det bara känts jobbigt de senaste åren. Jag har faktiskt funderat på att ta ett studieuppehåll, dvs en liten paus på kanske en termin för att hämta krafter och förhoppningsvis känna att jag vill tillbaka. För det känns meningslöst att plugga när man känner att man inte kan ta till sig nånting - fast jag vet att jag egentligen vill det här, men det tar så emot just nu.

Så det här jobberbjudandet från medicinkliniken kom lägligt! Det är ett vikariat på sex månader, dvs sommaren och hösten 2015. Jag får alltså mitt uppehåll! Visserligen kommer jag inte bort från medicinen under pausen, men jag tror det är bäst så. För gör jag nåt helt annat så skulle det kanske vara svårt att komma tillbaka... Nu kommer jag få det där uppehållet från själva studierna, men samtidigt kunna ägna mig åt sjukvårdsarbete. Jag tror det kommer bli ännu mer stressigt än vad det är att plugga... Men jag tror också det kommer vara roligare! Det kommer vara på riktigt! Jag kommer få egna arbetsuppgifter! Inte bara springa efter en läkare, hack i häl, ofta utan att ha en aning om vad som händer - kanske är vi påväg på ett traumalarm eller så är hen bara påväg till toaletten...

Så även om det kommer bli fruktansvärt jobbigt, svårt och stressigt; jag kommer känna mig okunnig, oerfaren och säkert inte fatta ett skit av vad som händer där heller; jag kommer troligtvis behöva studera sjukt mycket mer än jag nånsin gjort på läkarprogrammet; folk kommer att jag precis tagit studenten från omvårdnadsprogrammet och att jag ljuger när jag presenterar mig som läkare; jag kommer antagligen gråta mig till sömns många nätter och det finns t.o.m en risk att patienter dör i min vård (förhoppnigsvis inte pga min vård dock...) - trots allt detta så tror jag ändå att det är rätt val. Nån gång måste man ta det där första läskiga vikariatet. Och jag längtar faktiskt. Samtidigt som jag fruktar det (obviously...).

Men att få prova på sin profession redan innan examen är rätt coolt! Och jag kan se ett mål med mina studier nu - dvs om allt jag pluggar nu kan jag tänka: Det här måste jag kunna för nästa sommar kan jag få en patient med detta!

Jag misstänker att det inte kommer bli så lätt att återuppta studierna efter att ha jobbat ett halvår. Jag kommer nog (förhoppningsvis!) vilja fortsätta jobba istället... Och bli vuxen! Men - då kommer jag bara ha ett fjuttigt år kvar innan jag tar examen (visserligen inte tillsammans med "min" klass, men klasserna börjar ändå bli så uppsplittrade nu). Och det sista året är nog det roligaste. Då läser vi bl.a. psykiatri, neurologi (hjärnsjukdomar, typ), pediatrik (barnmedicin), obstetrik (graviditets- och förlossningsmedicin) samt gynekologi. Det ser jag redan fram emot!

Supervalåret

I år var det inte val bara i Sverige, utan även i Indonesien! Såhär ser det ut när de röstar i presidentvalet, som hölls 9 juli.

Ville man rösta på nummer två så skulle man slå ett hål i bilden på honom. Tvåan var han som vann, Joko Widodo så han är nu deras president. Han representerar partiet Partai Demokrasi Indonesia Perjuangan (PDI-P). Valet var dock väldigt jämnt, 53% vs 47%. Och resultatet tog 14 dagar att få! Visserligen inte jättekonstigt eftersom det tog en vecka i Sverige, och Indonesien är ju ett skapligt mycket större land. Ja, alltså verkligen extremt mycket större (25 ggr fler människor... Det bor lika många i Jakarta som i hela Sverige). En del quick counts visade dock på att den andra kandidaten hade fått flest röster, så fram till det officiella resultatet publicerades så var det väldigt spännande - man visste inte riktigt vem som skulle vinna... Min familj röstade på tvåan, så de blev glada när det var klart! Valdeltagandet var förresten ungefär 70 % - det tycker jag är ganska mycket. Framför allt med tanke på att det bara är deras tredje presidentval någonsin.

Tidigare i år, i april, hade de ett annat val, där de röstade på vilka partier de ville skulle nominera presidentkandidater. PDI-P fick flest röster - men bara ca 19 %, och för att få nominera presidentkandidat måste de ha över 25 % så de var tvungna att bilda en koalition med ett annat parti. Totalt var det 10 partier som fick över 5 %. En cool grej - för att partierna skulle kunna ställa upp i valet måste 1/3 av deras kandidater vara kvinnor!

Halong Bay

Mina två sista dagar i Vietnam ägnade jag åt en båttur i Halong Bay! Jag fick dela hytt med en malaysisk tjej som också turistade själv - i övrigt var alla på båten kärlekspar så jag är väldigt glad att jag hade henne, annars hade det känts ensamt.

Första dagen var det späckat schema - grottvandring, bergsbestigning, badning, paddling och till sist bläckfisk-fiskning (dock utan någon fångst denna kväll).

 Nästa dag var det desto lugnare, vi slappade mest på däck medan vår båt gled fram mellan klipporna.

Bara för att ha nåt att göra när jag längtar hem så mycket

... så planerade jag mina sista dagar i detalj. När jag anlände till Hanoi hade jag 1,5 dag där. Sen var det Sapa-trekken i två dagar. Därefter en dag i Hanoi. Och därefter två dagar i Halong Bay (mer om det i nästa inlägg). Och därefter en sista kväll i Hanoi. Så vad göra i totalt nästan tre dagar i Vietnams huvudstad? 

Den första hela dagen ägnade jag först åt att vandra runt på måfå, något jag älskar att göra när jag är i en ny stad! Åtminstone dagtid, helst på morgonen/förmiddagen. Jag hamnade på en marknad där en ilsken dam ville förbjuda mig från att fotografera trots att de jag fotade hade gett mig sin tillåtelse. Jag älskar marknader! Mina fyra minneskort upptas nog till 1/3 av bilder från marknader (nästa 1/3 = bilder från mina treks och sista 1/3 = övrigt). 

Efter marknaden gick jag till sjön mitt i gamla stan, sedan lite i franska kvarteren och därefter besökte jag ett museum i ett gammalt fängelse som har använts både av Vietnam som vanligt fängelse (eller var det politiska fångar?), av Frankrike för att hålla upproriska vietnameser fängslade och av Vietnam för att fängsla amerikaner under kriget. Därefter var det dags att dricka färsk öl och äta nudlar, och sedan ta sig till tåget till Sapa.

Nästa heldag i Hanoi var efter att jag kom tillbaka från Sapa. Då hade jag ingen lust att ha ytterligare en dag att bara gå omkring för mig själv, så jag bokade en "free guided tour". En tjej kom och mötte mig på hotellet på morgonen och sen tog hon mig på en heldagsrunda på muséer och liknande. Det var väldigt kul att äntligen få umgås lite med någon som har bott hela sitt liv i Vietnam! Jag hade saknat det litegrann, man får en annan förståelse för landet när man umgås med de som bor där. "Vanlig" turism brukar ju inte se ut så, utan man får bara se/höra de delar som presenteras på muséer eller i guideböckerna. Nu kunde jag fråga om verkligen allt möjligt, hur det är att växa upp i Vietnam, att vara ung tjej i en stad med 10 miljoner invånare, om pojkvänner/flickvänner, kontakt med familjen, att studera på universitet, mat, religion, sjukvård, traditionell medicin...

På kvällen gick jag sedan och tittade på en water puppet-show - häftigt!

Därefter var det Halong Bay som stod på schemat i två dagar - eller ja, en och en halv dag får man väl säga. För andra halvan av andra dagen var jag tillbaka i Hanoi och såg till att få gjort det jag ännu inte hade hunnit med, nämligen shopping! Jag fick användning av prutningskunskaperna jag förvärvade på Bali, men fy tusan vad svårprutade de var i Hanoi. Det jag till slut köpte var i alla fall 20 par chopsticks, 6 st bambuskålar, 6 st kokosnötskålar, 5 propagandaposters (2 till oss, resten som gåvor), 2 ryggsäckar (Dr. Martens-kopior), en vietnamesisk rishatt, 2 vietnamesiska kaffefilter, 3 påsar färskmalet kaffe... Och säkert fler saker som jag har glömt bort nu. Sen var det dags att packa... Packa för hemresan. Det var en konstig känsla, men samtidigt så himla skönt!

Resan inleddes och avslutas med trekking

Typ i alla fall. En vecka in i resan, dvs i mitten av juni (herregnu vad länge sen!!) genomförde ju jag, J och E vår jungle trek bland orangutangerna i Sumatras regnskog. Och nu, under den sista veckan av resan, var det dags för nästa trek. Denna gång bland norra Vietnams berg och risfält. Det är så långt norrut att staden där tågstationen är ligger precis på gränsen till Kina.

Alltså vyerna där... Det finns ju inga ord som kan förklara hur vackert det var och inte heller några bilder kan göra vyn rättvisa. Det var nästan för mycket för att kunna ta in. Ibland bara tvärstannade jag och stirrade gapande på risterrasserna som sträcker sig så långt ögat kan nå. Det här var ju inte vild natur som i regnskogen (även om ju inte allt var vilt där heller) utan något som är skapat av människan. Det var verkligen estetiskt vackert, alltså på samma sätt som ett konstverk. Det kändes som att befinna sig mitt i en tavla faktiskt. Speciellt när vi gick rakt genom risfälten på ena sidan av en dal och samtidigt betraktade risfälten på andra sidan, som sträckte sig ända upp till bergets topp, in bland molnen. 

Ja, nu har jag visst ändå försökt beskriva det med ord trots att jag är övertygad om att det är omöjligt. Och bilder visar jag också. Men ni kommer ändå inte kunna förstå storheten i det, det får ni åka dit om ni vill kunna förstå. Och det är något jag rekommenderar alla som har möjlighet att göra! Ni märker hur lyrisk jag är, va? Det var helt klart en av de bästa upplevelserna på hela min resa, även om jag har haft otroligt många "en av de bästa"...

Jag tog alltså vietnamesiskt nattåg ännu en gång. Denna gång lyckades jag sova mycket bättre än första gången och tur var väl det för inför en trek vill man ju vara utvilad. Jag hade bokat en trek där jag skulle få sällskap av två andra - dels för att det blir billigare så men framför allt för att jag ville ha fler att dela det med än bara guiden. När jag kom till kontoret i Sapa så visade det sig att paret inte hade dykt upp än och inte heller verkade göra det... Personalen där försökte då få mig att betala fullpris för en privat trek istället, men jag vägrade såklart. Det är ju inte mitt fel att de inte dyker upp! Den episoden var det enda trista med hela vistelsen där, men efter att jag stod på mig så löste det sig till sist. Och sent omsider anlände också paret! Det visade sig vara ett franskt par i knappt 40-årsåldern. De var hur trevliga som helst och jag är så glad att ha fått just dem som sällskap! Sen var guiden också helt fantastisk - en tjej från en by i området, lika gammal som mig. Hon hade inte pluggat engelska utan bara lärt sig genom sitt yrke. Så har det varit med de flesta guider jag har mött på min resa och jag har varit imponerad av de flesta - men den här tjejen, Pang, var i en klass för sig, för hon pratade på det stora hela felfri engelska och helt utan brytning. Vi fyra hade två jättebra dagar tillsammans!

Först vandrade vi genom staden Sapa, därefter mot risodlingarna. Där fick vi sällskap av några kvinnor från området som skulle åt samma håll som vi. De var dock väldigt måna om att sälja souvenirer till oss så jag hade faktiskt föredragit att inte haft sällskap av dem. Efter några timmars promenad i makligt tempo genom risterrasser, byar och landsvägar anlände vi till lunchstället - stekta nudlar, min favoriträtt i Asien! Sen fortsatte vi vandra genom ungefär likadant landskap i några timmar till, tills vi anlände till vårt homestay. Det var en väldigt enkel stuga med en väldigt härlig kvinna som hälsade oss välkomna! 

Där fick vi tid att återhämta oss och ta ett kokhett medicinalbad fullt med välgörande örter, kryddor och växter. Familjen vi bodde hos tillhörde nämligen en stam som sysslar mycket med traditionell örtmedicin. Jag hade hoppats att få lära mig om deras medicin men tyvärr berättade de ingenting. Vi hade väl visserligen kunnat fråga men dels kunde de knappt engelska och dels var vi ganska trötta...

Medan jag satt och vilade i kvällsolen hörde jag ett tjut. Ett mycket gällt skrik, och det bara fortsatte och fortsatte. Det var alldeles nära, lät som att det var precis utanför huset. Jag gick ut på gården och där stod två män och höll fast en gris. De band ihop benen på den och bar in den i huset. Jag förstod att det var middagen (inte min då, men de andras), det var en hemsk insikt. Det värsta var dock hur männen tyckte att det var roligt! De skrattade t.o.m. när de sedan stack kniven i halsen på grisen, och när blodet tömdes ut på köksgolvet medan grisen förgäves kämpade för att komma loss, och skriken blev svagare och svagare tills de tystnade helt. 

Jag gick undan ett tag. De bar ut grisen till andra sidan huset. Jag ville ändå se mer, jag vet inte riktigt varför. Jag både plågade mig själv med att se det men fick samtidigt också någon slags triumferande eller i alla fall lättad känsla, eftersom jag kunde känna att det här är inget som jag bidrar till.

Nästa sak de gjorde var att doppa hela grisen i kokande vatten, till synes för att kunna få bort pälsen. Det såg makabert ut, både doppandet och bortslitandet av pälsen. Det var en lång process visade det sig, men när de till slut var färdiga hade det samlats en publik runt dem. Jag och fransmannen, tre små barn, tre kattungar och en kattmamma, byns medicinman och ytterligare en man från byn. De högg av grishuvudet. Öppnade magen och tog ur först tarmarna och sedan alla andra inälvor. Medicinmannen tog hand om inälvorna, dissekerade loss dem från varandra och förberedde dem för tillagning (även tarmarna tömdes och sköljdes för att sedan kunna ätas). En annan man tog fram vassa kniven och grovstyckade. Kvinnorna tog över när det kom till finstyckningen tror jag. När allt var klart lades alla bitar från grisen upp på ett bord i köket och medicinmannen satt och bad över det länge.

Jag ber om ursäkt för den detaljerade redogörelsen, men för mig var det en väldigt stark upplevelse så jag kände mig tvungen att skriva om det. Jag slänger också in några bilder längst ned i inlägget, så vill ni inte se dem så har ni nu blivit varnade... Middagen bestod för övrigt av gris, gris och gris. Samt vegetariska vårrullar, stekt potatis, en jättegod grönsak som jag inte minns namnet på, tofu och självklart ris (och risbrännvin, fy vad vidrigt!). Så även om det frossades i alla delar av grisen (inklusive koagulerat blod blandat med chili och stekt fläsk, samt något så motbjudande som gallan...) så kunde även en halvvego som jag bli mätt. Middagen intogs för övrigt tillsammans med 20 pers från byn, så det var verkligen partystämning. Risbrännvinet flödade! Tyvärr satt vi vid ett bord med bara män från lokalbefolkningen. Kvinnorna och barnen fick tydligen inte sitta vid samma bord, inte ens i samma rum, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt.

Dagen därpå tog Pang oss till en led som hon inte hade vandrat förut. Så det var ett äventyr! Det var jättevackert (där också!) även om vi fick lite sämre väder. Eller inte dåligt alls, bara molnigt och disigt. Första dagen var det soligt med lite moln på himlen, och det ljuset gjorde verkligen vyerna rättvisa! Det riktigt lyste grönt och gult från risfälten! Vi var nämligen där bara ett par veckor innan skörden, och eftersom allt ris inte såddes samma dag då de gör det för hand, så var vissa terrasser gula, dvs redo att skördas, och andra var fortfarande gröna. De har förresten bara en rissäsong där, till skillnad från i Mekongdeltat i södra Vietnam där de har tre rissäsonger på ett år! Det beror på att i bergen i norr har de faktiskt fyra årstider precis som hemma, och de kan t.o.m ha minusgrader och snö på vintern. 

Avslutningsvis en intressant anekdot om tågen i Vietnam. AC:n är helt extrem! Det måste vara ungefär 15 °C i de där kabinerna och man får bara ett tunt lakan. Men tåget jag åkte Sapa-Hanoi med var en bastu... Alltså verkligen en bastu! Minst 50 °C, helt seriöst! Det var hemskt! Klaustrofobiskt! Efter ett par timmar lyckades jag ändå somna, tror AC:n hade gett lite effekt så att det var kanske 30-35 °C. Ytterligare nån timme senare vaknade jag dock av att jag låg i en kylbox igen... Så ja, effektiv AC har de som sagt!

Här kommer bilderna på grisslakten och styckningen. Vulgärt. Men intressant att se, enligt mig.