Utflykt till Agios Nikolaos

Här följer ytterligare en gammal text, skriven för så mycket som en månad sedan!

Idag hyrde vi en bil och åkte på utflykt till en stad som heter Agios Nikolaos. Jag hade hört att det är en mysig stad på sommaren, men i övrigt en ganska trist stad... Ingen heldagsutflykt med andra ord. Så vi bestämde oss för att åka upp på lite bergsvägar och se om vi kunde hitta nån mysig by eller liknande. Vi hittade ett gammalt träd, lite snö, en massa moln, en häftig platå, väderkvarnar och grottan där Zeus föddes.

Hehehe, svårt att fota i typ kolmörker men här är en skakig och brusig bild! Vi var helt ensamma i grottan där det fanns en stalagmit som är formad som en tutte och tydligen ammade Zeus den när han var en liten pojke. Tyvärr har jag ingen bild på den för vi hittade den inte, antar att det krävs mer fantasi än vad jag besitter för att se tuttlikheten.

Gammalt träd.

C & E med vår lilla bil.

Lasithi-platån och snötäckta berg i bakgrunden. Platån ligger på 800 m.ö.h. och hela ytan på 11x6 km används till odling.

Det är fullt av väderkvarnar på platån, men tyvärr hade de inte satt upp "seglen" ännu för säsongen, hade nog sett ännu häftigare ut då!

Bland molnen.

Bland molnen fortfarande.

Bergsgetter :)

Vi åkte vidare till Agios Nikolaos, och nog stämde det att det inte var den roligaste staden. Lite mysigare än Heraklion kanske, men på gränsen. De små trevliga restaurangerna med grekisk mat som det tipsades om i guideböckerna var alla stängda... Så jag förstår vad folk menar med att staden är bättre på sommaren. Det fanns inte många sevärdheter - stadens enda (?) är en liten sjö. Och ja, den var verkligen liten. Skulle definitivt inte kalla den för en sjö, snarare damm. Men den var förbunden med havet, så det kanske snarare var en bukt? Äh, vi kan strunta i nomenklaturen - det var i alla fall en fin liten sjö/damm/bukt. Vi gick vidare till hamnen och den lilla lilla stranden, och satte oss på en taverna. Där beställde vi (återigen) in meze - alltså blandade smårätter (jämför tapas). Gratinerad saganaki (en av alla grekiska ostar!), aubergineröra, linsröra, sallad, bröd... Den här gången beställde vi faktiskt inte alldeles för mycket mat, men lite mer än lagom mätta blev vi nog.

Sjön i Agios Nikolaos

Den lilla lilla sjön...

Fredagen som hade allt

Fredagen var en dag som innehöll både panik och adrenalin såväl som solsken och bläckfiskar.

Dagen började som vanligt med en timmes promenad till sjukhuset (en start på dagen som jag verkligen gillar, samtidigt som jag är väldigt glad att jag slipper det i vardagen i Sverige). På plats på hematologen där jag varit de två senaste veckorna började det bra, precis som vanligt där. Läkarna pratar gärna engelska och involverar bra, till skillnad från där jag varit tidigare (skriver mer om det i ett annat inlägg!). Efter bara ett par timmar meddelade dock läkarna jag gick med att de skulle åka till Aten respektive gå till labbet och forska snart, så jag fick gå hem om jag ville, alternativt hitta någon annan att gå med. Fredagslugnet på avdelningen resulterade dock i att det inte fanns någon annan som hade något att göra heller, så jag fick mer eller mindre motvilligt gå därifrån.

Jag och F passade då på att åka ned på stan för att äta lunch och skaffa ett nytt busskort till mig. Vi gick av bussen, hittade ett ställe stt käka på men eftersom klockan bara var ca 11 så bestämde vi att vi fixar busskortet först. Utanför busskontoret skulle jag plocka fram plånboken, funderade om jag hade lagt den i jackfickan eller i ryggsäcken, men insåg till min förskräckelse att jag ju hade hållit den i handen hela tiden men nu var den inte i min hand!! Kände fort efter i alla fickor och grävde i ryggsäcken, men jag visste redan att den inte var där. Så antagligen låg den kvar på bussen. Jag har aldrig glömt plånbok eller telefon nånstans, jag är jättenoga med att alltid kolla på sätet innan jag går av. Vad gör man? Jag bestämde mig för att i alla fall inte ge upp så lätt, utan jag sa till F att vänta på mig där och sen gav jag mig iväg på en språngmarsch ned till hamnen, som jag trodde kunde vara bussens ändhållplats. Eller det var den enda möjliga ändhållplatsen jag skulle ha en chans att hinna till, för bussen tar en liten omväg när den ska dit och jag kunde springa i nedförsbacke hela vägen. Så jag sprang.

Hann tänka rätt mycket, typ var fan har jag telefonnumret till att spärra bankkorten, vad kostar det att fixa ett nytt körkort, var har jag mitt reservbankkort, hur ska jag betala allt resten av resan, jag kanske får föra över pengar till C & E för att kunna ta ut kontanter eller kan man skicka ett bankkort från Sverige? Hann också tänka att det här är ju meningslöst, bussen kommer redan ha åkt därifrån och om inte - hur ska jag hitta rätt buss, och om jag gör det så kommer ju ändå inte plånboken vara kvar där, nej det är kört, jag vänder om.

Men jag fortsatte, och det stod tre bussar parkerade på stationen och fler som stod vid själva hållplatserna. Av de parkerade så var det ingen chaufför i två av dem men i den tredje var det en chaufför så jag gick dit och han lät mig gå in och titta. Jag tyckte mig svagt känna igen honom men trodde det var från att han har kört morgonbussen från Ammoudara några gånger. Men där hade jag nog fel för på golvet bredvid sätet jag satt på så ligger en plånbok, min plånbok! Så fort jag går ut från bussen så åker den iväg - hade jag väntat 10 sekunder till innan jag bestämde mig för att börja springa, eller hade jag kollat i nån annan buss först så hade det ju varit kört.

Alltså herregud. Det där händer ju bara inte. Glömmer man en plånbok på en buss och kommer på det 5-10 minuter senare så borde det väl inte vara möjligt att få tillbaka den? Nej det är omöjligt.

Det bästa är att till mitt busskort så tog de ett foto av mig, och på den bilden är jag fortfarande helt rödflammig och svettigt blank i ansiktet efter springturen och ser alldeles galen ut med adrenalinstinnt uppspärrade ögon...

Ja, sen var det bara att fira plånbokens återkomst resten av dagen - en Mythos till lunchen på stan, sen flera timmar i bikini på balkongen, och avslutningsvis åkte vi in till stan och åt en av de bästa middagarna jag har ätit sen jag kom hit. Skaldjursspagetti och världens godaste grillade bläckfisk! Mat plus vin, och inklusive dessert (och raki såklart, denna vedervärdiga dryck som alltid serveras efter maten här) gick dessutom inte på mer än 13,5 € per person!

Internmedicin

Mina önskeplaceringar denna termin var ju endokrinologi, hematologi, kardiologi och akutmedicin. Utöver det behöver vi ha fyra veckor på ortopeden, något som är så långt ifrån mina intresseområden som man kan komma. Eller kanske inte riktigt, för jag tycker det är roligt med ledstatus och muskelfunktion och sånt där mer fysioterapeutigt, men trauman och operationer skippar jag helst. Jag hade i alla fall tur som fick alla mina önskeplaceringar inom internmedicinska fältet! Dessvärre fick jag i sista stund beskedet att endokrinologiavdelningen inte kunde ta emot mig, pga personalbrist (tror att jag har skrivit om det tidigare). Istället fick jag önska valfri annan specialitet, som förslag gavs lungmedicin, onkologi, reumatologi och allmän internmedicin. För mig stod då valet mellan de två sista och till slut föll det på allmän internmedicin eftersom jag ju ska jobba på sådan avdelning till sommaren (sannolikt, jag vågar fortfarande inte säga att det är säkert).

Det var stor skillnad på internmedicin jämfört med kardiologiavdelningen. Det verkade något mer organiserat för de hade morgonmöten/avrapportering varje morgon med alla läkare och alla studenter, följt av sittrond med läkarna inom ett visst team. Dessvärre var en bråkdel av detta på engelska... Som tur var så fick man en lista över alla inlagda patienter och tack vare att jag nu har lärt mig att uttyda de grekiska bokstäverna väldigt bra och att många medicinska ord är från just grekiskan så lyckades jag ofta dechiffrera patienternas sjukdomar/inläggningsorsak. Ofta användes dock förkortningar och det var ju inte särskilt lätt att förstå alla gånger men genom att fråga grekiska studenter så lyckades jag successivt skapa en egen ordlista.

Trots det till synes välorganiserade arbetssättet så var läkarna på internmedicin minst lika stressade som de på kardiologen. Det berodde nog dels på att det nästan alltid var överbeläggningar och dels på att läkarna här har så otroligt många fler sysslor än vad läkare hemma har. Exempel på det är att typ allt dokumenteras/beställs på papper för hand, och det som ändå görs på datorn behöver ändå överföras till pappersjournalen, som jag redan har skrivit lite om. Papper försvinner såklart ibland, och då kan man behöva leta i en timme - inte konstigt att det är stressande. Och läkare måste ofta hjälpa till med venprovtagning och EKG för sjuksköterskorna är väldigt underbemannade (och egentligen verkar de uppgifterna inte ens vara specifikt sjuksköterskornas här). Och när man tar t.ex. artärblodgas så behöver man själv springa upp en trappa till närmsta analysmanick, istället för att som hemma lämna det till en sjuksköterska som tar hand om resten. Och röntgenbilder (åtminstone lungröntgen) verkar, om jag har förstått det rätt, tolkas av avdelningsläkaren istället för en radiolog som hemma.

Efter de där mötena på morgonen så är det tid för respektive läkare att träffa sina patienter, kolla hur de mår, granska svaren från blodproverna, ev. ta EKG, blodgas eller göra fysisk undersökning och allt annat som hör vanligt avdelningsarbete till. Oftast har de dock bara ca 1,5-2 h på sig till det, för kl 11 eller 12 är det dags för den stora ronden. Alltså verkligen skitstor. Man skulle träffa ungefär 20 patienter, och det var en professor tillika överläkare, ca 5 ST-läkare, och 10-15 studenter. Det brukade hålla på i typ 3 timmar. Man förblir alltså utan lunch fram till ca kl 14-15. Och därefter är det ju bara för läkarna att jobba järnet för de slutar egentligen vid 16 tror jag. Om de inte har jour för då slutar de ibland inte förrän 16 dagen därpå. Så ja, det är väl ungefär så som ST-läkarnas situation ser ut. Nämnas bör även det faktum att de som sagt tjänar knappt 10 000 kr/mån + jourtillägg på ca 2-3000 kr, men jourtillägget har inte betalats ut sen i december pga Greklands ekonomiska situation. Kan vara värt att minnas nu när regeringen planerar att spara in på just sjukvården (bland annat, såklart).

Som ni kanske förstår av ovan beskrivning så fanns det inte så mycket för mig att göra där. Timmarna innan ronden fick jag ibland ta en artärblodgas, ekg eller med lite tur vara med och diskutera några patienter. Men oftast var läkarna så stressade att de inte hann förklara nånting för mig. Sen på den långa ronden så togs ungefär var femte patient på engelska - eller ja, en kort sammanfattning på engelska men alla diskussioner fördes på grekiska så jag missade ju alla resonemang. Några intressanta fall vi hade (dvs de fall som var nåt annat än alla lunginflammationer, hjärtsvikt, KOL och njursvikt) var bl.a. amyloidos i hjärtat, rhabdomyolys hos 16-åring, endokardit som gett upphov till septisk emboli i a. mesenterica sup., en konstig okänd autoimmun sjukdom... Ursäkta det medicinska fackspråket.

Då och då slängdes frågor ut till oss studenter, ofta riktat till en specifik person och ofta var det då till oss utbytesstudenter (vi var tre stycken där). Man kan ju säga såhär, att det var inte särskilt PBL-iga frågor utan snarare av typen: Nämn 5 orsaker till hyponatremi! Vad kallas de olika grupperna av antiarytmiska läkemedel och ge ett exempel från varje grupp. Vad står minnesramsan HUSK MIDAS för? Vilka olika index för pneumoni finns och vilka faktorer ingår i dem? Om man då börjar resonera sig fram till svaren, vilket är det sätt som min hjärna funkar på, så blir man snabbt avbruten och frågan går vidare till nån annan. Här är det utantillkunskap som betyder nåt. De grekiska studenterna kunde det i alla fall väldigt bra. Och jag kunde svara tillfredsställande på i alla fall en fråga, den om antiarytmika, för arytmier är en av få grejer jag har hunnit plugga den här terminen! Jag lärde mig ändå ganska mycket på de där utfrågningarna, eller snarare, jag har många anteckningar på det men jag har som sagt väldigt svårt att lära mig saker utantill på det sättet. Professorn gillade också att ge oss utbytesstudenter lite hemläxa, så jag fick ett antal reviewartiklar att läsa och sedan sammanfatta inför studenterna dagen därpå. Även om hen ofta glömde bort att jag skulle hålla en presentation så var det ju ändå givande att tvingas till att sätta sig in i något medicinskt problem på djupet.

Jag var förresten med en dag på mottagningen på internmedicin också och det var professorn/överläkaren som höll i den. Det var en infektionsmottagning, dvs ofta var det kroniska/långvariga infektioner eller uppföljningsbesök för patienter som varit inlagda på avdelningen för t.ex. pneumoni (lunginflammation). Kan verka ganska intressant. Men det var det inte. Det mest intressanta här var det faktum att det var en professor, alltså en extremt specialiserad och kvalificerad individ, som höll i en mottagning där de flesta patienter hade tillstånd som i Sverige sköts i primärvården (vad jag vet), t.ex. återkommande urinvägsinfektion och vaginal candida (svamp).

Och det var ungefär det som var mina intryck från internmedicin!